Varför är vi rädda för satanism?
En yngre kusin till mig hakade på den där satanist trenden i början på 90-talet. Han började klä sig helsvart, skaffade långt hår, kängor och pentagram, uppochnedvända kors m.m. Men idag säger han att det är något han verkligen ångrar. Han började hålla på med svart magi och sådant, kontaktade andevärlden med ouija-bräde samtidigt som han lyssnade på Death metal, utförde olika sataniska ritualer, använde sig av voodoo-dockor och sånt för att hämnas på sina antagonister. Spikade upp sin katt på väggen. Var med ett gäng och välte gravstenar på natten osv.
Han har upplevt en del obehagliga saker till följd av detta. Det är farligt att leka med onda krafter. Det kan väcka onda energier och andar som kan förfölja dig resten av ditt liv.
Kusinen fick tas in för vård på psyket efter att han börjat få hemska hallucinationer och hört hotfulla röster hemma i sin lägenhet nattetid. Han har aldrig blivit helt återställd efter det. Han går på tunga mediciner idag och har vigt sitt liv åt kristen välgörenhet, som ett sätt att sona att han gav sig in på satanismens bana i unga år.
JAG personligen tar iallafall kraftigt avstånd till allt vad ondska och satanism heter efter att ha följt min kusins öde. Vad andra gör är upp till dem, men när man börjar ta satanismen på allvar så är det inte så "häftigt" längre som det kan verka till en början.