Ensamstående föräldrar: hur orkar ni?

Nu är denna tråd från 2013 men ändå. Jag är nyseparerad, sedan 4 månader tillbaka. Häromdagen sa ena barnet "mamma, du är helt annorlunda mot när vi bodde med pappa, mycket gladare, dansar och sjunger och sen har du mycket mer tålamod också" Det var allt jag behövde höra för att åter inse att det var rätt beslut att lämna. 

Pappan kommer att ha dem ungefär varannan helg plus på lov. I övrigt kommer jag att ha dem. Nu är de lite större, mellanstadieålder, så det går att lämna dem ensamma en stund för att uträtta ärenden, handla etc. Imorgon börjar skolan och jag börjar nytt jobb. Till sin aktivitet kommer de att få ta sig på egen hand (vilket ogillas av deras pappa som anser att jag ska anpassa jobbet efter barnens aktiviteter). 

Men bara det att jag slipper akta mig för vad jag säger, hur jag säger något, att hela tiden tänka på att inte göra fel, att uppfostra barnen enligt hans tankesätt, att inte få tycka att hans idéer om saker och ting är skadliga... att se hur barnen slappnar av, vågar göra misstag, vågar vara fåniga och tramsiga. Allt det gör livet som ensamstående till en lättnad. 

Betyder det att allt är en dans på rosor? Nej, vissa dagar är det nära att de hamnar på Blocket under "Bortskänkes" men det är tur att de är söta när de sover så jag lägger aldrig upp annonsen.