Är 34 år - har aldrig haft en vän. Är trött på livet.

Anonym (ensam)

Äldre 11 May 14:03
108 svar

Visa endast Anmäl

Är 34 år - har aldrig haft en vän. Är trött på livet.

Jag är en 34 årig tjej, jobbar deltid som förskollärare, är duktig på det jag gör och är glad och trevlig utåt sett.

Det ingen vet är att jag aldrig haft en vän, jag var mobbad redan från start.
Jag var ett oönskat barn, växte upp med en äldre syster men hon var önskad och vi blev behandlade utifrån det. Jag började skolan, blev mobbad, puttad på, retad, förföljd, barnen kunde stå utanför mitt hem och skratta och peka på mig när jag skulle gå till skolan, lägga krokben så jag föll.
Jag började högstadiet, blev mobbad, utvecklade bulimi och anorexi.
Började gymnasiet, blev mobbad, utpekad, skrattad åt, utfryst.
Började komvux, blev inte mobbad men "lämnad ifred", dvs ingen tog kontakt med mig,
Började högskolan, jag tog själv avstånd från "folkmassan", dock har jag alltid varit en duktig student och lärarna har gett mig mycket beröm och jag har fått bra betyg.

Men nu när jag är 34 år så är jag helt ensam, har svårt att ta kontakt och lita på folk. Min dag går ut på att gå upp och jobba sedan hem för att titta på tv. På helgerna sover jag till 11-12, går upp, ser tv, äter mat, fixar lite i hemmet sedan lägger jag mig mellan 23-01. Jag har ingen släkt, pappa lämnade mig när jag var 3 år och dog när jag var 19, mamma och jag hade en ostadig relation som gick ut på att prata om vädret typ blandat med att hon berättade hur ful jag var, hon dog för 2 år sedan. Ingen har ringt mig på över tio år, de få försök jag haft till vänskap är sådana som utnyttjat mig (har en del pengar som de gärna vill åt).

Jag undrar nu om det är någon mening att fortsätta leva så här. Vad är meningen egentligen.
- «
- ‹
- Sida 1 av 10
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- 10
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Är 34 år - har aldrig haft en vän. Är trött på livet.
Anonym (hej!)

Äldre 11 May 14:08
#1

Visa endast Anmäl

Det låter inget bra så jag förstår att du blir trött. Har du försökt att skaffa vänner? Fast det klart har man alltid varit nedtryckt då är det svårt att komma igång. Mitt förslag är finns det nån på jobbet som du tycker är trevlig? I så fall bjud med personen på fika eller nått? Det behöver inte vara så avancerat.
Anonym (skalet)

Äldre 11 May 14:10
#2

Visa endast Anmäl

Åh, jag kan känna igen mig i en del av det du beskriver fast omvänt. Jag har också blivit mobbad i högstadiet och det har tyvärr följt mig i den mån att jag inte vågar lita på människor, jag tror att jag är värdelös och inte värd att lyssnas på. Har haft en del vänner dock genom åren men inser att du haft det ännu värre då även din familj vänt dig ryggen.

Din syster, hur är relationen till henne idag?
Anonym (Var)

Äldre 11 May 14:11
#3

Visa endast Anmäl

Anonym (ensam) skrev 2013-05-11 14:03:58 följande:
Jag är en 34 årig tjej, jobbar deltid som förskollärare, är duktig på det jag gör och är glad och trevlig utåt sett.

Det ingen vet är att jag aldrig haft en vän, jag var mobbad redan från start.
Jag var ett oönskat barn, växte upp med en äldre syster men hon var önskad och vi blev behandlade utifrån det. Jag började skolan, blev mobbad, puttad på, retad, förföljd, barnen kunde stå utanför mitt hem och skratta och peka på mig när jag skulle gå till skolan, lägga krokben så jag föll.
Jag började högstadiet, blev mobbad, utvecklade bulimi och anorexi.
Började gymnasiet, blev mobbad, utpekad, skrattad åt, utfryst.
Började komvux, blev inte mobbad men "lämnad ifred", dvs ingen tog kontakt med mig,
Började högskolan, jag tog själv avstånd från "folkmassan", dock har jag alltid varit en duktig student och lärarna har gett mig mycket beröm och jag har fått bra betyg.

