Ni som ej kunde få 2:an hur mår ni idag?

Vi gjorde flera IVF/ICSI och har vetat att spontant syskon var uteslutet, men i sista försöket fick vi förutom sonen även ett embryo till frysen (enda någonsin!!) och det tändes ett hopp om att ödet ville oss väl, men syskonförsöket sket sig. Så länge sonen inte frågade efter syskon var det ok, men jag går sönder varje gång jag tvingas säga till honom att vi inte kommer få någon lillebror. Han har autism och språkstörning så det går inte att förklara för honom som för en mer "normal" sjuåring..... Nu är jag 42 så längtan borde självdö när det är än mer omöjligt, men istället blev det värre när min pappa dog och jag blev medveten om att sonen en dag kommer vara ensam om allt det praktiska när vi dör

Anonym (Enbarnsmamma) skrev 2016-09-11 20:12:03 följande:

Känner också att det vrids om en kniv i hjärtat när vårt barn pratar om syskon eller visar en saknad efter andra barn. Och som du säger... Tanken på att han eller hon är ensam den dag man själv är borta är jobbig, men förhoppningsvis har barnet egen familj då och klarar sig bra ändå. Jag tror egentligen att jag har en idylliserad bild av syskon. Att de alltid ska leka bra ihop som barn och ha bra kontakt hela livet. Undrar i mitt stilla sinne om jag kommer ha så mycket stöd av mina syskon den dag våra föräldrar är borta. Men skuldkänslorna att inte kunna ge vårt barn ett syskon finns ändå. ????

Jag och min bror är inte tajta, men vi är ändå syskon. Han är 4 år yngre och har ett funktionhinder som gjorde skillnaden än större som barn, men nu i vuxen ålder är det ändå gott att ha ett syskon.... Som när pappa låg 9 dygn på intensiven och vi faktiskt kunde turas om att vaka och när mamma med rörelsehinder behöver hjälp kan han som bor nära göra enklare ofta-saker och jag längre bort göra mer komplicerade sällan-saker. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet.....?

Ni som ej kunde få 2:an hur mår ni idag?

INNEHÅLL