Seven Costanza skrev 2013-05-06 23:01:34 följande:
Jag har varit ledare för STS i England för barn mellan 12 och 18 år och min uppfattning är att de som var mellan 13 och 15 år hade mest behållning av det (både språkligt och socialt) och de var också lite mer självständiga - de får ju lov att gå ensamma på stan och förväntas ta sig från boende till skolan själva så de måste ju vara någorlunda självgående. Det var en hel del hemlängtan hos de yngsta barnen (annan kultur, annan mat etc) även om de hade det bra, vilket skapade en del oro hos föräldrarna som jag kan tycka var ogrundad men förståelig med tanke på att föräldrarna som sitter i Sverige inte kan veta hur det är. Alla barn (även de som varit ganska gnälliga) grät när vi skiljdes åt hemma på flygplatsen så alla var ju nöjda med vistelsen i stort men det var ju ändå svårt ibland att vara ensam utomlands för första gången. Så för din egen skull också kan det vara bra om hon är lite äldre så det inte känns riktigt lika mycket som att det är ens "lilla, lilla barn" som är ensamt i ett annat land. För övrigt kan jag nämna att alla ledare hos STS får utbildning en tid före avresa, där fokus ligger på ansvar, vuxenrollen som ledare (de flesta ledare är ju unga och utan barn), gruppdynamik och rutiner för hur man ska agera om det händer något. Jag hade nog väntat två år till med att skicka henne på språkresa, men det är en jättebra upplevelse

.
Nu tillhör jag ju inte direkt gruppen pjåskiga föräldrar som anser att det är mitt lilla lilla barn som du uttrycker det

.
Däremot är jag mycket noga att allt är ordnat på ett korrekt sätt och en 11-åring kan såklart inte frväntas ta sig till skolan ensam i ett främmande land. Det som oroar mig mest är familjen som de inackorderas i. Det står så fint på både STS och andras hemsidor hur noga de är kontrollerade osv medan man samtidigt läser om en hel del anmälningar varje år och då främst om just värdfamiljerna. En 11-åring är ju betydligt mer oskyddad än en 15-åring t ex som kan prata för sig på ett annat sätt. Att ge familjerna en regelbok och göra ett hembesök en gång om året känns inte som en garanti för att det ska vara en bra familj direkt. Internatboende känner jag inte är rätt då en del av poängen med resan är att bekanta sig med kulturen och hur de lever.
kan man på något sätt påverka vilken familj det blir så man vet att det är en familj som varit i många år utan anmärkning? Känns särskilt viktigt när de gäller de mindre barnen.
Sedan undrar jag mer specifikt varför du tycker att vi ska vänta? på vilket sätt får de mindre behållning av resan jämfört med de äldre? handlar det om att de inte kan gå ut fritt på stan eller vad? Det är i så all inget jag känner att det finns behov av i den åldern utan de brukar vara nöjda med att vara med kompisarna på gruppaktiviteter.