SSRI med få biverkningar?

Usch, förstår inte hur du kan vara beredd att ge SSRI en chans men det är ju min åsikt. Det som hjälpt min borderlie hyffsat är mirtazapin och lamotrigin. Imovane för sömn & lergigan för ångest men mirta för depressionen (bipolär) & lamotrigin som stämningsstabiliserande. Ihop med DBT fungerar det bra. Aldrig fått någon sexuell biverkning (det totalvägrar jag, blir hellre smällfet som biverkning än att min älskade lust ska påverkas) förutom av SSRI jag testade förr. Håller mig undan. SSRI så gott det går :/ Är 20 år gammal & tjej förresten.

Som svar på din rubrik, det finns INGA SSRI-preparat med få biverkningar tyvärr..

Tro mig, jag har varit i liknande sits som dig. Ansåg mig inte komma någonstans över huvudtaget. Jag är också jävligt trött på det här med Borderline men en sak som hjälpt mig, min pojkvän & min familj är när jag blev introducerad till varför man har Borderline. Vet inte om du vet det men det har med sårbarhetsmodellen att göra. Vissa är födda med väldigt känslig och låg sårbarhet och klarar inte ens lätt kritik medans andra är födda med hög sårbarhetsgräns och klarar nästan allt. Jag fick det berättat för mig att jag förmodligen är född extra känslig. Nu finns det inget bevis på varför Borderline finns (vissa pratar om tex trauman osv & andra om sårbarhetsmodellen). Men detta hjälpte iallafall mig och mina nära då de är väldigt införstådda med att det är en sjukdom och inget medvetet beteende från mitt håll. En stämningsstabiliserande medicin stabiliserar stämningen, man får ett mer jämnt humör. Alltså nu vet jag inte vilken planet din läkare kommer ifrån men SSRI är INTE det enda alternativet. Långt därifrån! Prova att googla tex "antidepressiva", "antidepp inte SSRI". "Stämningsstabiliserande", ja allt möjligt så kommer du hitta en massa alternativ till SSRI. SSRI är djävulens påhitt tycker jag samt vänner till mig som gått på det & många på internet/forum. Jag fick först bara antidepressiva under 2 år som hjälpte till en viss del men nu ska jag kombinera med stämningsstabiliserande. Jag tror att det kan lyckas och jag är otroligt glad över att slippa SSRI iallafall.. Hm, DBT.. Alltså jag tycker att det är så jäkla bra! Man har en egen psykolog samt en grupp. Ja man får verktyg man saknar (råkade födas utan enligt den teorin jag tror på). Man får en slags bok som heter "Manual för färdighetsträning" med en massa övningar, olika kapitel som ex "att hantera relationer", "att stå ut när det är svårt"(bråk och när man tar illa upp) "självrespekt" & "att reglera sina känslor". Min enhet (Kalmar) är den bästa man kan hamna hos. Man fikar, sitter i solen, man blir behandlad riktigt personligt, får göra sig riktigt hörd och det är en enorm skillnad mot de vanliga psykmottagningarna med korridorer, där man är en i mängden och där man typ aldrig kommer någonstans. Ditt svar till den andra personen, menar du att SSRI gör så att du inte kan gråta, aldrig kan vara riktigt jäkla glad osv? För så var det för mig under SSRI men med Mirtazapin kan jag i stunder gråta av lycka, på riktigt. Mirtazapin påverkar inte lusten till sex eller vikten (mina två krav som inte får finnas) och den tar inte så drastiskt bort dalar (att du inte kan gråta) och topparna (vara riktigt glad) som SSRI gör. På SSRI är allt så jävla grått. Man är ju såklart glad att slippa de djupa dalarna men topparna ryker ju med tyvärr :/

Just ja. Har du någon terapeut/psykolog? För för mig så har ingen vanlig psykodynamisk terapi eller dylikt någonsin hjälpt mig (8år nu) och man kan ju inte bara knapra tabletter. Jag rekomenderar dig att kolla upp möjligheten för DBT (då fick mitt mående sig sin första spark i röven i rätt riktning) alternativt KBT om DBT-möjligheten inte skulle finns där du bor..

Tack för ditt svar, matildaaf. Jag är så trött att jag håller på och bryter ihop nu, så jag får svara imorgon. Men fick en liten känsla av hopp nu när jag läst ditt svar. :)

Ja åh tack så mycket! Aa svara gärna, kanske finns ngt mer jag kan "tipsa om" eller så. Och som du skrev i början, om att det känns som att ditt kärleksliv kan ta slut, tell me about it (samma sits :/)

Hoppar in här och följer, kan behöva alla tips som finns inför mitt möte med läkare i nästa vecka. Googlar, läser

Men allt är bra att ta del av. Vill verkligen veta vad jag har för alternativ när jag sitter där.

Om du inte har en partner är det verkligen ett problem då? Jag tar Cipralex och har ingen sexlust alls, vilket jag tycker är skönt. Jag ser det alltså inte som en biverkning. Jag vill inte ha ett förhållande förrän jag mår bättre och tillfälligt sex kan jag skippa.

