Mitt barn ska "skolas in" hos sin pappa och tycker att det är jättejobbigt att somna där vilket gjort att hon ringt hem och bett mig hämta henne. Förtvivlad och mycket ledsen.
Nu vill pappan att hon inte ska få möjlighet att ringa på kvällstid. Jag vet varken ut eller in, är det så jobbigt? Hur lång tid tar det? Hon är sex år.
Jobbigt läge. Jag var själv ett barn som hade svårt att sova borta, och ringde hem för att bli hämtad. Så instinktivt så tänker man ju att barnet bör få ringa. Samtidigt så ger man ju inte pappan en chans att lösa situationen själv.
Hur länge har hon haft umgänge med sin pappa? Är det helt nytt? Måste hon sova över alls?
Kan du åka över och vara där med pappan när hon ska sova och sen åka hem?
Det här är andra helgen och hon verkar ha det bra på dagarna, inte ett klagomål utan tvärtom mycket positivt!
Vi bor två timmar ifrån varandra så att sova över gör ju resandet så mycket mindre. Jag vill inte vara med där även om jag får då jag och hennes far inte går ihop alls. Det hade bara slutat med att jag plockat med dottern hem 
Hur gick det för dig? Blev du hämtad när du ringde? Bör man hämta?!
I den här tråden har Barnpyskologen gett råd inför övernattning:
www.familjeliv.se/Forum-15-314/m68224199.html
Ok, tack för svar. Verkar som det lutar åt gråtmetoden då - även om den innebär att jag hoppas att pappan löser det på ett bra sätt.
Den där psykologen är ju inte vettig.
Jag har en 7-åring son o skulle han ringa o säga att han vill bli hämtad,så skulle jag hämta utan att tveka.
Jag vet att man ska inte låta barnen bestämma för mycket,men när det gäller att få känna trygghet så går jag efter mitt barn.
När min son skulle börja sova hos sin pappa,gällde det 2 nätter,över helgen till en början.
Det gick jättebra på dagarna,men när kvällen kom,så gick det inget vidare första helgerna.
Pappan fick komma hit o lämna sonen.Som tur var o är,så är både pappan o jag överens vad det gäller sonens trygghet.
Efter några helger visste sonen att han fick komma hem hit om man ville.Då avtog stressen o trilskandet.
Då blev sonen mer intresserad av hur han ville ha det på sitt rum.Han tog leksaker o gosedjur härifrån.
Han fick vara med o bestämma över kvällsrutinerna.
Detta är för ca 1.5 år sen.
Nu så ringer han mig det sista han gör innan han kryper till sängs.
O det händer fortfarande ibland att han frågar om han får komma hem om han vill.
Svaret blir alltid..."det är du som bestämmer var du vill sova".
O det händer ibland att han ringer o säger att han vill komma hem,o det får han.Men det händer mer sällan nu.
Försök att hitta en lösning som är bäst för barnet.
Att få känna sig trygg är så viktigt.
Jag bär fortfarande på otrygghet o gamla spöken,trots bearbetning o åldern.
När det blir aktuellt för min son att börja sova hos sin pappa på kommer jag göra klart för pappan att sonen får ringa mig hur mkt han vill. Det är sonen vi tänker på och inte oss själva! vill han hem så ska han få komma hit. Det är ju bättre vi tar det i sonens takt än att vi tvingar på honom de!
Jag håller tummarna på att det ordnar sig för dig och ditt barn!
svar 07, håller med där. Precis så vill ja oxå ha de!
Det är inte alltid så himla positivt med oinskränkt kontakt. Jag resonerade precis som de flesta, att självklart sak de få ringa hur mycket de vill ända till jag började som tränare och for med barn på träningsläger. Många barn reagerar ungefär på samma sätt. De har det hur bra som helst på dagarna, längtar lite hem på kvällen men det går med lite extra omsorg från ledarna i nattandet. Men efter kontakt med föräldrarna (telefon eller besök) så kommer de på hur otroligt mycket de längtar efter mamma och pappa och all glädje försvann och övertas av hemlängtan. Det blir en ond spiral att ju mer det rings desto svårare blir det.
Därför hade vi bestämda telefondagar och telefontider och besök skedde samma dag vi åkte hem.
Jag menar att man ska tänka liknande att peppa, peppa och åter peppa barnet. Att säga att vi ringer på förmiddagen men inte på kvällen.
Målet måste alltid vara att få barnet att klara av saker och det gör man inte bäst genom att komma rusande så fort det är jobbigt. Bäst är att peppa barnet att klara av det och att försöka dämpa sin egen mammainstinkt.
Du tränarn, Anna Wahlgren avråder från att trösta/ta hand om barn när de är rädda och ledsna eftersom man då "räddar dem" vilket tydligen är dåligt
Äh, skrev ett långt inlägg som försvann. Men kontentan: det är dåligt föräldraskap att låta ett otryggt barn gråta sig till sömns för att hen ska lära sig. Självständighet växer inte fram ur tvång.