Är så förtvivlad.. hur hantera?
Idag har jag BIM och jag svävar mellan besvikelse och hopp. Jag vet att mensen kommer, jag känner det på mig, ja jag kan nästan säga att jag är 150% säker att det inte tagit sig denna gången heller men jag kan ändå inte kväva den där helt obefogade gnuttan av hopp som håller på att tyna bort men som jag ändå vill hålla fast vid, för den ger mig en viss tröst i all emotionell turbulens jag känner idag.
Jag har blivit skräckslagen inför dessa BIM-dagar, efter nästan 20 gånger av misslyckade försök känns det som att jag är såpass ärrad (psykiskt) för livet att jag alltid, även långt in i framtiden, kommer stressa upp mig inför första-mensen-dagar. De senaste gångerna har mina BIM alltid sett ut såhär: jag vaknar, ledsen, medveten om att mensen förmodligen kommer. Hela dagen gråter jag några gånger i smyg till och från, jag är djupt nedstämd, ena sekunden önskar jag att mensen bara ska komma så fort som möjligt så att jag får det överstökat och andra sekunden önskar jag att den ska dra ut på sig så länge som möjligt för jag är aldrig redo att möta sorgen som den bär med sig. Ingen del av mig funkar som den ska från det att jag vaknat den dagen och därför blir allt runtomkring mig lidande (beroende på var jag befinner mig: jobbet, min partner, ställer in träff med vänner etc). Sen kommer oftast mensvärken smygandes och jag håller krampaktigt fast taget om hoppet fastän jag vet att det är kört. Förnekelsefasen? När mensen sedan kommer rasar hela min värld samman. Jag bryter ihop, spelar ingen roll var jag är (senaste gången fick jag sjukskriva mig och gå hem från jobbet!), jag gråter och gråter och gråter i flera timmar. Det är nog det enda jag gör, gråter. En sådan sorg och smärta tar över mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det lugnar ner sig efter ett dygn ungefär och då känner jag mig bara orklös, orkar inte ens vara ledsen, orkar inte kämpa, tänker ge upp. Sen när mensen är slut hittar jag på något sätt tillbaka till kraften och nytt hopp gror i mitt hjärta och jag börjar göra mig redo för nya tag, väldigt peppad. Allt går som i en ond cirkel och det tar kål på mig!
Mitt liv kretsar kring min menscykel, och det börjar bli tröttsamt och sliter på mig enormt. Det spelar ingen roll att folk säger att jag ska slappna av och sluta tänka på det för det funkar inte så. Det GÅR inte - ja, jag har försökt! Men hur ska jag då hantera det här? Tips, någon, snälla?