Oj, gud vad tråkigt att höra :/ Jag har också förlåtat en del nära och den relationen som skadats mest är faktiskt den med min mamma. Det är den vanligaste relationen efter ens partner, som tar skada av Borderlinen.. Jag ryser när min mamma kramar om mig och jag vill spy när hon säger att hon älskar mig och jag kan inte bli glad för hennes skull men det är ett av mina mål..jag tror att det bottnar sig i att jag som storasyster fick stryk som liten medans min lillasyster inte fick annat än kärlek. Men men.. Ja precis som du säger så är hjärnan trasig, antingen medfött eller efter trauman osv. Yes, jag förstår alltid att mina känslor är oerhört överdrivna och om jag fick se på när någon agerade som jag så skulle jag liksom inte fatta vad personen höll på med, varför det blev så orimligt känslosamt osv men när det kommer till mig själv så kopplar det inte riktigt tyvärr.. Jag är dock ytterst medveten om att mina känslor är kraftigt förstorade och att jag egentligen "borde kunna" agera annorlunda men jag har inte verktygen att kunna bromsa in, tänka annorlunda och inte reagera samt agera som jag gör. Jaha du har barn? Åh.. Det måste vara extra tufft då. Jag hade inte kunnat tänka mig att leva mitt helvete till liv med ett barn i bilden (då är jag inte heller en "fullpottad" borderlinepatient) men man kan säkert finna lite styrka & en massa kärlek sålklart.. Ja jag tycker att du ska pusha för DBT, det är så himla bra! Åh okej. Ja alltså men har du "bara" Borderline eller någon slags depression med? Det har de flesta. Själv började jag ju då med vanlig depression som övergick till Bipolär sjukdom. Vet inte om du vet vad det är men man skiftar mellan perioder av maniska tillstånd av kraftig lycka, energi, spenderar pengar och drar igång en massa (oftast omöjliga) projekt till att bli djupt, djupt deprimerad med mycket tid i sängen, sköter inte hälsa, skola, jobb & mat och sysselsätter sig med självskadebeteenden. Nu är jag varken så drastiskt manisk eller så djupt deprimerad utan skiftar mellan någorlunda bra veckor med mkt shopping, planer med vänner & lite duracellkaninsenergi till att vara sängliggande och "självskadeglad". Det som tynger mig mest är att jag uppfattas som falsk från fd vänner & nuvarande vänner med, samt familj. För de anser att man är falsk om man ena veckan älskar livet och den andra i princip försöker självdö hehe. Det suger också att aldrig någonsin kunna planera in saker & resor med vänner för jag vet inte hur morgondagen ser ut, det kanske blir en dag på psykakuten liksom. Men men. Hm.. Idag.. Jag är otroligt lättad över att äntligen hamnat i rätt händer (hos DBT-teamet) & bara det är så jäkla skönt. Det är liksom inga psykologer och läkare jag träffar som träffar mig med borderline, en annan med panikångest, en tredje med tvångstankar och en fjärde med förlossningstrauman utan alla vi som kommer dit är där med samma problem. Jag har bara gått i DBT'n i tre månader och behandlingstiden är minst 1.3 år så jag vet inte om det fått en avgörande påverkan än. Men jag känner att jag är på god väg & lär känna mig själv på nya nivåer samt får verktyg att handla annorlunda med, hemläxor osv. Jag har långt kvar men jag är otroligt peppad och tacksam över att vara där då det är rätt svårt att få komma till DBT-team i brist på platser och att det är rätt nytt osv. Jag har iallafall två mål. 1. Att bli så pass frisk att jag kan leva ihop med min kärlek och få ge honom det största jag både kan ge honom & vill ge honom vilket är "resten av mitt liv". 2. Att vara helt utan mediciner vid 25års ålder, antidepp, sömnmedicin, rubbet! Den där frågan om sexlusten som någon ställde. Alltså många många borderlinetjejer (kanske killar med vad vet jag) har problem med destruktiva SEXUELLA relationer och för mig har sex alltid varit otroligt viktigt, både på gott & ont. Att förlora lusten pga en medicin är för mig lika dåligt som singel (sex med mig själv) eller i förhållande (sex med partner) då det ofta känns som att lusten är det enda man har, att det är det enda som får en att njuta när livet är piss.

Det jag med andra ord menar är att man inte vill bli av med typ den enda njutning man har ifall ens lust minskar som biverkning av en medicin..

Jag har testat ganska många, men jag har inte borderline utan återkommande depressioner och GAD. Jag har haft citalopram, sertralin, valdoxan, venlafaxin och nu Voxra. Voxra har inga sexuella biverkningar, men det är ingen ssri, utan den påverkar dopamin och noradrenalin och har struktuella likheter med amfetamin. Nu har jag dessutom Lyrica dagligenoch stesolid vid behov.