Långvariga besvär från diskbuktning (långt inlägg)

Jag vet egentligen inte varför jag skriver här, jag har nära & kära som stöttat och stöttar mig hela vägen, genom hela denna period och kommer så att fortsätta, men jag tror jag bara behöver få skriva av mig, få höra av någon annan som kanske varit om liknande att det kommer att bli bättre, jag kommer att träffa rätt läkare med rätt kompetens som är villig att hjälpa mig, trots min "unga" ålder.

Det har varit en lång resa, och långt ifrån över är den.

Det började en dag i oktober 2012, med tilltagande smärtor i ryggen som framåt kvällen övergick i akut smärta. "Jahopp, ryggskott, vad fint så här till helgen efter en tuff arbetsvecka" tänkte jag. Några timmar senare upptäcker jag att jag inte kan kissa.
In till akuten, undersökningar görs, läggs in över natten. blåsan töms med jämna mellanrum. Skickas hem morgonen efter, kan fortfarande inte kissa och har närmare 500ml kvar i blåsan. Väl hemma är det så klart skönt att bara få vara där, i hemmets lugna vrå. Åker in akut på kvällen igen då jag inte kunnat kissa på hela dagen och börjar få problem med strålningar ut i ena benet. När jag kommer in blir läkarna både arga och ber om ursäkt - deras kollega hade agerat fel under morgonen då hon skickat hem mig trots att jag inte kunnat kissa och har resturin. Hur som helst, jag töms på över 2 liter och KADD (kateter) sätts. Läggs in på ortopeden. Dagen efter får jag träffa en läkare utan dess like. Jag blir, på riktigt, ifrågasatt och nedvärderad och mina besvär viftas lätt bort med ett "du är ung, ett lätt lumbago och det är över inom några dagar, högst ett par veckor. Kisseriet kommer igång vartefter när smärtan ger med sig". Ligger trots detta uttalande kvar på ortopeden då de vill se att jag kan kissa. 3 dagar senare skickas jag på MR där de konstaterar en diskbuktning. Inget konstigt alls, de flesta människor har buktande diskar och det är ingenting som säkerställer att det är därför jag har ryggsmärta. Vid det här laget kan jag knappt stå på mina ben, än mindre ta mig framåt. Kroppen har börjat kompensera för det onda och ryggen börjar bli sned, jag "kan" knappt stödja på benet. Ligger inlagd i 14 dagar och skickas sedan hem, med kateter.
Tre veckor senare åker jag in akut igen, denna gång till annat sjukhus (för att göra en lång historia kort - jag blev så illa bemött på sjukhus nr 1 att detta ligger som en anmälan hos patientnämnden).
Här görs ny MR, DT, diverse undersökningar. Konstateras nu även inflammation på nervroten, i samma höjd som diskbuktningen. Kan fortfarande inte kissa, eller jag känner snarare inte när jag är kissnödig och har jag tur kan jag pressa ut lite. Här får jag ännu en gång en KADD insatt. Inlagd 14 dagar. Skickas direkt därefter till neurorehab. Otroligt bra ställe, men dem kan givetvis inte hjälpa mig med mina besvär, mer än att ge mig modet att gå på mina ben trots att jag skakar som ett asplöv pga. smärta och instabilitet.

Jag vet inte hur mkt ni orkat läsa, eller om ni förstått vad som är problemet, men så här:

- Buktande disk L5-S1
- Nervrotsinflammation L5-S1
- Lågt blodtryck (från 120/80 till 110/50)
- Svåra smärtor i ländrygg & höft
- Strålande smärta utsida lår, baksida vad, genom foten
- Känselbortfall ljumske, utsida vad, utsida fot samt stortå
- Ingen respons överhuvudtaget från knäreflex samt akilles vänster, svag respons höger
- "Klockar" mina toalettbesök då jag inte känner av när jag är kissnödig
- Har vid vissa tillfällen inte kunnat "hålla tätt", varken nr 1 eller nr 2

Detta har pågått och blivit allt värre under 7 månaders tid, de enda som tycker något borde göras är de läkare som inte behöver göra något åt det - husläkare, smärtläkare och neuroläkare.
Har gått till vanlig sjukgymnast som OMT-sjukgymnast. Den senare anser att det enda jag kan göra är de avlastningsövningar jag fått samt ligga på att få träffa specialist.

