orkar inte med det här

Vönder mina känslor både ut och in men hur jag än försöker tror jag inte att jag står ut längre... Min man som jag har ett gemensamt barn sedan tidigare tillsammans med har ett vuxen barn sedan tidigare som även hen har familj och där är mitt problem. Barnet om vi nu kan säga så...och dennes sambo är båda två människor som jag inte klarar av att umgås med på grund av många orsaker men en av dessa är att jag känner mig oerhört illa till mods då de inte vill umgås eller träffa mig av orsaker som jag aldrig förstått. De har värderingar och en syn på det mesta i livet som går stick i stäv med allt jag värderar och tycker är vikigt. Framför allt vad gäller deras barn som jag tycker får en väldigt ohälsosam uppväxt. Jag har verkligen försökt att göra mitt bästa men i mina ögon är jag den enda som måste "stå ut" och de här vuxna oerhört omogna "barnen" accepteras i prinicip bete sig hur de vill då de i min mans ögon inte anses vara vuxna trots att de båda för flera år sedan passerade tjugoårs strecket.

Just nu tvivlar jag på min förmåga att leva på sidan av den här delen av min mans liv, att inte vara en del i någonting så viktigt i livet hos den man ändå levet tillsammans med. Tvivlet på vårt liv och övertygelsen om att hans barns familj kommer splittra min familj får mig att må oerhört dåligt och för var dag som passerar känner jag mig säkrare på att det enda raka är att lämna honom och försöka prioritera vårt gemensamma barns lycka och min egen är en konstant krigszon med önskan om att ge vårt gemensamma barn en lycklig uppväxt med båda sin föräldrar.... klarar inte av att avgöra vad det riktiga beslutet ligger, vad som är det rätta att göra...?