Anonym (Ledsentjej) skrev 2013-04-22 11:07:10 följande:
Hej,
jag är så otrolig ledsen och det känns som min dröm att få barn är helt förstörd
Jag som har längtat och drömt om att få barn sen jag var 14. Varit barnflicka i flera år och älskar det.
Men för ett tag sen upptäcktes det att jag har ändtarmsprolaps och haft det sen jag var 12 år. En läkare sa till mig att det kan vara svårt att få barn när man haft det under så många år.
Jag är nu nyopererad och känns som sagt som att jag kan glömma barn.
Är opererad via stora titthål. De har fäst upp ändtarmen med ett nät i buken. De hittade även en stor cysta som de inte kunde ta bort.
De förklara för mig att hade jag blivit gravid innan min op kunde det ha stora konsekvenser för min kropp och jag belasta ändtarmen o tarmarna med ett barn. Att det hade bllvit ett enormt tryck.
För att min operation ska hålla som jag genomgått så får jag inte krysta ngt nertill. Och jag vill så gärna ha barn och föda vaginalt då jag redan har massa ärr. - Och nu stora sår.
De kunde inte lova att resultatet skulle hålla en graviditet.
Skulle jag ens våga skaffa barn? Om det ens gick?
Min mage ser helt förstörd ut redan och jag är bara 20 år gammal.
Är jätte jätte ledsen
vore så glad om det fanns några fina själar här som kunde stötta eller komma med lite tips och gärna om ngn gått igenom samma som ja
Känns som jag får sopa min dröm om barn, gråter hela tiden.
för det första vet jag inte om det går att bli gravid, och andra så är det tveksamt om min kropp klarar en så stor belastning
Om du bara är 20 år så har du många år på dig att läka, få nya utlåtanden om din tarm, och fundera på hur du ska lösa problemet. Jag tror att den största tjänsten du kan göra dig själv är att tänka att du inte behöver ha så bråttom. Satsa på bra utbildning och jobb, du kommer alltid vara en vuxen människa med ett yrkesliv, oavsett om du får barn eller inte.
Efter att ha varit ofrivilligt barnlös i många år (alltså levt med rätt man i rätt bostad och med rätt jobb, det enda som fattas är barn) kan jag säga att med tiden tänker man om och kommer fram till nya saker om vad som är det viktiga med att få barn. Jag har också hängt rätt mkt i barnlöshetstrådarna här på fl, och det man märker är verkligen att ju längre folk försöker, ju mindre viktigt är det för dem att få hela kittet med kvinna + man gör ett barn hemma i sängkammaren och 9 mån senare föds det vaginalt. Många med mig har accepterat att det kanske blir ett lite äldre barn som man adopterar, eller att man gör äggdonation, eller spermadonation, eller skaffar barn ensam för att man inte har hunnit träffa rätt man. Själv har jag nyligen lyckats bli gravid med IVF, och känner att om det här håller hela vägen så har jag kommit väldigt lindrigt undan, jag hade kunnat tänka mig att kämpa mkt mer (har ändå gjort misslyckad IVF och blivit sjuk innan, så det har inte varit en räkmacka dessa 5,5 år av bebisverkstad).
Finns inget annat sätt i Sverige. Och alla får inte eller vill inte adoptera. Surrogst i USA kostar minst en halv miljon. I Indien cs hälften och få "utnyttjar" man ju de fattiga enl en del..ä