Lönar det sig att jävlas?

Simon 681: Just nu varannan vecka. 

Smulpaj01: Ungefär så här var vad soc-damen sa att "eftersom dottern mår dåligt hos sin mamma så kan hon behöva mer tid där". Personligen tycker jag det känns helt bakvänt. Nya kvinnan är utanför men tas upp som ett sätt att dottern mår dåligt av detta. Tvärt om så är dottern väldigt fäst vid henne och problemet tror jag är att hon inte får uttrycka de känslorna inför mamman.

Känner mig så maktlös och tycker så synd om barnen. Nånstans anklagar jag ju mig själv då jag (av många anledningar) tog steget ur ett dåligt förhållande men blir så ledsen när mamman kör sitt eget race och verkar sätta sig själv först. =( 

Tanganyikalka: Barnen pratar om att mamman tittar på boende i annan stad och gemensamt tittat på mäklarannonser och blir ju rädd att hon försöker koppla barnen närmare för att sedan kunna vara fri att flytta dit hon vill och jag missar möjligheten att påverka. Och hur stor är möjligheten att sen kunna gå tillbaka från varannan helg till varannan vecka om mamman sätter sig emot det?

Är ju beredd att göra nästan allt för barnen men blir ju orolig för att "släppa till" om det inte går att backa eller om det visar sig inte bli bättre. Mamman lär ju inte "lämna tillbaka" frivilligt känns det som.

Vad fan göra när man har en ex som medicinerar och verkar ha en skev verklighetsuppfattning? Försökte oss på ett samarbetssamtal där hon uttryckte att det kanske bästa vore om jag dog. Så jävla ledsamt alltihop. 

Känner ju att man måste "spela" med för att inte stå där med byxorna nere om det blir på allvar eller så kanske det inte är. Mamman är ju där med barnen i släptåg massa gånger och hur tolkas det om jag inte är där och ger min bild?

Supersurasunk Sara: Känner mig bara så ensam och förvirrad. Nånstans vill jag ju inte det men är ju så ledsen och vill ju barnen det bästa. Så sitter man inför nån som man tänker kan det här som säger att även om det är bra hos dig så kan det vara bättre för barnen att inte vara hos dig. Känns förjävligt faktiskt. Vart vänder man sig i sådana här frågor förutom här?

Vet inte hur jag skulle klara mig utan barnen mer än varannan vecka men så blir man ju samtidigt rädd att man bara utgår från sig själv och mina behov. 

Tack för stöd och engagemang! Fortsätt gärna peppa för det ger mig lite bekräftelse att hålla emot. Det värsta är att det växlar så. Har varit med barnen nu och det är i princip helt utan "incidenter" eller större problem och jag tycker allt fungerar som det ska. Sen helt plötsligt så slår det till som en blixt från klar himmel - sammanfaller så gott som alltid efter att mamman haft en kontakt med soc - att jag får ett SMS där det står att "jag hatar dig" och liknande från dottern.

Senast överlämningen gick faktiskt åt h-e där det visade sig att mamma kom hem samtidigt som jag hämtade barnens grejer och dottern var på sitt rum. Hon brukar alltid komma först senare men inte denna gången. Mindre skoj situation som urartade då dottern skrek och vägrade åka med. Vi pratades vid senare på kvällen och då var allt lugnt och jag sa att dottern gärna fick stanna en natt till om det kändes bättre.

Mamman verkar tolka allt som att dottern inte vill vara med mig. Upplever snarare att uppbrottet är jobbigt och att det "problemet" är att lämna det sammanhang dottern är i.

Känner ju också att jag svänger i humör och hur jag mår. Ena dagen uppåt och kan se med lite distans. Nästa mår jag skitdåligt och får problem med mat och blir alldeles apatisk. Hade ett tag "socrädsla" och städade extra för jag fick för mig att de helt plötsligt ska knacka på dörren. Väntar ju bara på nästa drag...

Men nu är jag mer uppåt och försöker ta lite kommandot. Känner exempelvis att det är viktigt att få igång bodelning och lösa en del praktiska frågor. Även rycka tag i lite projekt här hemma så barnen känner att det händer lite.

Angående medicinering så tror jag det är antidepressivt och sömnpiller? Propavan och Mirtazapin. Ingen aning vad det är...