Har nu äntligen blivit remitterad samt fått tid till specialist i Strängnäs, ska dit i veckan. Är bara så otroligt less på att bli bollad runt runt runt och hela tiden hamna mellan stolarna. Vill bara få bukt med problemet, vill ut och arbeta igen. Har testat att arbeta, första dagen var en ren pina, efter andra dagen var jag sängliggandes i nästan en vecka.

När jag pratar med läkare på andra sjukhus om mina besvär samt att de fått se journalkopior och röntgensvar, så säger alla att detta bör ha åtgärdats redan första vändan på sjukhus, om inte annat så vid andra tillfället. Men inget har hjälpt. "Det går över". Ja, jag kan köpa att det kan läka ut vartefter, men när besvären blir värre och värre, andra besvär tillkommer och mitt liv inte längre fungerar, då bör jag väl på hjälp?!

Jag är 24 år, friskt sedan tidigare men nu långtidssjukskriven med långvarig smärta. Och denna långvariga smärta gör mig nästan mest orolig, ju längre man går med en smärtproblematik, desto svårare blir det att vänja av kroppen vid att känna just smärta.

Jag orkar knappt kämpa längre, snart har läkarna fått mig dit dem velat från början - acceptans. Men jag vägrar gå runt så här, vägrar vagga mig framåt med outhärdlig smärta från ryggen, sned kropp med felbelastning, svåra yrselanfall och en balans som är helt bortblåst. Det har hänt att benen viker sig för mig och att jag ramlat omkull både pga detta, men också för att jag inte längre har någon balans i kroppen.

...Jag vet som sagt inte vad jag vill med detta inlägg, bara få skriva av mig, tror jag. Är så ledsen på att bli klappad på huvudet, att läkarna ser ned på mig och inte tar det på allvar pga. min ålder. Jag vill bli bra, jag vill börja jobba igen!

Ngn annan som haft liknande besvär och fått kämpa för hjälp, då det inte är ett uttalat diskbråck utan enbart en diskbuktning och inflammation?
Hur länge ska man behöva gå med detta innan man får hjälp?
Är det rätt att jag blir en sådan samhällskostnad, därför att läkarna inte vill hjälpa mig pga. att jag är ung?

Jag har gått med detta i sju månader, över ett halvår, och det blir inte bättre, utan besvären blir fler och jobbigare.

Ja, tack för att ni orkar läsa, vill som sagt bara skriva av mig...

NBFN

Äldre 5 May 02:58

#2

Anna74a skrev 2013-05-05 02:54:19 följande:

Är de osäkra på om en operation kan hjälpa dig?
Om diskbråcket inte är speciellt stort?
Jag var sjukskriven lika länge och de väntade för att se om det skulle försvinna först.
Jag fick välja om jag ville opereras, men då var det ett ganska stort diskbråck.

Jag antar att de är lite osäkra, vissa anser att operation är nödvändig, andra vill vänta och se om det går tillbaka utan ingrepp. Så ja, osäkra vet jag iofs inte, men oense. Efter att jag varit inlagd för andra gången så var det 3 läkare som ansåg att operation var nödvändig och 4 som ville vänta.

Nu har jag som sagt tid till specialist i veckan, och det enda jag vill få ut av det är en "diagnos", vad ska jag ställa in mig på liksom, hur kommer framtidsutsikterna se ut för det närmaste halvåret och året osv. Inte operation i sig, men överväger dem det och tror att det kan vara en lösning på problemet, då gör jag den gärna på studs!

NBFN

Äldre 22 Jul 12:43

#5

TessTrasdocka skrev 2013-07-17 11:00:49 följande:

