Känner mig så ensam!

Låt sonen bo hos pappan !
Varför skall du vägra honom ngt han uttryckligen vill ?
Hoppas att du inte är en dömande mamma som anser att pappan inte klarar av att ta hand om sonen.
Att ha barn vv är nästan mer vanligt idag än barnen bor tillsammans med båda föräldrarna.. 

Haha men Gud? Varför tror du att jag är en dömande mamma? Låter snarare som att du är dömande! Du vet ju ingenting om hur det är?! Pappan vill att jag ska ha barnen på heltid, jag får tjata på pappan att han ska träffa barnen. Han bor 15 mil bort, har inget jobb, ingen lägenhet, sköter inte räkningar, åker in på akuten ungefär 2 ggr i veckan för han har smärta i magen. När han va här och hälsade på kunde jag ändå inte gå iväg och få egentid för att pappan klarar inte av att ha barnen ensam pga magen! Han lagar inte ens mat till barnen! Och du tycker min 4 åriga son bestämma själv att han ska bo med sin pappa?? Vart ska min son bo med sin pappa när pappan inte har någonstans att bo?! Du tycker jag gör fel som vill att min son bor med mig fast pappan sagt att han inte klarar av barnen själv? Du tycker jag är ego?! Öppna inte käften när du inte har en jävla aning hur familje situationen är! Hade inte behövt dra upp det här och ville inte det heller med mitt inlägg, jag ville ha hjälp och stöd av ensamma som gått igenom samma sak! Och du tycker jag är dömande! Skärpning!

Verkligen inget särskilt trevligt inlägg av Trevligt. Hur behandlar du andra människor egentligen?

TS, jag kan inte påstå att jag förstår vad du går igenom, men jag har flera vänner som varit i din sits. Den enda tröst jag kan ge är att det blir bättre, det kommer att kännas lättare när allt landat, när du kan börja tänka på en annan framtid för dig och barnen. Du kommer att fixa det. Försök få stöd och avlastning av familj eller vänner och ta en dag i taget.

Sous! Tack så mycket för ditt stöd! Det känns skönt med lite pepp! :) jag vet innerst inne att det kommer bli bra. Det är bara jäkligt svårt såhär i början när man blivit lämnad. Mycket att tänka på och många frågor.

Det gäller att kämpa, tur att jag har mina barn som ger mig så mycket glädje i allt det jobbiga som pågår just nu!

Jag håller med Sous!

Klart det är jobbigt när ni nyss har separerat o pappan dessutom kan leka med dina känslor!
Men det blir bättre!
Du kommer att landa i din nya sits, o tro mig; när känslorna för ditt ex har lagt sig så kommer du förmodligen att tycka att det är riktigt skönt att vara själv ett tag, o att få hitta dig själv igen.

Vänner kan du hitta nya (utan att för den sakens skull göra dig av med dina gamla!) - jag har själv varit ensamstående i flera år, o har de senaste åren hittat flera nya vänner som också är ensamstående.
Vänner med partners finns också - det viktigaste just nu tycker jag är att ha vänner med barn i samma åldrar, så att ens vänner förstår ens sits o inte räknar med att man ska kunna vara barnledig om fredagkvällarna för att gå ut osv.

Lycka till TS, det löser sig! Allt tar sin tid bara

 

Jag förstår dig lite! Nu har jag bara ett barn och han blir 2 år i juni, så här är det inget tjat om att bo hos pappa eller så. Men jag förstår ensamheten, och ångesten. Jag har varit ensam med sonen sen i september, precis när jag gick tillbaka till heltidsjobb och han började dagis så jag har inte haft någon hjälp alls sen dess vilket på sätt och vis är skönt då jag inte har något att jämföra med men har såklart att jämföra med hur det är hemma. Det är TUUUSEN gånger enklare att vara två! Och som sagt - först va jag deppig för det va slut länge, det är först nu jga känner att FAN Vad skönt, det va helt rätt.

