Han vill inte vara hos oss

Hur gammal är killen?

Genom att få honom att känna sig älskad, välkommen och saknad hemma hos er får ni honom att vilja vara hos er också.

Det hänger inte på pengar eller vem som skämmer bort mest, det hänger på "känslan" av det hela, att den lille känner sig prioriterad. Umgås tillsammans, behöver inte kosta pengar. Baka något tillsammans eller gör goda mackor tillsammans och packa ned tillsammans med något att dricka och gå tillsammans iväg på picknick t.ex. Eller tillsammans gå iväg och meta abborrar om ni har tillgång till sjö t.ex. Alltså min poäng är att det inte behöver kosta pengar, det är inte det det handlar om och det är inte det mamman vinner med, utan det är antagligen känslan av att vara älskad om omtyckt precis som han är.

Han är 7. Han får vara med på allt han vill men han vill helst leka ute. Vi uppmuntrar honom alltid. Han är väldigt bra på att rita men tycker om att göra det bara ibland. Vi välkomnar alltid och när han kommer har vi myskväll och han får bestämma tv spel eller film. Lika sista kvällen är också extra. Vi myser och han får bestämma.

Jag tror faktiskt inte att ni kommer att lyckas. Dels så tror jag du har fel om pojken och varför han inte vill vara hos er, och dels så skiner din ovilja igenom.

Det pappan kan göra däremot är att prata med mamman så att de två kan komma fram till en plan som funkar för pojken.

Fnågon annan med teorier eller tips?

Hur ofta är barnet hos er?

 Hur gammal var pojken när föräldrarna delade på sig? Barn behöver ju tid på sig för att vänja sig vid en ny livssituation. De får ju inte välja själva, utan finna sig i det de vuxna bestämmer.

Grejen med barn är ju att de är människor, fast lite mindre. Att någon gång ibland göra något extra, som att gå på badhuset är faktiskt jättekul. Att bara ha regler och spara inför framtiden, endast ha det allra nödvändigaste och aldrig något extra låter ärligt talat inte så där fantastiskt upplyftande. Nu kanske du framställer er som tråkigare än ni är, men ni låter verkligen urtråkiga. Naturligtvis ska barn ha det tråkigt i sitt liv också, men inte jämt. Precis som folk i största allmänhet.

Nu kanske jag helt missuppfattat hur ni har det (hoppas det) och ni ibland gör saker som ungen tycker är roligt också.

Barn är ju inte dummare att de fattar vad som tar skruv hos andra och naturligtvis kan det vara så att det enklaste sättet för barnet att få uppmärksamhet är att säga till pappa att han gillar mamma bättre. Han kanske gör likadant hos mamma? Han kanske fyller mammas öron med hur mycket han har hos pappa och hur mycket han får göra hos pappa eftersom han märkt att när han säger så är fokus på honom.

Om det inte är så att mamman och pappan skildes som allra bästa vänner så är det ju inte helt ovanligt att den separerade faktiskt gillar att höra att exet är precis på det sättet som hen tänker sig att exet är- ragatan eller mansgrisen tex. Barn har ju förutom ovanstående egenheter även den olyckliga vanan att de försöker vara till lags mellan trotsanfallen och alltså säga vad de tror att en förälder vill höra (fast föräldern inte alls tycker att det är vad hen vill höra).

vv fre-freJa så tråkiga är vi inte. Jag menade att istället för att skämma bort honom och leva i nuet (bara) så tänker vi långsiktigt. GIVETVIS hittar vi på saker, men inte hela tiden. Inte varje dag. Och vi har råd att hitta på saker, men inte tid varje dag, och inte lika ofta som mamman har vi råd eller tid med. Förra gången han var här så var vi ut och red hos en kompis, vi var på marknad och vi bakade. Hela familjen. Ibland gör jag saker ensam med honom, ibland hans pappa. Alltså vi behandlar honom som den han är, en i familjen, och precis som biologiska barn, ibland gör man nåt själv med honom också. 

Han säger det inte för att manipulera, det vet jag. Han har ett uppriktigt sätt när han berättar för oss hur han känner och tänker. Hos mamman är det inte lika. Det är där han spelar ut alla sina register, och där är det hans dans som gäller. Han har full komtroll där, men det förstår jag har att göra med att vi har regler och då pallar inte hon. Fast de enda reglerna vi egentligen har är helt normala. Vi är inte direkt hårda, vi bara har rutiner som måste funka för att en familj ska kunna bo under samma tak.

