Hej på er!
Hoppas det är okej att jag hoppar in här 
Plussade igår på bim-3 och har (just nu) BF 20/1 med nr 3, har två barn sedan tidigare som är 3 och 4½ år. Har gjort oss av med i stort sett varenda bebisgrej här i huset så jag kan inte bärga mig tills jag "får" börja shoppa loss 
Hoppas det blev rätt nu Verkar, la till dig oxå
På tal om mf..
När vi började försöka skaffa barn råkade vi ut för ett mf i v 10, blev gravid direkt på första ägglossningen efter. Den graviditeten slutade i MA som upptäcktes ganska sent och efteråt hade jag blödningar i 10 veckor. Blev gravid igen direkt efter på första ägglossningen och fick en fin tös efter en väldigt lättsam graviditet. 9 månader senare var jag gravid igen och ut kom lillebror
Vi ska ha fest med jobbarkompisarna om några veckor och det är strängeligen förbjudet att vara chaffis är det sagt, va f*n ska man hitta på för ursäkt?! Kommer att jobba samma dag och kvällen efter så det går inte att köra med att jag ska upp å jobba iaf.. Sjukt svårt! Vill absolut inte berätta ännu..
Jag hör oxå till dom som gått upp mkt, 20 kg bägge graviditeterna. Är väldig liten annars, 153 cm och 50 kg så ni kan ju tänka er hur man sett ut 
har fått mage väldigt snabbt och brösten har växt 3 storlekar, men hoppas att jag inte ska gå upp fullt lika mkt denna gången.
Funderar redan lite kring förlossningen... Har gränsfall till trångt bäcken och båda mina barn bar fastnat på vägen ut. Förra gången var det frågetecken kring ev snitt ist men ville helst inte det då utan fick en massa tillväxt-ul ist för att se så bebis inte blev för stor (maxgränsen hamnade på 4 kg) och en egen läkare vid fl, men då även sonen som sagt fastnade och dessutom fick navelsträngen framför sig så funderar jag om det kanske ändå skulle vara det bästa med ett snitt den här gången..
Är på affären nu med en kompis och är sååå sugen på att handla ett cb digitalt 
men måste isf finta bort kompisen först och hålla tummarna för att det inte blir avstämning
Tårar som sprutar. Allt hoppa är som bortblås. Vi orkar inte kämpa mer och kommer nog till och med gå åt olika håll nu. Vi klarar inte av att se alla andra få barn, höra frågorna om vi ska och ha denna längtan!
Separerar vi kanske vi kan bygga upp ett nytt liv, ett nytt liv som singlar, utan planer och hopp om barn, utan frågor. Ledsamt så klart men tror vår sista gräns är nådd. Tillsammans kommer vi aldrig kunna släppa drömmen om ett barn. Men den drömmen måste bort nu! Försöka hitta nått annat gott i livet.
Vi vill inte prata om detta med familjen. Men nu känns det ensamt. Känns som ingen förstår (fast det antagligen finns miljoner människor som gör det)
Känns som mina tårar aldrig kommer sluta rinna! Känns som mitt hjärta aldrig kommer att bli helt igen!
Beklagar verkligen!