Men nu när jag är 34 år så är jag helt ensam, har svårt att ta kontakt och lita på folk. Min dag går ut på att gå upp och jobba sedan hem för att titta på tv. På helgerna sover jag till 11-12, går upp, ser tv, äter mat, fixar lite i hemmet sedan lägger jag mig mellan 23-01. Jag har ingen släkt, pappa lämnade mig när jag var 3 år och dog när jag var 19, mamma och jag hade en ostadig relation som gick ut på att prata om vädret typ blandat med att hon berättade hur ful jag var, hon dog för 2 år sedan. Ingen har ringt mig på över tio år, de få försök jag haft till vänskap är sådana som utnyttjat mig (har en del pengar som de gärna vill åt).

Jag undrar nu om det är någon mening att fortsätta leva så här. Vad är meningen egentligen.
Var bor du? På ett ungefär åtminstone.
Lisch

Äldre 11 May 14:14
#4

Visa endast Anmäl

Vart bor du? tänkte om du bodde i närheten av mig så hade vi kanske kunnat ta en fika. Sitter helt själv hemma jäääämt, för sambon har saker att göra på annat håll och det är tråkigt hemma med mig :/
Anonym (ensam) Trådstartaren

Äldre 11 May 14:30
#5

Visa endast Anmäl

Anonym (skalet) skrev 2013-05-11 14:10:55 följande:
Åh, jag kan känna igen mig i en del av det du beskriver fast omvänt. Jag har också blivit mobbad i högstadiet och det har tyvärr följt mig i den mån att jag inte vågar lita på människor, jag tror att jag är värdelös och inte värd att lyssnas på. Har haft en del vänner dock genom åren men inser att du haft det ännu värre då även din familj vänt dig ryggen.

Din syster, hur är relationen till henne idag?

Min syster bor i en helt annan stad, har sjukdomar/diagnoser som påverkat/påverkar henne. Jag får gärna komma dit men hon åker aldrig någonstans. Hon jobbar mer än heltid och har aldrig tid.
Anonym (Var) skrev 2013-05-11 14:11:40 följande:
Var bor du? På ett ungefär åtminstone.
Jag bor i Eskilstuna.
Anonym (hej!) skrev 2013-05-11 14:08:10 följande:
Det låter inget bra så jag förstår att du blir trött. Har du försökt att skaffa vänner? Fast det klart har man alltid varit nedtryckt då är det svårt att komma igång. Mitt förslag är finns det nån på jobbet som du tycker är trevlig? I så fall bjud med personen på fika eller nått? Det behöver inte vara så avancerat.
Jag är glad och trevlig trots min ensamma uppväxt. Jag vill ha ett kärleksfullt och rikt liv. På jobbet finns det trevliga människor men de är hemskt upptagna med familj och hus, har frågat några gånger och de har frågat mig. Bara jag som tagit initiativ till att ses (fika, promenad osv) men de har fullt upp på hemmafronten.
Anonym (Vänner)

Äldre 11 May 14:49
#6

Visa endast Anmäl

Har du testat fritidsaktiviteter? Dels finns det chans att träffa vänner där. Dels har du något att prata om med de du träffar. Känns kanske inte så kul att säga att du varit hemma och tittats på tv varje lunchrast.
Anonym (ensam) Trådstartaren

