Oj, gud vad tråkigt att höra :/ Jag har också förlåtat en del nära och den relationen som skadats mest är faktiskt den med min mamma. Det är den vanligaste relationen efter ens partner, som tar skada av Borderlinen.. Jag ryser när min mamma kramar om mig och jag vill spy när hon säger att hon älskar mig och jag kan inte bli glad för hennes skull men det är ett av mina mål..jag tror att det bottnar sig i att jag som storasyster fick stryk som liten medans min lillasyster inte fick annat än kärlek. Men men.. Ja precis som du säger så är hjärnan trasig, antingen medfött eller efter trauman osv. Yes, jag förstår alltid att mina känslor är oerhört överdrivna och om jag fick se på när någon agerade som jag så skulle jag liksom inte fatta vad personen höll på med, varför det blev så orimligt känslosamt osv men när det kommer till mig själv så kopplar det inte riktigt tyvärr.. Jag är dock ytterst medveten om att mina känslor är kraftigt förstorade och att jag egentligen "borde kunna" agera annorlunda men jag har inte verktygen att kunna bromsa in, tänka annorlunda och inte reagera samt agera som jag gör. Jaha du har barn? Åh.. Det måste vara extra tufft då. Jag hade inte kunnat tänka mig att leva mitt helvete till liv med ett barn i bilden (då är jag inte heller en "fullpottad" borderlinepatient) men man kan säkert finna lite styrka & en massa kärlek sålklart.. Ja jag tycker att du ska pusha för DBT, det är så himla bra! Åh okej. Ja alltså men har du "bara" Borderline eller någon slags depression med? Det har de flesta. Själv började jag ju då med vanlig depression som övergick till Bipolär sjukdom. Vet inte om du vet vad det är men man skiftar mellan perioder av maniska tillstånd av kraftig lycka, energi, spenderar pengar och drar igång en massa (oftast omöjliga) projekt till att bli djupt, djupt deprimerad med mycket tid i sängen, sköter inte hälsa, skola, jobb & mat och sysselsätter sig med självskadebeteenden. Nu är jag varken så drastiskt manisk eller så djupt deprimerad utan skiftar mellan någorlunda bra veckor med mkt shopping, planer med vänner & lite duracellkaninsenergi till att vara sängliggande och "självskadeglad". Det som tynger mig mest är att jag uppfattas som falsk från fd vänner & nuvarande vänner med, samt familj. För de anser att man är falsk om man ena veckan älskar livet och den andra i princip försöker självdö hehe. Det suger också att aldrig någonsin kunna planera in saker & resor med vänner för jag vet inte hur morgondagen ser ut, det kanske blir en dag på psykakuten liksom. Men men. Hm.. Idag.. Jag är otroligt lättad över att äntligen hamnat i rätt händer (hos DBT-teamet) & bara det är så jäkla skönt. Det är liksom inga psykologer och läkare jag träffar som träffar mig med borderline, en annan med panikångest, en tredje med tvångstankar och en fjärde med förlossningstrauman utan alla vi som kommer dit är där med samma problem. Jag har bara gått i DBT'n i tre månader och behandlingstiden är minst 1.3 år så jag vet inte om det fått en avgörande påverkan än. Men jag känner att jag är på god väg & lär känna mig själv på nya nivåer samt får verktyg att handla annorlunda med, hemläxor osv. Jag har långt kvar men jag är otroligt peppad och tacksam över att vara där då det är rätt svårt att få komma till DBT-team i brist på platser och att det är rätt nytt osv. Jag har iallafall två mål. 1. Att bli så pass frisk att jag kan leva ihop med min kärlek och få ge honom det största jag både kan ge honom & vill ge honom vilket är "resten av mitt liv". 2. Att vara helt utan mediciner vid 25års ålder, antidepp, sömnmedicin, rubbet! Den där frågan om sexlusten som någon ställde. Alltså många många borderlinetjejer (kanske killar med vad vet jag) har problem med destruktiva SEXUELLA relationer och för mig har sex alltid varit otroligt viktigt, både på gott & ont. Att förlora lusten pga en medicin är för mig lika dåligt som singel (sex med mig själv) eller i förhållande (sex med partner) då det ofta känns som att lusten är det enda man har, att det är det enda som får en att njuta när livet är piss.