De är inte ovänner, men undviker kontakt eftersom det inte fungerar. Så istället för att ha kontakt med varandra som inte funkar och ger dålig stämning, så sköts allt med så lite kontakt som möjligt.Nästan 3 år. Sen dess har vi levt ihop. Mamman har en ny sen dess också så ingenting har förändrats. Syskon har han både hos oss och hos mamman, men så här har det alltså jämt varit. Han har alltid velat vara hos mamman. Vi provade ett tag, för vi ville ändå se om saker blev bättre, men det funkade inte så vi har vv igen. Denna gången är det dock utan gråt efter mamman, så det var ju en förbättring sedan vi tog vv igen.

 

Jag tror inte alls det behöver handla om att mamman ger mer saker osv, där låter det mer som du vill finna en syndabock istället.

Min egen son gör/gjorde mycket mer under umgängena hos pappan än här och han föredrar ändå att vara här i "vardagen". 

Att sticka och rida är lika spännande för en 7 åring som inte brukar göra det som Liseberg tex.

  

Vi skämmer inte bort barnen av princip, i alla fall inte med saker. Visst får de då och då nytt men inte jämt. Mamman däremot köper massor med grejor, men det är hennes sak. Inte heller är det jämt dyra aktiviteter som gäller här hela tiden. Här får barnen inte heller bestämma och vi har även strängare regler, t.ex. kräver vi att det hjälps åt med bordsdukning och matlagning. Däremot gör vi massor med roligt ihop, vi pysslar, vi går och tittar på hundar på hundrastgården, vi lagar mat tillsammans, vi ritar och målar och bygger saker. Inget svindyrt utan massor med uppmärksamhet.Vi har också vissa "traditioner" så som myskväll med film och godis en viss dag. Barnen verkar uppskatta det mesta. 

Ja just det, en annan sak är att vi oftast ser till att det finns t.ex. mat och dryck de tycker mycket om. Typ viss typ godis på lördagar eller ett visst pålägg. Jag tror att de får dem att känna sig välkomna och ompysslade. 

Vet hur du känner.
Min son (6år) förklarar högt och tydligt för alla hur tråkigt det är hos mamma och "jag vill inte vara hos dig", blir arg när jag hämtar på förskolan...
Jag pluggar och jobbar och kämpar för att livet ska gå ihop. Man sparar och planerar för att göra roliga saker tillsammans, men jag kan aldrig mäta mig med pappa - de har årskort på badhuset och går varje vecka, när de går på skansen får han fler och finare saker, gör vi utflykt har han och pappa alltid redan varit där, matsäcken är äcklig....
Vid samtal med pappan är detta bara mitt problem - pojken spelar alltså inte ut oss mot varandra.

Men man älskar dem ju ändå, och fortsätter hitta på dåliga utflykter, hyra dåliga filmer och leka med tråkiga saker.
Kanske går det över, kanske inte - men man har iaf varit där ock försökt.
Fast det svider lite i hjärtat ibland.

Vi separerade när pojken var 1,5år gammal.

Fast i det långa loppet så tror jag inte att man kan köpa barn. Jag har alltid uppfattat att det de uppskattar mest är att man tar sig tid. Får dem att känna sig hemma och välkomna. Inte att de är "gäster".

Tack alla som engagerar och ger seriösa, goda råd, tips och visar förståelse. Han kommer till helgen, och det har bara råkat bli så att sambon är ledig fem av sju dagar han är här. Dessutom har vi en bra ekonomisk månad. Vi har planerat in saker varje dag, fördelat två av dagarna. En med mig, en med hans pappa och resterande allihopa. Inga svindyra saker, utan sånt vi vet han gillar. Bio, ridning, disco för sina vänner på lördag om de kan. Eller för dom som kan. Han har många kompisar som bor här och de umgås jämt så de kan. Han ska även få fråga andra, vilka han vill. Sen ska vi ha picknick med fotboll och boule och så ska vi åka till äventyrsbad. Bara för att vi kan, och har tid, denna gången. Filmen har han säkert sett med sin mamma redan, men då har vi en plan b. Det kommer bli jättekul. Vi gör det inte för att vinna poäng, för vi kommer aldrig kunna mäta oss på den biten med hans mamma. Vi tycker också om att hitta på saker och vill iom detta att han vet att vi verkligen gör allt vi kan när vi kan. Sen kan man ju hoppas han inte vantrivs pga han inte får bestämma här eller måste borsta tänderna, för i så fall finns inte mycket att göra åt saken.