Frånskilda=oengagerad förälder, hur tycker ni bonusmammor?

Det fanns en liknande tråd förut, om bonusmammor som är med pappor som är slappa mot sina barn bara för att dom ändå ska åka. Så det är jag som tar itu med fighten så att säga, för min man tycker det är onödigt för dom ska ju ändå åka snaaart. Ja, vi väntar vårat förstas barn och jag hoppas att han inte är en sån jäkla mus mot vårat barn också.

Jodå du har en poäng, sambon är en curlingförälder utav högsta rang. Dock har jag valt att inte gå in och styra upp. Så länge det barnet gör/ljuger om/tigger till sig inte drabbar mig så skiter jag faktiskt i det. Sambon vet vart jag står i frågan. Men ibland kan jag inte låta bli att ifrågasätta hans sk "uppfostran". Slutar dock alltid med att jag får höra att jag inte ska lägga mig i.

Men egentligen så tycker väl jag att det var så även när man bodde ihop? Att det var mamman (mitt ex föredetta samt jag själv med mina barn) som hade huvudansvaret för barnens uppfostran, utveckling och höll koll på aktiviteter, tider och kläder...typ listan kan göras hur lång som helst!

Det finns ju dom som har en fantastiskt engagerad partner men den skiljer man sig ju inte från
Extremt ovanligt att någon ändrar på sig bara för att man börjar om med en ny partner, var man oengagerad innan så lär man vara det med sin nya och mot nya barn också, möjligtvis att dom blir "superföräldrar" varannan vecka men sedan är det samma visa igen. 

Blir lite tokigt när du skriver att du bor i kärnfamilj men med bonusar. Du har ingen kärnfamilj!

Jag tror föräldrar som har umgänge varannan helg kan vara ganska slappa, men har man barnen varannan vecka så har man ändå ganska mycket "vardag" med sina barn och då blir det annorlunda.
  

Jag vill nog inte säga slappa, utan snarare över engagerade på ett speedat vis som är helt onaturligt. Barnen ska passas upp och kan inte klara något själva, då talar jag om tonåringar. Allt skulle va på ett speciellt vis osv. 
Jag pallade inte med det, så jag höll mig hemifrån så mycket jag kunde.

Problemen började när vi fick gemensamma barn, för då fick han ta halva ansvaret för dem och fortfarande hela för sina tidigare barn. Det klarade han inte, utan började bli tvungen att säga nej till dem. Vilket iofs var en rätt nyttig läxa för dem, i mitt tycke. 

Tror nog att många fäder är väldigt slappa och förmodligen därför dom är ensamstående många av dem. Många försöker kompensera barnen vilket är helt fel. Sen är många framförallt pappor sk helgpappor och då blir man ju inte särskilt mkt förälder utan mer en lekfarbror.m

Fast jag anser att detta även gäller mamman, dvs att åda föräldrar blir lite oengagerade.

Jodå! Hon har en kärnfamilj++ 

Japp, alla frånskilda föräldrar är oengagerade och alla styvföräldrar är avundsjuka på bonusbarnen.

Eller är det kanske så att det finns mer eller mindre bra individer inom båda grupperna?

Det jag verkligen undrar är varför ni väljer att skaffa barn med en man som har en föräldrastil som ni tycker är dålig? Tror ni verkligen att han kommer bli en annorlunda förälder till ert gemensamma barn? Är det inte mer troligt att han fortsätter likadant och att det blir upp till er att stå för uppfostringen av både nya barnet och honom.

Det går ju inte riktigt att jämföra ett föräldraskap för barn som kan välja bort föräldern, med ett föräldraskap för barn som lever i, eller som en kärnfamilj.
Min man curlade som fn eftersom han var rädd att dom inte skulle vilja komma mer, därför var han tvungen att serva, skjutsa, clowna mm. Deras mamman hade tagit chansen direkt att manövrera ut honom.

Så den föräldern jag sett i honom är ganska olika varann när det gällde hans barn sen tidigare och våra gemensamma. Men nu är det så stor åldersskillnad att han står med facit i hand och vet vart det gick fel. Jag har även sett besvikelsen hos honom när hans tidigare barn inte kunnat/velat leva upp till några förväntningar som han känt inför vissa saker, och fortfarande gör.