Hej, jag läste ditt inlägg å tårarna rann.. De kunde varit jag som skrivit. Allt är lika förutom kisseriet. Är äntligen fri från å så gott som smärtfri efter 12 års helvete, me diskbråck på samma ställe som dig. nu har ja fått 3 diskbråck i nacken å allt börjar om, men de e en annan historia. Jag höll på länge me å få hjälp, tillslut va ja akut inne 4 ggr på 3 månader viftades bort gavs en burk piller å de sa att " du har ryggskott de gör ont men är inte farligt" hade bara lätta småproblem me kisseriet. Men känselbortfall i benet, akilles typ död och är än. Sista gången ja åkte in till akuten kunde ja inte inte stå, trillade ofta pga smärtahugg. Vägrade bli hemskickad, till saken va att ja då 30 år gammal hade haft ryggskott flera ggr om året sen ja va 18 å visste hur de kändes å detta va annorlunda. Men dr klappa mig på huve å sa att ja va så ung inge diskbråck, bara hamnat i smärtcirkel. Fick ketagan för å häva men hjälpte inte. Efter en v då tom sköterskor tjata på dr om att göra mr fick ja de. På kvällen kom dr, sa- öh humm de e ett diskbråck på l5 s1 du blir akutopererad imorn förmiddag om du vill.. Ja gjorde operationen där de tog bort de som läckt ut. Tyvärr blev de bra i en månad ca, sen återkom besvären, jag jaga dr i flera månader tillslut följde min pappa me å arg som han va fick ja ny dr, de kom efter massa tester å smärtutredn fram till att de va ärrvävnad som gav symtom å att ja tyvär fick lära mig leva me de. Tillslut gav ja upp å försökte leva som jag ville, blev sakta bättre å fick tre barn innan ja fyllde 36. När minsta va 3 månader kände ja att nått hände, nått gick sönder å ja fick fruktansvärd värk, stundtals fick ja krypa. Ny röntgen, disken hade gått igen. 3 månaders väntetid men då disken dels tryckte ihop hela ischiasnerven samt sköt hinnan runt ryggmärgskanalen åt vänster var remiss stämplad som akut. Fick tid efter 2,5 månaders rent helvete. Efter op där jag blev stelopererad sa dr att de va de enda raka då disken var totalförstörd. Nu idag har ja inga större probl, inte stel, på jobbet där ja går hela dagarna behöver ja diklofenac å alvedon men inte på fritiden. Är så glad idag att jag träffade rätt dr andra omgången. Har bara lätta diffusa känsel störningar, kan ibland ha lite svårt känna hur kissnödig jag är men är inga problem som stör. De är fruktansvärt att läsa att någon kan bli så illa omhändertagen. Blev påkörd i januari i år, nacken har vari knas me sen dess, fick nu röntgen, visa diskbråck på 2 å buktni g på en samt förträngning på ett ställe å lätt kalkavlagring på ett ställe. Fråga dr va ja ska göra då ja har ont å domningskänsla i armen. Ja har du så ont får vi satsa på sjukgym, skickar utlåtandet så kan du söka sjukgym å visa utlåtandet, ha de bra nu å lycka till. Klick så la han på. Så nu börjar cirkusen om igen. Kan bara säga stå på er! Ge er inte förens ni får en dr som lyssnar! Op är inte alltid bäst nej men att leva me sån smärta å dessutom med påverkan av kisseri är inte ok.

Ja det är tragiskt att människor inte tas på större allvar, helt otroligt och skandalöst!

Jag gav inte upp, jag stod på mig och efter mycket om och men fick jag tag i en läkare på VC, som idag är min husläkare. Han är helt fantastisk, tar mig på allvar trots min unga ålder, skickat remisser hit och dit. Tillslut tog jag själv kontakt med Ryggkirurgiska i Strängnäs. De misstänker SRS (segmentell rörelsesmärta) och remitterades till multimodal rehab där jag blev antagen och har ca 4 veckor kvar av totalt 12. Tyvärr blir jag inte bättre, och anledningen till att jag skulle gå detta i ett första skede är för att se om det hjälper. Tyvärr tar det inte bort smärtan, jag får dock lära mig att leva med den och hantera den i vardagen, men det är svårt då den är väldigt oberäknelig. Ibland kan jag "var igång" en halv dag innan jag måste lägga mig i fosterställning, ibland räcker det med att gå 100m. Ibland blir jag också liggandes även dagen efter.

Så nu ska jag väl tillbaka för fastställande av diagnos och diskussion rörande stelop., och jag vet inte hur jag känner.

Att jag dessutom gått upp närmare 25kg(!!!) sedan oktober är ju bara katastrof och nu vill läkarna att jag ska gå ned i vikt, vilket för mig är omöjligt så länge jag inte kan röra på mig, så nu ska jag få remiss för Gastric Bypass. Jag blir faktiskt jäkligt förbannad, det är inte ok att jag ska behöva genomgå en magoperation för att läkarna från början inte hjälpt mig på rätt sätt. Men, jag ska inte vara bitter, jag har äntligen fått hjälp!

Hoppas det går bra för er andra och att ingen annan ska behöva drabbas av detta!

Långvariga besvär från diskbuktning (långt inlägg)

INNEHÅLL