Står inte ut längre!! :(

Hej!
Jag och min sambo har bara varit tillsammans i 3 år, men vi har känt varandra i 10 års tid. Precis innan vi blev tillsammans så hade min sambo precis kommit ur ett 3 år dåligt förhållande. Hans förra flickvän verkar inte ha haft något som helst eget liv då hon spenderat all sin tid med min sambos släkt, och vara bästa vän med min sambos mamma.
Så när jag och min sambo träffades så var det ingen höjdare för släkten, jag fick helt enkelt sitta o lyssna på hennes namn som dök upp i alla konversationer vi hade. Jag kände mig såklart väldigt ledsen över detta då jag kände att dom inte tog ut sin tid på att lära känna mig, utan istället sitta o prata om hur bra min sambos ex har det nu och vem hon har börjat träffa och vart hon har börjat jobba. Till slut blev jag även kallad vid hennes namn(utav misstag förstås) i över 6 månader MINST.  Efter ca 1 år tillsammans med min sambo så blev vi oplanerat gravida och jag ville behålla barnet, min sambo blev inte lika förtjust och ringde sin mamma för stöd, varpå hon brister ut i telefonen "Jävla klantarsle" till min sambo.
Jag och min sambo var ganska oense i början av graviditeten och när jag träffade min svärmor för att ventilera lite så fick jag upptryckt i ansiktet "Du borde göra abort för din egen skull för att ***(min sambo) kommer att bli precis som sin pappa" och "låt honom fiska och ta jägarexamen, det är ju synd om du ska sitta hemma ensam med barnet". När jag gick därifrån så kände jag skuldkänslor över att jag fortfarande ville behålla barnet.. Jag berättade för min sambo vad hans mamma sa, och jag fick bara ett: "mmhm" tillbaka.
Jag och min sambo bestämde oss för att behålla barnet, men jag kände aldrig att min sambo faktiskt ville. Varje gång jag pratade om det som låg i magen (jag kunde inte ens säga "barnet") så såg jag hur dåligt han mådde, hur stressad och irriterad han blev. Så jag har bara tagit hans hand en gång o lagt på magen när pyret sparkade, därefter när jag försökt så har min sambo bara sett irriterad ut. Så man kan väl säga att jag har försökt hålla så låg profil som möjligt, ibland måste jag även ha verkar riktigt korkad då jag nästan låtsas som att jag "glömt" bort att jag är gravid framför honom. Det var för att jag inte ville se honom sådär besviken. Jag mådde väldigt dåligt över detta under hela graviditeten. Mot slutet av graviditeten så verkade min sambo ta det hela med ro och tyckte att det skulle bli spännande. Jag däremot brydde mig bara om att min sambo inte såg sådär illamående ut när något handlade om det som låg i min mage, för jag hade helt slutat bry mig om magen...
Väl vid förlossningen och vårat barn kom upp på mitt bröst så var det första jag kollade på min sambo och hur han reagerade, och inte på mitt barn :( Jag kunde inte vara glad! Det var som att jag inte visste att jag hade varit gravid ens, jag hade ju totalignorerat hela graviditeten för min sambos skull.
Vi låg inne en natt på BB sen fick vi åka hem, och väl hemma så står min sambos mamma och mormor på våran dörrtrapp med fika på vårat utebord fixat. Sen kom också min sambos lillasyster och morfar. Där bland allihopa kastades mitt barn runt knappt 2 dagar gammal.
Därefter på varje fest i den släkten så är det ingen som har frågat om dom får hålla i vårat barn, alla bara tar för sig och bokstavligen sliter honom ur armarna på mig. Jag har sagt till min sambo att jag mår väldigt dåligt av att se våran son åka runt i allas famnar och att ingen överhuvudtaget frågar, men han står bara o ser på för att se om det kanske kan lösa sig av sig självt utan att behöva säga ifrån. Folk ringer och säger att vi måste komma över för att dom vill träffa våran son(än idag). Min sambos mamma har köpt mer leksaker till våran son hem till sig än vad vi har i vårat hem. Och varje gång hon har varit barnvakt så frågor hon om han inte kan ha kvar hans täcke och hans kläder så att han har det till dom andra gångerna han ska vara där. Hon frågar tillochmed om vi behöver hjälp med att tvätta våran sons kläder? Att vi skulle ta med våran sons smutsiga kläder hem till henne så att hon kan tvätta dom.....!? Vi glömde hans mysiga filt hemma hos henne, och när vi tog tillbaka den så har hon dränkt den i hennes parfym! Varje dag skriver hon om våran son på facebook och lägger ut bilder.
Min sambos mormor som tidigare jobbat som barnmorska tycker att jag är konstig och egoistisk som vill att folk ska fråga om dom får hålla i vårat barn. Varje gång vi kom hem till dom i början så tjatades det om amning, speciellt bland alla deras vänner så att alla dom också kunde sitta o berätta för mig hur bra amning är fast jag har sagt att jag inte kan.. Inte nog med det så kommer hon in på BVC(jobbar på vårdcentralen) varje gång vi har en tid där för att träffa våran son och tjata på mig om amningen. Hon tillochmed ringde o tjatade. Väl hemma hos dom en gång så hann vi bara komma innanför dörren så började min sambos morfar tjata på mig att våran son ser hungrig ut och att jag borde gå ner en våning och sätta mig ensam i ett rum där och amma, vilket jag sa nej till, varpå han upprepar det 5 ggr till och jag säger återigen Nej med irriterad röst.
Jag har sagt till min sambo att nu får dom fanimig ge sig, det är så mkt hysteri runt våran son att jag inte står ut längre. Vi har sagt ifrån, men då får vi bara en utskällning tillbaka för att dom anser att dom har lika mkt rättigheter som vi till våran son.
När jag ska ta ett glas vin bland släkten så får jag bara höra från någon annan att min sambos mormor tycker att jag är en dålig mamma som dricker. Jag dricker nästan aldrig alkohol!!!!
Nu är våran son 9 månader och jag har separerat med min sambo pga att jag inte känner att jag kan lite på/räkna med honom. Han står bara och tittar på när dom gör som dom vill och säger.
Allt det här har tagit upp mina tankar och min tid som jag kunde ha lagt på våran son, och idag mår jag istället extremt dåligt, har åkt in och ut på psyket pga hans släkt(fick ingen diagnos. bara sagt att det är släkten det är fel på). Hade inte dom funnits så hade vi varit lyckliga.

Nu har jag sagt till min ex-sambo att vi kan försöka vara tillsammans och bo ihop igen men på ett krav, och det är att vi flyttar långt ifrån hans släkt.
Först sa han Okej, men nu sitter hans mamma och försöker övertala honom om att jag är sjuk och behöver hjälp?
Enbart för att hon inte skulle klara av att vi flytta långt ifrån med våran son!

Snälla, kan någon berätta vad jag ska göra? Jag är helt tömd på energi!