Huvudet säger ja och hjärtat nej...

Tack Ypke!  Självklart har du helt rätt,jag vet ju det egentligen. Jag blir bara så arg på mig själv att jag ska vela! Vi har ju redan gått igenom så mycket och har vi klarat det klarar vi ju det här. Alla de där "tänk om" få rman ju lägga åt sidan och bara köra på.

Vanliga kalla fötter... Nja,inte direkt för jag skulle nog kunna ge min högra arm för ett barn så behandlingar,mediciner och ruva är inget jag gruvar mig för. Inte missfall heller tyvärr eftersom jag haft min beskärda del. Det är just att bestämma att just denna väg är bäst fär oss som är problemet-det jag redan vet i huvet alltså!

Vi har inte tid att försöka flera år till,inte energi heller. Men tänk om det skulle gå om låt säga ett år till!? Får vi barn via ED får jag ju aldrig veta det. Kommer jag tänka så i framtiden även om vi får barn? Usch,det är så här knasigt jag funderar fram och tillbaks och det leder ingenstans!

Jag var modigare förr,bara bestämde mig,nu kan jag grubbla i åratal... Hur kopplar man bort maggropen och bara kör på förståndet?

Jag kommer vara drygt 45 om jag blir gravid ganska snabbt med ED och tja,då finns inte mycket tid kvar sen. Man vill ju amma ett tag och vem vet om mensen ens kommer tillbaks? Men gör den det kommer vi försöka hemma,så pass känner jag mig själv och visst,nån mirkroskopisk chans finns väl,men rent realistiskt inte. Blir nog fler försök med ED i så fall-om jag inte råkar få tvillingar på en gång!  Överlycklig med ett ED-barn= självklart! Men kommentarer utifrån ang. "oäkta" barn,det vet jag kommer tyvärr...

Nä,jag får sluta grubbla på alla "om",i värsta fall blir det första gången bara en bortkastad utlandsresa och lite pengar i sjön. Som om vi inte redan nu kastat bort runt 100000:- så lite till spelar ju ingen roll!

Om vi hade nåt stöd irl skulle det nog kännas lättare,men vi har absolut ingen. Utan er här skulle jag gått under de här åren.

Vi kanske kan peppa varann? Du är ju nära nu!

Jag fick rena spelet ikväll vid blotta tanken på EA och att åka iväg. Maken fattar inte hur hemskt hela konceptet känns och jag ballade ur helt. Jag vill inte!! Hela mitt inre skriker nej! En äkta kvinna kan få äkta barn så är det bara. Inte nog med att jag är för gammal för barn,jag skaffar oäktingar åt min man också... Jag kommer måsta försvara mig hela tiden,banta,färga håret,sminka mig och måste se mycket bättre ut än mina jämnåriga för att kompensera att jag är oduglig som kvinna,så är det ju bara i samhällets ögon. Usch,jag skulle göra vad som helst för att slippa gå igenom detta,slippa vara gravid och bara få barn på nåt sätt! Tänk om jag levat för 100 år sen,då hade jag dugt till att adoptera eller vara fosterfamilj... Inför ättestupa istället för infertilitetshjälp,vi kan ändå aldrig kompensera att vi är värdelösa...

Även om vi försöker få barn så här kommer det aldrig gå. Sånt är förutbestämt för vissa människor,man bara kämpar i onödan. Jag kommer  säkert inte ens igenom tullen,har väl nåt olagligt på mig,sen upptäcks mitt myom och de säger nej eller också finns inga embryon eller alla dör som finns. Nåt kommer hända,jag bara vet det för så är mitt liv. En sån som jag kan inte lyckas med nåt och hade jag vetat detta hade jag inte fyllt 20 frivilligt...

Och helt ensam om allt detta är jag också,jag och maken är inte bara på olika planeter,vi är i olika galaxer,han fattar absolut NOLL av hur jag tänker... Det är ju inte han som kommer stå där anklagad på flyget för att vara terrorist,han som har fel blodgrupp,han som har fobi för folk,han som har myom,han som måste skämmas för han är ju inte infertil. Han skiter helt i åldern eller vad folk ska tänka och jag fasar för det! Om det varit olagligt att få barn efter 35-som många ju faktiskt vill!- hade jag gjort insemination vid 33 som jag tänkte och maken hade varit gift med en äkta kvinna och haft sina tre barn som man ska ha. Usch,döden känns lättare än att försöka göra detta... Jag har inte mod,jag vill inte,jag vill hellre dö faktiskt. Så är det när det kommer till kritan.

Man ska inte tänka,man ska inte känna efter,man ska bara "leva"... Får väl åka då och ta hela smällen,hamnar säkert inte ens i landet. Gör vi det har alla dött redan och vi står där som fån,sätts de in dör de sen ändå eller blir missfall som vanligt,föds dom får jag skämmas och förklara mig. Hur jag än gör kommer det bli fel för så blir det ALLTID!

ALLA jag känner är superfertila,jag är helt ensam i hela släkten och hela bekantskapen! INGEN kommer fatta nåt av det vi gjort,vi har bekanta som kommer sluta höra av sig för man "får" inte vara så här gamla,andra har ju barnbarn nu ju! Extremt få får barn efter 35 i vår bygd,de flesta är 20-25. Och där sitter tanten och kan vara mamma åt barnmorskan,fy så pinsamt!! Det enda jag ville var att vara normal och knulla några gånger och få de tre barn man ska ha. Nu kommer jag för alltid sticka ut,jag som inte ens vill synas ö.h.t... Och maken kunde inte bry sig mindre,han har alltid kunnat strunta i vad folk tycker! Han fattar inte hur skämmigt det här är,finns ju ingen störra skam som kvinna när föda barn är det vi är till för! För evigt kommer jag vara hon som inte dög att ge sin man barn,när precis vem som helst f.ö kunnat ge honom flera vid det här laget. Allt annat är förlåtligt,inte infertilitet...

Lillsudd: jag känner igen dig och tycker det är fantastiskt roligt att du lyckades få barn!  Vissa av oss kanske är för envisna när det gäller våra egna gener/våra egna ägg,man kämpar för att man vill bevisa nåt,att man kan som du säger. Och kanske då litegrann glömmer att ett barn vilket som är det viktigaste. Man måste väl komma till den gränsen,man kan inte forcera fram beslutet.

Jag hoppas innerligt omgivningen kan glädjas för vår skull när vi får barn,det finns liksom alltid där i bakhuvet vad folk ska tänka och tycka,men skit och desamma egentligen,vad har de med det att göra!?  Man kan tyst tänka allt möjligt om folks val,men säga nåt högt är det ju bara drumlar som gör i regel-och svärmor och mamma,men jag kan nog tas med båda. Annars är valet att vara utan just detta barnbarn.

Självkänslan har försvunnit,det vet jag tyvärr,men den kommer nog tillbaks i takt med glädjen över att vara mamma. En grupp för såna som gjort ÄD/EA/ED vore bra,men det finns ju inte ens statistik på sånt. Om man vet att man inte är ensam känns det ju oftast bättre. Man vill inte att nån ska vara infertil,få missfall och behöva ta andras ägg,men träffar man på såna-som du t.e.x- lättar på nåt sätt ens egen börda. Andra har gått igenom det,klarat av det-då kan ju jag också!

Nu har vi kommit så långt som till remiss på prover och ska se om det ö.h.t är möjligt hinna innan semestern. Annars får det bli augusti,har vi väntat 7 år går det väl vänta några månader till.