Var går gränsen för farligt utfall från hund?
Jag vill börja med att säga att mina barn går före allt. Allt. Så - det handlar inte om att jag skulle sätta hunden jag snart ska berätta om före mina barn.
För ett tag sedan fick vi ta över en hund. Omplacering p.g.a. att ägaren inte kunde aktivera hunden tillräckligt. Det är en kastrerad, sjuårig hane av vallningsras.
Det mesta har funkat fint. Hunden var väldigt understimulerad till att börja med men vi har jobbat mycket med både passivitet, löpträning, lydnad och lek. Hunden verkar trivas och har utsett mig till ledare för flocken. Ägaren säger att hon aldrig sett hunden ty sig så snabbt till en annan person förr som han gjort till mig.
Två ggr har hunden "markerat" mot mina barn. Jag säger "markerat" för jag är inte helt säker på vad som har hänt. Jag vet att barnen blivit lite rädda och gråtit, men jag har inte sett några märken efter tänder eller klor. Jag kan tänka mig att det är ett utfall i samma grad som att den genom att morra skulle markera att den vill vara ifred.
Jag älskar mina barn - mest! Men jag gillar verkligen hunden med! Jag och min äkta hälft har diskurerat saken och vi är överens om att vi aldrig skulle ha kvar hunden om den utgjorde en fara för våra barn. Men hur tusen ska jag veta var gränsen går? Bett? Skall? Morrning? Det får inte gå för långt men samtidigt är jag medveten om att ifall jag lämnar tillbaka hunden är det troligen avlivning som gäller för den. Vad är "okej" för en hund att säga till om och hur?
Inget skäll - tack. Jag vill ha en vettig diskussion med hundvana människor som kan hjälpa mig tänka resonabelt kring detta.
Tack på förhand!