Är 34 år - har aldrig haft en vän. Är trött på livet.
Jag är en 34 årig tjej, jobbar deltid som förskollärare, är duktig på det jag gör och är glad och trevlig utåt sett.
Det ingen vet är att jag aldrig haft en vän, jag var mobbad redan från start.
Jag var ett oönskat barn, växte upp med en äldre syster men hon var önskad och vi blev behandlade utifrån det. Jag började skolan, blev mobbad, puttad på, retad, förföljd, barnen kunde stå utanför mitt hem och skratta och peka på mig när jag skulle gå till skolan, lägga krokben så jag föll.
Jag började högstadiet, blev mobbad, utvecklade bulimi och anorexi.
Började gymnasiet, blev mobbad, utpekad, skrattad åt, utfryst.
Började komvux, blev inte mobbad men "lämnad ifred", dvs ingen tog kontakt med mig,
Började högskolan, jag tog själv avstånd från "folkmassan", dock har jag alltid varit en duktig student och lärarna har gett mig mycket beröm och jag har fått bra betyg.
Men nu när jag är 34 år så är jag helt ensam, har svårt att ta kontakt och lita på folk. Min dag går ut på att gå upp och jobba sedan hem för att titta på tv. På helgerna sover jag till 11-12, går upp, ser tv, äter mat, fixar lite i hemmet sedan lägger jag mig mellan 23-01. Jag har ingen släkt, pappa lämnade mig när jag var 3 år och dog när jag var 19, mamma och jag hade en ostadig relation som gick ut på att prata om vädret typ blandat med att hon berättade hur ful jag var, hon dog för 2 år sedan. Ingen har ringt mig på över tio år, de få försök jag haft till vänskap är sådana som utnyttjat mig (har en del pengar som de gärna vill åt).
Jag undrar nu om det är någon mening att fortsätta leva så här. Vad är meningen egentligen.