Äldre 11 May 14:56
#7

Visa endast Anmäl

Anonym (Vänner) skrev 2013-05-11 14:49:40 följande:
Har du testat fritidsaktiviteter? Dels finns det chans att träffa vänner där. Dels har du något att prata om med de du träffar. Känns kanske inte så kul att säga att du varit hemma och tittats på tv varje lunchrast.
Har testat på en del (som jag tycker är kul), bowling, matlagning (det var kul men när kursen vad slut så var det slut liksom), fiske, keramik, badminton m.m. Jag tycker om att fika, gå på restaurang, bio och såna vanliga saker.
Jag pratar om allt möjligt på jobbet, men mest är det arbetsrelaterat. Många av mina arbetskamrater är trötta på jobbet och oftast stressade. Stora barngrupper och sånt verkar ta kål på deras humör.
Musik

Äldre 11 May 14:58
#8

Visa endast Anmäl

Anonym (ensam) skrev 2013-05-11 14:03:58 följande:
...Jag undrar nu om det är någon mening att fortsätta leva så här. Vad är meningen egentligen.
Hej ts

Jag förstår dig. Du fick en lång taskig start och detta har satt spår i dig. Som svar på din fråga så skulle jag vilja säga nej, det är ingen mening att fortsätta leva så här. Det kan man tolka på två sätt. Jaha, kan jag lika gärna dö nu? Nej, den riktningen är helt fel för dig. Du ska leva, men inte som du gör nu. Meningen är att du ska må bra, känna glädje och stimulans från din omgivning. Ha kortsiktiga och långsiktiga mål.

Du är glad och trevlig utåt säger du, bra. Men märks det att det kommer inifrån?

Det är ingen idé att söka bland människor som inte har tid eller är intresserade av dig. Du får söka på annat håll.

Kram
lizetted

Äldre 11 May 15:01
#9

Visa endast Anmäl

Usch, låter inte alls kul. Är lite i samma sits själv, kommer till hösten inte ha några vänner kvar då jag kommer studera på distans och gå hemma mestadels av tiden - så synd att du bor i Eskilstuna, jag bor nog lite för långt ifrån för att kunna ta upp någon form av kontakt. :-/ Önskar dig lycka till i vilket fall!
Anonym (ensam) Trådstartaren

Äldre 11 May 15:04
#10

Visa endast Anmäl

Musik skrev 2013-05-11 14:58:00 följande:
Hej ts

Jag förstår dig. Du fick en lång taskig start och detta har satt spår i dig. Som svar på din fråga så skulle jag vilja säga nej, det är ingen mening att fortsätta leva så här. Det kan man tolka på två sätt. Jaha, kan jag lika gärna dö nu? Nej, den riktningen är helt fel för dig. Du ska leva, men inte som du gör nu. Meningen är att du ska må bra, känna glädje och stimulans från din omgivning. Ha kortsiktiga och långsiktiga mål.

Du är glad och trevlig utåt säger du, bra. Men märks det att det kommer inifrån?

Det är ingen idé att söka bland människor som inte har tid eller är intresserade av dig. Du får söka på annat håll.

Kram
Ibland vaknar jag på riktigt bra humör, för även om jag inte har någon vän att vara med, som ringer mig, eller stöttar mig så som vänner ska göra så kan jag ha en bra dag. jag tycker om mitt jobb, barnen älskar mig och gör mig på bra humör. arbetskollegorna är trevliga. Då kommer glädjen inifrån just DEN dagen. Men när jobbdagen är slut blir jag rätt deprimerad. Jag vet att tv:n väntar på mig, jag lagar gärna god mat eller bakar något, men tvåsamheten ekar högt och gör sig ofta påmind.
Jag känner ibland att ingen är intresserad av mig och att vad ska jag säga när folk frågar om min bakgrund. Har provat att vara ärlig men folk vill liksom inte höra om min tråkiga barndom.

«
‹
Sida 1 av 10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Är 34 år - har aldrig haft en vän. Är trött på livet.

Är 34 år - har aldrig haft en vän. Är trött på livet.

INNEHÅLL