Är kärleken borta?!
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag och min sambo träffades för ca: 4 år sedan. Fram tills nu har vi hunnit få två underbara barn tillsammans.
Men jag känner väl att vi tappat bort varandra någonstans där emellan. Vi har det dessutom lite kämpigt på andra håll, men "problemen" började innan det!
Jag vet inte hur andra har det och vad som räknas till nykär och inte. Men som det känns nu så är det ganska "dött" i vårt förhållande. Vi kramas aldrig, pussas aldrig (förutom när vi ska sova och då blir det en snabb puss), vi säger aldrig att vi älskar varandra (sist någon av oss sa det till den andra kan jag inte ens minnas), vi har sex på "beställning" (typ den ena säger: ska vi knulla, varpå den andra säger ja eller nej), vi sitter aldrig tillsammans i soffan utan vi sitter alltid i vars ett hörn och sitter vid våra datorer, ibland ser vi någon film eller serie tillsammans.
Vi ger aldrig varandra komplimanger. Sist jag fick en komplimang var julen 2010. Då tyckte han jag var fin för jag hade plattat mitt hår. Han kan ändra på saker jag gjort, t.ex om jag slängt soporna och satt i en ny påse på ett sätt som han inte tycker är bra eller rätt så ändrar han det till sitt sätt. Det får mig att känna mig som en barnrumpa och som att det jag gör inte är bra nog. Det har jag sagt till honom flera gånger också.
Han är väldigt pedant och gillar ordning och reda. Jag kan väl erkänna att jag inte är lika noga och kan vara lite mer åt det slarviga hållet till, men jag är ändå inte extrem. Vi hjälps åt att städa och plocka undan och så. De flesta hushållssysslorna delar vi på. Jag tvättar oftast för det bara har blivit så. Men han är väl den som plockar undan lite mer än jag. Annars är det ganska lika i allt.
Ibland har jag varit så ledsen och suttit och gråtit och han har inte ens sagt något, fast han sett att jag gråtit. Han kan ofta skämta om min vikt. Jag är inte jätte överviktig men har ca: 10 kg att gå ner sen min senaste graviditet. Namn som flodhäst, valross mm kan förekomma. Jag brukar skratta bort det för jag vet att jag är lite småfet, men det känns ju innerst inne inte bra när den jag delar mitt liv med säger så. Han kanske skojar men ändå. Jag har sagt till honom att det inte känns bättre av att han säger såna saker, men då säger han bara att han skojar.
För övrigt är vi ganska olika. Det enda vi har gemensamt är väl att vi är ganska lugna personer, och att vi typ aldrig umgås med någon annan. Vi har inga vänner som vi träffar regelbundet. Är det någon som kommer ut av oss så är det han. Jag har nu börjat ta egentid, och åker iväg en stund då och då för att bara komma ut lite.
Vi lämnar bort barnen ibland för att göra något men det är inte ofta. Jag har väl inte velat lämna barnen när dom varit och är för små.
Om vi känner oss attraherade av varandra längre vet jag inte. Jag vet inte vad jag ska göra?! Någon som känner igen sig eller har något tips????