Hur föreställde du dig att du skulle bli som förälder? och hur blev det i verkliga livet?

Åh, vad intressant! Pratade med sambon om detta... Jag sa att vi minsan inte ska uppfostra bortskämda barn. Men vem vet hur det kommer bli! Hoppas det kommer lite svar den mammor och pappor!

Jag blev ungefär som jag hade tänkt mig. Kanske lite kortare stubin, men den var vääääldigt lång innan. Men jag hade inte heller en himla massa idéer om regler och sånt. Mitt mål var att skapa en trygg miljö med bra anknytningsmöjligheter, och att bemöta mitt barn med respekt, som en medmänniska. Och det har jag lyckats ganska bra med.

Jag tänkte att jag aldrig skulle ha på tvn och aldrig ge bebisen burkmat - det blev båda två.. och rätt ofta oxå

Jag tänkte nog inte så mycket på just uppfostran och sådant det ända jag sa högt var att jag absolut inte skulle tillåta mina barn att bli kinkiga med maten men det fick jag äta upp med råge och har två stycken kinkiga även om stora börjar bli bättre

Ja kände de första året var lättare än vad ja trott trots att ja mådde dåligt pg.a att de tog slut med pappan.
Nu när sonen är 2 år så kunde ja aldrig tänka mig att de skulle va så jobbigt med gnällandet och den här trotsfasen... haha :)
Blir nästan förvirrad ibland då han gnäller utan anledning , men de är väl något knep som han fått för sig att göra..

Innan tänkte jag också att barnen får äta det som serveras punkt slut. Men väl där ger man barnen det som dom äter, hungriga barn är gnälliga barn och det är inge kul. Plus att min flicka är (Pendlar väl upp och ner) underviktig och har alltid varit det mer eller mindre.

Vad gäller uppfostran i övrigt är jag nog som jag hade tänkt vara, kanske inte riktigt lika hård, man fattar ju inte innan hur mycket man kommer älska sitt barn sen :)

Något som jag inte hade väntat mej är hur mycket dottern testar mej, just mej, ingen annan. Särskilt om jag jobbat mycket under en period. Hon slår mej i ansiktet, gång på gång fast jag ryter åt henne att sluta, till sist antingen ler hon och pussar mej på munnen för att komma undan, eller så börjar hon störtgråta (som jag uppfattar som dåligt samvete) En gång satt hon inte i mitt knä på 4 dagar, bara skrek och grät om jag försökte komma nära. Dett går ju i perioder. Men det är jättejobbigt när hon reagerar på det här viset. Hon har aldrig gjort så mot sin pappa t.ex. utan springer till han som räddning.

Jag kan själv inte se vad jag gjort för fel, eller att jag gjort något annorlunda motför pappan, vi tänker ganska lika vad gäller uppfostran och att vara konsekventa osv. Något som iaf har hjälpt är att han har slutat trösta henne då hon gråter för att hon slagit mej eller inte vill vara med mej.

Just nu har vi dock haft en väldigt bra period :) jag jobbar bara 3-4 dagar i veckan och är hemma med henne, kanske hon bara känt sej övergiven och sur på mej för det tidigare? :S

Det här är så intressant! Saker man tänkte om föräldrar innan man själv inte hade barn och hur det nu har blivit.

Till exempel saker jag sa innan jag blev förälder:
- "Mina barn ska sova i egna sängar, INTE hos oss"
Idag sover sonen större delen av natten hos oss och det funkar bäst för alla.

-"Jag kommer inte låta mitt sociala liv ta stryk bara för att jag får barn, det finns ju barnvakt!" 
Mitt sociala liv har förändrats radikalt. Min vänskapskrets som inte har barn träffar jag inte alls lika ofta då jag inte vill skaffa barnvakt för att springa på krogen varje helg. Helgerna viger jag helt åt familjen, inte minst min son. Däremot har mitt sociala nätverk vidgats enormt genom att jag träffat många nya vänner (barnfamiljer såklart) som har berikat mitt liv enormt. 

-"Men vadå om barnet inte sover på natten, barnet får väl sitta i sin säng i så fall, och så får man se till att sova i eget rum. Jag behöver iaf sova!"
Så urbota korkat att jag ens trodde att det funkade så. Det är bara att somna om själv...jo tjena... Sömn är ju en lyx har man ju fått lära sig!

Saker som jag ändå "levt upp till" är:

-"Jag kommer aldrig gå med griniga barn på stan bara för att jag måste shoppa" 
Vi åker och shoppar på barnets villkor. Behöver vi absolut ta med oss sonen så ser vi till att hålla honom nöjd under tiden med diverse "mutor". Märker vi att han totalprotesterar så åker vi hem och utför våra ärenden utan sonen. 

-"Jag kommer aldrig tvinga mina barn att äta upp på tallriken"
Däremot kan jag tycka att exempelvis måste ta minst 3 skedar till innan man får lämna bordet om jag anser att sonen ätit för lite. 

-"Säger man att barnet är bra så blir de bra"
Beröm och uppmuntran kan man inte få för mycket av (såvida det är befogat) 

Vad en massa kul exempel. :) Ni verkar ha haft en rätt så sund inställning innan, klart onödigt att lägga massa onödig press på sig själv och även på barnen. Även roligt att vissa verkar varit lite "naiva" som en annan också säkert är. :)

Jag har ett barn i magen just nu. Det enda jag kan komma på än så länge att jag sagt är att vi alltid ska äta maten vid köksbordet och man ska inte kunna se någon tv från köksbordet. För det har jag sett hos mina syskons barn att de klarar inte göra två saker samtidigt, äta och se på tv. Så det tror jag väl inte ska vara så svårt att leva upp till :)