Men sen den här ångesten över att inte vara en familj och sonen har sin pappa 50 mil bort, den är inte nådig och den är lättare nu än innan men den kommer aldrig försvinna helt. Han kommer alltid ha sin pappa långt borta, träffa honom ca var 6:e/8:e vecka som det är nu och han är för liten för att åka mycket. Allt är så jäkla krångligt bara! Även om jag är glad att han har pappa i sitt liv. Och oron att han ska vilja bo hos pappa senare för jag som är heltidsföräldern (i stort sett, blir ju någon vecka på sommaren oc hså nu bara hos pappa) kommer ju vara "skitföräldern" och pappan kommer vara den roliga då dom väl ses. Jag skulle inte klara att vara utan sonen och ha honom 50 mil bort, skulle bryta ihop totalt! Sen är det ju ångesten att jag kommer träffa nångon ny nån gång (hoppas jag) men sonen kommer aldrig få ett helsyskon, kommer få se sina framtida syskon med sin pappa medans han får ha sin 50 mil bort. Känns fruktansvärt! Även om jag såklart hoppas hitta någon som behandlar L lika som sina egna sen. 

Just nu känner jag dock att jag aldrig kommer träffa nån. Och man ska inte leta. Men jag är så jävla less på att vara ensam, bland alla par! Hade EN ensamstående kompis och hon har nu även hon pojkvän resten har sina familjer. Jag kan aldrig gå ut t ex när jag är barnledig för mina singelkompisar försvann när jag vart gravid och dom som har fått barn går aldrig nånsin ut längre trots att dom är två. Jag är så trött på det! Och som sagt jag jobbar heltid - hinner inte umgås på vardagarna och på kvällar och helger då är dom med sina familjer. Så jag sitter mest hemma, umgås lite med min släkt, och ja min ensamstående kompis som nu har pojkvän (som även jag är vän med) dom umgås jag en del med för hon förstår väl mer hur det är att va ensam liksom så hon tar gärna med mig på saker dom gör men klart man ändå känner lite ångest då också när man ser dom tillsammans hur jäkla ensam man är på alla sätt. "Det kommer när det kommer" säger alla men ja grä LESS på att va ensam om allt hela jäkla tiden! Och som nu när jag jobbar måste jag jobba kvällar osv, får fixa barnvakt två kvällar i veckan och sonen är typ lika mkt hos andra som hos mig och det känns inte bra när det inte är hos hans pappa utan min mamma, imn mormor osv. Han trivs jättebra med dom och det funkar toppen men känns ändå hemskt att förlita mig på alla andra. 

Sorry för långt inlägg! Haha! Men jag förstår dig så väl. Jag försöker nu leta saker för ensamstående, aktiviteter typ men det verkar sååå himla dött med det och spec när man bor i en pyttestad. Eller ja föräldrar och barn över huvud taget men speciellt för ensamstående. Finns liksom ingenting alls... Vill t ex åka på semester med sonen i sommar men hur kul är det att åka ensam liksom bland familjer på t ex Kolmården... Inte för att jag har råd heller som ensamstående men äve nom jag hade råd känns det inte speciellt kul.

Det låter oxå som att du har det väldigt tufft.

Jag och pappan ska sätta oss ner imorgon och bestämma hur han ska ha barnen? Vad ska man tänka på? Han bor 1,5 timme härifrån och åker in akut ganska ofta pga sin mage som är något fel med, han har hittat en liten lägenhet men har ännu inga sängar till barnen och om han får ont i magen så klarar han inte av barnen. Jag kommer inte kunna slappna av alls när jag är barnledig. Tycker synd om honom att det ska behöva va såhär, det ska va kul att va med barnen. Får se vad vi kommer fram till.

Jag förstår vad du menar. Jag vill oxå hitta på saker med andra ensamstående. Skulle va toppen att bo nära någon så man kan hjälpa varandra och sådär. Ensamheten är tuff, att inte prata med någon i ens närhet som har vart med om samma saker. Jag är den enda i min umgängeskrets som har barn och alla av mina vänner tycker inte om barn. Vissa har ju dragit sig undan.

Jag ska åka med barnen till Gbg med mamma och göra lite saker i Sthlm med barnen och mamma i sommar. Men jag vill inte ha med mamma jämt. Jag vill ha en vän.

Hej tjejer är oxå ensam utan några riktiga vänner, min umgängeskrets är mina föräldrar, mindre kul :/! Har en son på 3 år och vi bor i Sthlm var bor ni? Kram på er

Hej Sandra!

Jag har två barn och bor utanför Stockholm. Märsta :)

Skulle va kul att ses över en fika?

Skicka pm till mig :)