Pappan tjafsar om hämtning/lämning bara för att!!
Pappan o jag separerade när sonen var 7 mån. Han flyttade då tillbaka till sin hemstad 30 mil bort. Sonen har alltid bott hos mig, är hos pappan varannan helg. Pappan har kört det mesta av hämtning o lämning, för att det funkade bäst med arbetstider. Min sambo (sen ca 3 år) o jag separerade en kort tid o då flyttade jag o sonen närmare pappan. Pappan hade honom inte mer för det. Sambon o jag hittade tillbaka till varann o vi flyttade hem igen. Min sambo o jag har aldrig vuxensaker ( t ex fest) inbokade när sonen är hemma utan tar det när han är hos pappan, även håller på med renovering då. Då är man alltså inte sugen på att sitta i bilen 7 timmar o 60 mil. Pappan festar både sina fria helger samt flertalet gånger när sonen är där. Nu har han börjat bråka som fan om körningarna o vägrade dessutom skriva under flyttanmälan. Jag förklarade att det är sonen som drabbas för han får inte börja på dagis. Svaret blev "det skiter jag i".. Jag har föreslagit köra halva vägen var vid både hämtning o lämning men han är bara sur o otrevlig tillbaka o sägeratt jag ska minsann köra allt också, "jag ska inte slippa undan". Pappan flyttade vid separationen hem till sina föräldrar o har bott där nu i 4 år. Sonen har delat rum o säng med sin pappa. Pappan har överlåtit mycket av uppfostran o umgänge på sin mamma, då han hellre var i garaget. Han har aldrig innan varit intresserad av uppfostran, svär o använder fula ord till min son. Hela situationen är jobbig, för vi har alltid haft bra kommunikation, fram till för nån månad sen. Nu ska han bråka om körning o han gör det inför sonen! Han har inga vettiga orsaker till att tjafsa mer än att "jag inte ska slippa undan". Men det var ju han som flyttade så långt bort! Jag är så knäckt av allt tjafs (är otroligt konflikträdd). Han ville att jag skulle blanda in familjerätten men nu när jag gjort det vill han inte det. Säger att jag inte svarar, på sms alltså, o det var ETT enda jag inte svarade på. Jag sa att då kan han väl ringa istället men han "tänker då fan inte ringa mig". Hans attityd är som en uppkäftig tonåring men tjurar som en 3-åring som inte får sin vilja igenom. Han har sagt rent ut att "det skiter jag i" när jag har sagt hur detta påverkar sonen. Att köra hälften var är ju det optimala för oss alla. Vi har som sagt innan varit goda vänner men nu verkar han hata mig. Nån som varit i en liknande sits eller är?