Jag har försökt, kämpat och övat mitt tålamod i snart två år..
Men, jag kan inte för allt i världen ta till mig särbons barn (dvs bonusbarnen)
Jag upplever dom bortskämda, högljudda, krävande och tillvaron tillsammans med dom kan vara ganska kaotisk beroende på olika diagnoser/problematik!
Jag är kanske inte mogen att vara mamma (styvmamma) speciellt inte med det speciella behov dom har. Vad gör man, ska jag ge upp kärleken eller hur kan man hitta en lösning!
Efterssom ni är särbos så kan ni väl ses de dagar din partner inte har barnen?
Förutsatt att det inte är heltidsbarn förståss.
Ja varför finner du dig i det. Du kan säkert hitta en annan utan barn så slipper du dessa problemen.
Vad vill du ha ut utav förhållandet?
Vill du flytta ihop och blida familj, eller du trivs som särbos?
Trivs du som särbo, så behöver du inte göra något mer än att träffas när han är barnfri.
Vill du bygga en familj så ska du nog leta vidare tills du hittar en kille med barn du klickar bättre med, eller en utan barn. För det verkar inte som om dessa barnen är tonåringar direkt, utan att du tvingas stå ut under för många år innan det är tal om att dom inte kommer mer.
I mitt fall så var hans barn tonåringar, så jag behövde inte stå ut med dem så länge innan dom slutade umgänget, hade dom varit yngre så hade jag gått vidare.
Men det är så enkelt att gillar man inte någon, så finns det i stort sett inget man kan göra åt det. Så något universal tips hur du ska stå ut med att leva ihop med dem finns inte, utan det är att inse fakta och gå vidare.
Ni är särbos, du lever inte ens med barnen, så släpp orden styv/bonusmamma, om man öht får den rollen i barnens liv, så kan det ta en lång tid och kräver dessutom att man delar livet med varandra.
Är ni särbos, så behöver du bara arbeta för att få en relation som fungerar under dessa förhållande. Bli inte sambos förrän du känner att ni fungerar ihop
Om du vill ha en sambo och kanske egna barn kan jag bara råda dig till att tänka både en och två gånger innan du bestämmer dig för att satsa på förhållandet. Jag har liknande känslor för sambons barn vilket från början fick mig att bestämma mig för att ge det ett försök som särbo ett tag men att avsluta förhållandet om mina känslor inte förändrades till det bättre. Dock blev det en oplanerad graviditet som gjorde att vi bestämde oss att flytta ihop, och usch vad jobbigt allt blivit. Det är inte roligt alls att bi tillsammans med människor som man inte tycker om, att ha dom inpå sig i sitt hem där man egentligen ska må bra och ladda batterierna, att dela semester, jular, osv med dom mm. Och då menar jag självklar för både mig och barnen! Värst av allt är nog att se deras dåliga beteenden (dom har sociala svårigheter, diagnoser osv) i närheten av mitt barn, eftersom jag då känner en oro att h*n ska ta efter beteendena och även att h*n ska behöva växa upp med allt tjafs som är runt barnen. Jag kommer att ge det en chans en kort period men sker inga drastiska förändringar kommer jag att flytta, för det här blir inte bra för någon. Så tänk till, visst behöver man inte älska sambons barn men jag har iallafall ett behov av att åtminstone tycka om och trivas med folk jag delar mitt hem och min fritid med.
Vad vill du utav relationen? Om du vill bilda familj med villa vovve osv., bör du lämna och söka dig till någon utan barn (eller med barn du tycker om åtminstone). Är du däremot nöjd som särbo... ja, då stör barnen väl inte?
Bonusbarn finns där som en evig påminnelse om att mannen haft ett annat liv tidigare. Jag vet inte hur många trådar man läst om bonusmammors svårigheter eller ovilja att knyta an till dessa barn. Ofta framställs de som oerhört jobbiga med en förmodad bokstavskombination. Eller om hur jobbig och dominant biomamman är. Henne finns det i regel inte ett rätt på. Att ta till sig en annan kvinnas barn som älsklingen är far till verkar för många vara ett stort mörkt moln på himmelen.
Jag tycker så synd om de barn som vållar dessa bekymmer för sin "bonusmamma". Många blir sedda som ett "nödvändigt ont" som följer med på köpet i relationen med pappan. Jag tycker det är så sorgligt med alla "jag har inte valt dom". Jag har själv både egna barn och bonusbarn. Har alltid behandlat mina bonusbarn som jag hoppas att mina barns bonusmamma behandlar mina ungar. Vi har alla ett gott samarbete med ungarnas bästa för ögonen. Men det är klart - den som letar efter fel hittar väl inget annat?
Jag vet inte om detta med problem med bonusbarn är typiskt kvinnligt? Sällan jag hört bonuspappor ha problem med att hans käresta har barn från ett tidigare förhållande.