Hon har villkorat att hon bara träffas i familjerätten om hon får ha barnen under veckorna och jag varannan helg. Annars finns där ingen anledning att träffas.

Försöker vara vettig och saklig men det bryter ju samtidigt ner en. Känns ju som att det är det enda man går omkring och funderar på. Påverkar ju också relationen med barnen direkt och indirekt hur jag är mot dom och vad vi gör. Nånstans ligger det och gnager om hur saker kan uppfattas och om/hur det kommer upp senare.

Funderar ibland på om jag själv fick uppfattningen att barnen verkligen for illa hos den andra parten. Då skulle jag ju givetvis kämpa för mina barn också. Men där finns ju verkligen inget sånt så det blir bara så konstigt allting... 

Samtidigt är det ju inte billigt att hålla igång barnen så ett underhåll kan ju lika gärna vara en "billig" lösning om man nu skulle vilja köpa sig fri. Men detta är ju verkligen inget jag vill utan bara en kommentar på inlägg om underhåll.

Upplever inte direkt att soc-damen direkt tar parti för mamman men hon sitter väl i en rävsax också och försöker komma med olika mer eller mindre dåliga förslag (finns inga bra i detta läge ju) och då hon säger att i rådande läge så kanske det är bättre att jag kliver ett steg tillbaka för att det skulle kunna vara bättre för dottern.

Men känner inte att den taktiken ska löna sig utan kommer att stå på mig.

Måste samtidigt säga att det känns så skönt att få öppna upp sig så här - både anonymt men även bland nära släkt och vänner (även än vända på terapi) och känna att man får stöd. Har ju alltid varit en sån där "cool kille" som ska klara sig själv i alla väder. Är ju inte så har jag ju märkt.

Det är väl bra att man medicinerar om man är sjuk. Det är inte det jag är oroad över. Var svar på någons fråga tidigare i tråden.

Dålig verklighetsuppfattning syftar jag på den ensidiga fokuseringen att barnen skulle fara illa hos mig vilket är grunden till hennes agerande. Detta är en uppfattning som ingen annan tycks dela.

Bodelningen sker efter skilsmässan. Alltså efter 6 månader då man har väntetid. Eftersom jag flyttade så har jag knappt med nått och det känns ju lite surt att bygga upp ett bohag nu för att sen få en massa grejer om några månader.

Det tragiska är att man efter 9 års äktenskap inte kan se något positivt eller längre förstå varför man en gång valde ett liv tillsammans. Konflikten har lagt som en död hand över alla år. Försöker ibland verkligen tänka på gemensamma saker vi gjort och roliga saker men det är som bortblåst. Känns faktiskt jävligt trist... 

Flyttade i slutet av september men av någon anledning som jag inte vet så skickades ansökan först in för nån vecka sedan.

Är inte förbannad på henne. Däremot så mår jag dåligt för jag vet inte vad som kommer att hända härnäst. En ständig osäkerhet.

Jag kan säga så att det finns helt klart en anledning till att jag till slut tog ett steg ur vår relation. Det är väl det enda i kråksången som känns som ett rätt beslut. Tufft men nödvändigt. 

Tack för tips och berättelser!

Har hänt en del sen sist och var inne på soc för att förhöra mig lite för vad man kan få för hjälp. Ska väl villigt erkänna att jag mådde så dåligt att jag nästan inte minns vad som sas. Däremot så avslutades det med rådet att jag borde skaffa advokat och sedan lämna in en "orosanmälan". Blir ju skitskraj. Vad är det för processer man drar igång då? 

Problemet är ju att hon inte accepterar någon annan lösning och kommer att fortsätta påverka barnen i den riktningen. Inte skoj att höra mammans ord genom barnen ständigt. Det kan väl varken familjerätt eller tingsrätt göra någonting åt?

Har föreslagit olika lösningar, exempelvis att vi matchar upp varandra mer så hon slipper ta in barnvakt dagar hon jobbar sent eller dagar på helger men ingenting är intressant.
Barnen har det bra egentligen men tvingas in i detta vilket gör att dom inte mår bra.

Pratade med soc idag och dom sa att i princip kan man ingenting göra. =( 

Finns ingen sambo. Bara för ett förtydligande. Däremot träffar jag en kvinna och det kändes bättre att vara öppen med det mot barnen innan dom listar ut det själva.