Anonym skrev 2013-04-18 16:26:11 följande:
Det är klart att jag förstårt att man nog inte orkar. Om det är längeseen så kanske det har blivit bättre nu?
Det är inget jag tänker på varje dag eller ens varje vecka. Det är över, kanske jag blivit lite cynisk mot myndigheter av olika slag - mest därför att jag nu är medveten om att det bara är människor som sitter där. Inget allvarligt stod i min journal, jag sa nej mest därför att jag kunde, så det är ju inte heller något som plågar mig.
För att förtydliga; min son sa till en kurator i skolan (inkopplad därför att han var osocial, nu har han en aspbergerdiagnos) att jag hade sparkat ner en stol han stod på så han föll i golvet. Parat med killens allmänna tillstånd i skolan (jobbvägrade och kunde inte leka med de andra barnen) gjorde det att soc-tanten ville utreda hemsituationen. Jag antar att jag hade kunnat misshandla honom i smyg, så de andra barnen inte såg.
Han går i resursklass nu, på väg ut ur mellanstadiet, och mår toppenbra, har kompisar där, lika knepiga som han. De flesta dagar har jag huset fullt i ungar som leker och spelar kinect. Vi har fått toppenstöd av bup och skolan och mår alla jättebra.