Föräldraledigheten gör mig deprimerad, skäms för att ens skriva det..

Känner igen det där! Min första var likadan på dagtid. Mitt tips är att köpa en schal/sele vilket du föredrar och bära mycket om lillan blir nöjdare av det. Det andra är att acceptera att i någon månad till är det så härdet är, känn inte stress för vad som borde hinnas eller att du borde glra grejer. Det kommer när mat och sovtider hamnat mer regelbundet och med längre tid emellan. För mig hjälpte det. Men jag VET det suger musten ur en

Jag har också en bebis som sedan födseln bara vill bli buren, buren och åter buren, inga babygym eller liknande har funkat alls. För mig kom vändpunkten när lillkillen var omkring 5 månader och så pass stadig så att jag kunde bära honom på ryggen istället, det var som att få livet tillbaka! helt plötsligt kunde jag springa obehindrat in och ut i affärer, ägna mig åt mina fritidsintressen, kunna sticka iväg spontant och träffa vänner m.m han hängde bara på där bak och sov för det mesta, när han vaknade så knöt jag upp honom där framme som tidigare men då kändes det såååå välkommet att han var delaktig och inte alls lika "krävande" som det kändes när han var mindre det vänder snart - stå ut!

Om du har möjlighet så låt honom testa en bumbostol. Min dotter älskade att sitta i den. Det verkade som om hon blev nöjdare bara hon fick sitta upprätt.

Tack, ni bringar hopp om ett liv igen. Jag känner mig förjävlig som bara låter föräldraledigheten flyga förbi utan att "ta vara på tiden", jävla skituttryck f.ö. Jag vet bara inte vad jag ska säga till sambon.. Jag känner mig så bedrövlig. Sen har inte vi haft sex sen lillen föddes heller vilket gör mig ännu mer ledsen. Det känns liksom som att jag inte finns längre. Jag har ingen identitet känns det som. Jag är "bara" mamma nu, inte en vän, en partner. Inte ens en attraktiv kvinna.. Vi har pratat om det och han är inte sugen säger han. Antagligen av samma anledningar som jag (minus hormonerna). Det är ju inte speciellt upphetsande med en liten boende på och omkring oss 24/7.. Men det här bidrar väl också till dåligt mående. Usch nu låter det som om vår lilla älskling gjort vardagen sämre och så är det ju förstås inte, men det tror jag ni förstår..

Nej du låter som en helt vanliga mamma! Det suger musten ur en!!! Men någonstans runt halvåret, måste jag nog ändå säga (med risk att det känns långt dit), har iaf jag vaknat upp som ur någon dvala och livet rent allmänt tätt sig trevligare för både mig och bebis.

Angående pappan, alltså han har ingen aning, varken hur det är för dig eller med bebis. Jag menar hur skulle han kunna veta? Det enda som funkat för mig är att påtala pappans oerhörda värde den tid han är hemma/vaken och vad jag önskar, vad bebis uppskattar och vad som funkar. Kanske bad? Det har funkat bäst för pappan, bad, massage och pyssel som nagelfilning och sånt.

Man hamnar som i ett vakuum, och vissa dagar känns helt uppgivet. Sen helt plötsligt så känns både hemmalivet, bebis och allt annat ganska trevligt. Hahaha, och sen kommer nästa period, och därefter nästa. Det går i vågor genom det första året. Och framförallt, det kan ändras fort. Tänk att det är bara nu! Få dina glimtar av energi, glädje och sällskap!!!