Inlägg från: Meijhana |Visa alla inlägg
  • Meijhana

    Hamnar konstant i konflikt med min dotter!

    Hej!

    Jag och min snart 4-åriga dotter har hamnat i en ond spiral där vi bara bråkar med varandra hela tiden. Jag börjar känna mig väldigt maktlös och uppgiven och skulle behöva tips på hur jag kan vända detta. Min dotter är en liten känslomänniska som har mycket integritet och som alltid har varit väldigt knuten till mig. För ett år sedan fick hon en liten bror och under tiden jag var gravid med honom ökade hennes behov av mig och jag lät henne "tanka upp" så gott jag kunde. Det verkade fungera bra och hon har varit nöjd med sin situation rätt länge nu.

    Nu är jag höggravid igen (bf 17/6, oplanerad graviditet för de som undrar) och återigen har hon de seanste månaderna "behövt" mig mer än vanligt. Problemet denna gång har varit att jag inte haft tillräckligt med ork eller tid att möta upp hennes behov fullt ut. Jag har haft mycket foglossning och onda sammandragningar till följd av att jag burit mycket på lillebror, dessutom har jag varit väldigt trött och inte kunnat vila så mycket som jag egentligen hade behövt.

    Min dotter har äntrat "4-årstrotsen" och växlar mellan att vilja klara allt själv och att inte klara någonting alls. En helt normal utvecklingsfas, men som ni vet ganska krävande - både för henne och oss som föräldrar. Jag hade önskat att jag kunnat vara mycket mer tålmodig, men har istället lyckats få gravidhormonerna från helvetet och en stubin kortare än något jag nånsin trott var möjligt.. Nu rantar jag iväg här, men kortfattat leder detta till att ju tröttare jag blir desto mer kräver hon (genom att testa gränser, slåss, gnälla, vilja leka, vilja bli buren, vilja vara på mig/under mitt skinn) och jag blir bara mer och mer frustrerad och arg/ledsen. Jag känner mig helt värdelös som förälder och min man (som gör typ allt hemma och med lillebror) kan inte hjälpa till här för det är liksom mig hon behöver/mig hon inte får nog av. Är det någon som har nåt tips eller åtminstone nåt upplyftande att säga så vore jag tacksam! 

  • Svar på tråden Hamnar konstant i konflikt med min dotter!
  • Meijhana

    Tack för era svar! 

    Fanny b: Ja, jag tycker också att det är viktigt att hon förstår att jag har gränser som hon inte bara kan kliva över hur som helst. När jag var gravid förra gången respekterade hon det jag sa (att jag inte kunde bära henne, att hon i slutet inte kunde sitta i knät osv) men den här gången ignorerar hon det totalt. Det verkar mer trigga igång henne när jag förklarar att jag får ont, är trött osv. Jag försöker visa på alternativ och förklara att om hon kan vänta en stund så kan vi göra något tillsammans senare. Detta har alltid fungerat innan och hon är väldigt verbal och har tidigare varit lätt att resonera med. Nu är det som att all sån förmåga bara är helt bortblåst! 

    Tygtiiger: Jag tror det är en bra idé att försöka förekomma, när jag gör det (läs: när jag orkar :)) så funkar allt mycket bättre. Idag till exempel föreslog jag meddetsamma hon kom hem från fsk att vi skulle läsa lite tillsammans (något hon älskar) och det ledde till en nöjd tjej en bra stund därefter. Sen blir det ju ändå alltid någon konfikt, men idag kändes det som att jag kunde hantera dem bättre i alla fall. Problemet är ju det där med orken, att orka vara pedagogisk och hela tiden ligga steget före när jag helst av allt bara vill ligga i sängen hela dagarna! Men men, bara några veckor kvar i denna otympliga kropp nu :)

  • Meijhana

    MikuAndSaraLi: Tack för att du delar med dig, känns skönt att höra att man inte är ensam! :) Jag känner igen det där med att alla andra tycker att hon är så lugn och rar. På fsk tycker de att hon är en stor tillgång i barngruppen för att hon är så rejäl, omtänksam och redig. Ibland känns det som att de pratar om ett helt annat barn. Men det är skönt att det är åt det hållet i alla fall :) Nu är farmor och farfar här i dagarna två så nu blir det mycket aktivitet och mycket mindre konflikter - skönt!

  • Meijhana
    Kinya skrev 2013-05-24 11:37:29 följande:
    En fråga bara (ingen kritik alls) som jag är nyfiken på.

    Ni som är AP föräldrar: Hur ser ni på att skaffa flera barn tätt inpå varandra? Man kan ju inte ge flera småbarn samma närhet och uppmärksamhet som man kan med ett litet barn. Ju fler barn, desto mindre AP blir det väl? Som sagt, det är ingen kritik utan bara ren nyfikenhet från min sida. Hur ser ni på det?
    Jag anser mig vara en AP-förälder, men kan ju bara tala utifrån hur jag själv resonerar. Om jag hade fått/kunnat välja helt så hade jag inte skaffat barn igen så här tätt inpå vårt förra. Vår kommande bebis kom till trots insatt kopparspiral och var alltså väldigt oplanerad. Vår (väldigt lösa) plan var att om vi ens skulle ha ett tredje barn skulle vi vänta tills vår tvåa var 3-4 år, men det gick ju som det gick med det :) 

    Anledningen till att vi egentligen ville vänta var väl just det som du frågade om - att åtminstone vi kände att det skulle vara svårare att räcka till för flera små barn samtidigt. Jag har haft en hel del oro kring detta under min graviditet och har fortfarande lite ångest över hur det ska bli för våra stora barn när bebisen kommer. Men jag inbillar mig också att den förmåga till inkännande och den medvetenhet om hur man som förälder påverkar sina barn som jag tänker kännetecknar AP-tänket kommer att hjälpa oss att ta oss igenom detta på ett okej sätt. Nu krånglade jag in mig lite, men hoppas du förstår vad jag menar :)  
Svar på tråden Hamnar konstant i konflikt med min dotter!