Nu har jag inte läst alla 50 inlägg.. men om det vore så att jag "viftade bort" hennes smärta så hade jag väl knappast oroat mig och försökt ta reda på vad det handlar om?? Oavsett om det är psykiskt eller fysiskt så är det oroande hursomhelst.
Tack för alla svar! Hinner inte läsa allt..
Hon hade grav höftluxation som nyfödd på båda sidor. På ena sidan helt ur led.
Idag har hon varit hemma med mig (lillebror på dagis) och hon hoppar runt som om inget hade hänt. Jag har sagt att jag tror på henne och hon verkade glad och lättad. Kanske känner hon då att hon inte behöver låtsas vara förlamad för att jag ska tro på det? Hon sa nyss att benen känns bättre "Mycket bättre" till och med 
Vi har dock fått en lite längre läkartid till på torsdag.
Vi har nu varit hos läkaren på vårdcentralen som tog min oro på allvar. Kanske också för att det nu är tredje gången vi söker för detta. Han menade på att det inte låter som att det skulle vara något allvarligt med tanke på att besvären kommer och går. Annars hade det mer skett en stadig försämring.
Däremot ansåg han att en mer ordentlig utredning är på plats. Vi tog blodprover (snabbsänka, socker, hb, blodkroppar, etc) och ska även få en remiss för att röntga höfterna på henne (eftersom hon föddes med grav höfledsluxation).
Tidigare har vi inte kunnat se något samband mellan aktivitet och symptom (det verkade också uppstå när det var dagis, tråkiga saker, etc), men nu verkar det ju så.
