mitt ex är ett hjärnspöke jag vill ska få ro

Det är verkligen helt sjukt otroligt frustrerande och jobbigt på alla sätt och vis. Jag är rädd för att hamna i samma situation som dig Spöke, att man träffas i någon random situation och något som inte borde hända händer. Jag har alltid tänkt att jag aldrig skulle kunna vara otrogen mot min man, jag respekterar hans kärlek alldeles för mycket. Men när man tänker efter, vi är alla mänskliga, ingen är perfekt och alla begår misstag, men det är definitivt ett misstag jag är rädd för att begå det är därför jag alltid undviker ämnen som att ses och träffas när jag väl "pratar" med mitt ex. För ca 3 år sedan träffade jag honom faktiskt, på hans initiativ. Detta var innan jag träffade min man. Jag kommer ihåg hur jag stod utanför pressbyrån vid tågstationen och väntade på honom med hjärtat skenande i bröstet och tusen fjärilar i magen. Detta var första gången vi skulle ses sedan det tog slut 3 år tidigare. Jag var uppklädd till tårna (för det måste man ju vara när man träffar sitt ex) för jag ville att han skulle tycka jag var vacker. Inte för att jag ville ha honom tillbaka det var nog mer att jag ville hämnas lite, jag ville visa honom vad han gick miste om, jag ville göra den förtvivlande 18 åriga versionen av mig själv rättvisa, jag ville försvara och stå upp för henne. Men när jag såg honom gå över gatan med det där leendet jag älskat så mycket, han kramade om mig och då handle det inte längre om att hämnas. Det var ögonblicket då allt kom tillbaka, hans doft, hans starka armar runt mig, hans röst... det var ögonblicket jag insåg att jag aldrig helhjärtat skulle kunna komma över honom. Hela mötet var elektriskt, inget hände, vi fikade, satt och pratade om livet, skrattade. Han följde mig tillbaka till tåget, kramade om mig igen, hårt och länge. Han drog en smekning över mitt hår och ner på ryggen och då kändes det plötsligt inte vänskapligt längre. På utsidan var jag stark men den 18 åriga tjejen på insidan grät floder igen. Spöke, jag känner mig så väl igen mig i din historia, det går inte att glömma och även om det finns ett sätt så har jag ingen aning om vad svaret är.

Detta är något jag har berättat för min man redan. Jag skulle aldrig gå bakom hans rygg. Jag var ärlig, berättade hela historien och det verkade som att det inte störde honom, han älskar mig iallafall... jag tror att han inte förstår, hur djupt dessa känslor för mitt ex faktiskt sitter. Jag funderar nästan på att be mitt ex att sluta höra av sig, men vad är poängen liksom? Känslorna kommer ändå aldrig försvinna. Jag kommer aldrig glömma. Varför hör han egentligen av sig efter alla dessa år? Någon som har nån motivering? Vad vill han? Han har sambo sedan lång tid tillbaka och detta gör mig ännu mer förvirrad. Varför vill han ha kontakt? Jag ser mig själv i framtiden sittandes på gungstolen 70 år gammal och tänker på "The one that got away". Jag vill inte att det ska vara så.

jag har pratat oftare och oftare med mitt ex nu, det känns underbart och riktigt jobbigt på samma gång. För nu känns det inte bara vänskapligt längre, vi pratar nästan varje dag, väldigt mycket komplimanger hit och dit, prat om hur lycklig han var när han var med mig. Får nästan känslan av att han inte är lycklig längre med sin sambo :/ och samtidigt är inte jag lycklig med min man. Ju mer vi pratar inser jag att jag aldrig kommer komma över honom, för mig kommer han alltid vara den rätte för mig, den rätte som jag förlorade :( Jag är en hemsk människa för ibland ber jag till gud att i framtiden kommer det bli vi två igen. Det är som att be för att jag ska skiljas och att han ska lämna sin sambo och då börjar jag gråta av dåligt samvete men jag vet i mitt hjärta att då hade jag varit som lyckligast. Vad ska jag göra? sluta prata med honom?

oj, jag är faktiskt lite förvånad över hur många som verkar gå igenom någerlunda samma sak som mig själv. Jag lider med er alla men på ett sätt är det lite skönt att jag inte är den enda för jag trodde seriöst det var något fel på mig och överägde att gå prata med nån proffisionell om det här. Just nu står jag i valet om jag ska berätta för mitt ex om mina känslor men jag tror jag kommet avvakta ett tag till. Vet attt han gärna ville ses nån gång nu i sommar så efter det kanske.... // Noelle02 TS

Det här är riktigt riktigt jobbigt :( jag överväger faktiskt att gå och prata med en kurator om detta för det känns som om mina känslor rotas upp mer och mer för varje dag som går. Min stora fråga är fortfarande om man ska berätta det för mitt ex eller inte...är rädd för hur han skulle reagera. Men jag tror verkligen jag behöver träffa honom för att se om jag känner såhär starkt även i person så jag vet att det inte bara är något jag inbillar mig nu när vi chattar. Tror även det är viktigt för mig att få se hur han beteer sig mot mig i person. Tror ni det hade varit en bra idé? /ledsen och förvirrad TS Noelle02