mitt ex är ett hjärnspöke jag vill ska få ro

Hel Hej!

Jo den här grejen har jag också varit med om. Men det gick över till slut och när jag tänker tillbaka så kan jag undra varför "spöket" höll i sig såpass länge. Visst, det var en stark och djup förälskelse men jag är ganska säker på att det var något hos mig som åstadkom detta. Något som ville behålla. Jag minns också att jag var irriterad över "spökets" närvaro. Dök ofta upp i drömmarna osv. Tror det var när jag fick barn som spöket lämnade mig. Då kom en kärlek som överträffade allt annat och sett ur det perspektivet så blev spöket något alldagligt.

Fick jag ge mig själv ett råd (bakåt i tiden) så skulle jag säga så här: Låt spöket finnas, bli inte irriterad, det är en fin sida hos dig själv du känner som sannolikt projeceras, gestaltas på detta vis. 

Ha det bra! Med eller utan "spöke"

/Nova    

 

En tanke till om detta:

Jag läste någon gång en vetenskaplig förklaring kring detta och den löd ungefär så här:

Som barn är vi starkt beroende av våra föräldrar för trygghet och överlevnad etc. Det skapas starka band och i detta ligger att vi aldrig glömmer våra föräldrar. Vi programeras att känna igen röster, lukt etc, minsta intryck kan väcka våra minnen. Jämförelsen gick också till djurlivet där det är helt avgörande att barnet känner igen föräldrarna (mamman i en stor flock). Ibland triggas detta beteende i en vuxen relation (kanske beroende på att det väkt känslor av trygghet etc). Så köper man detta (vilket jag gör) så erbjuder det en förklaring där vårt förnuft reagerar förvånat på en primitiv och naturlig känsloreaktion.

/Nova