Borderline

då det är så pass nytt för personen i fråga så hjälper det ej mkt tyvärr att fråga denne. denne vet ej riktigt själv. men jag behandlar inte min partner annorlunda än nån annan pga diagnosen. personen i fråga är ju ff densamma. 

när dalarna kommer och denne blir väldigt nere och vill ge upp vägrar jag ge upp, kämpar för två isf. För jag vet att min partner mår bra emellanåt med och att denne kanske ej tänker riktigt klart (eller hur man nu ska uttrycka det) när denne mår dåligt.

jag har "offrat" mkt skulle många kalla det, för denne person. för mig är det ej att offra utan att visa att jag älskar, vad jag känner och vad jag vill. jag sopar undan mkt av min egen grund (utan att för den skull bli otrygg själv) och flyttar från familj, etc, enkom för denne person. för att vara nära, finnas till (det har inte med diagnosen att göra).

du har ej tips på nån blogg lr länk som kan vara bra att kolla upp? tack för svar

jag vet att man ej kan lr ska jämföra. men om flera personer med samma problematik berättar hur de känner får man oxå reda på olika sätt det kan upplevas och därmed kanske hitta lättare vägar.

jag vet att min partner ibland vill att jag bara ska kunna sitta och hålla om utan att egentligen säga lr göra nåt. just nu går det ej pga avståndet så vi ses varje helg. men jag flyttar om ett tag och då kommer jag kunna göra det mkt lättare. tydligare kunna visa att jag finns, ej viker undan.

tips på hur jag kan söka på youtube för att sortera ut det bra från det dåliga. vet du hur jag kommer i kontakt med såna där grupper? får jag fråga vilken län du bor i?

tack för att du delar med dig. 

tack. ska kolla dessa samt den sista du sen hittade.

då bor inte du och min respektive i samma län, tänkte om det varit samma och du visste så kunde jag frågat mer detaljerat och så. men ska kolla med sjukvården dit jag ska flytta vad de säger och om detta finns.

tack. för mig är det så självklart att finnas där. diagnosen, det personen varit med om etc spelar för mig ingen roll utan mer att, vad kan jag göra själv på bästa sätt? sen om min partner väljer att berätta specifika detaljer eller episoder ur sitt liv så finns jag mer än gärna där och lyssnar, håller om eller vad det nu handlar om. 

jag vet ju att min partner känner väldigt mkt, väldigt intensivt och jag vet att det kan vara tvära kast. men med tiden lär jag mig tyda signalerna och vet hur jag ska läsa av och kunna finnas. ja min respektive ska få hjälp att hantera mkt av det som hände under barn/tonåren. hur denne blivit behandlad av vissa personer och verkligen förstå/inse att det ej är min partner det är fel på utan hur andra behandlat denne. min partner vet även personer som tidigare gått i dbt och hur mkt det har hjälpt dem. "det kommer bli skittufft, men det kommer vara värt det" för att citera.

ironi funkar rätt bra för det mesta, då min partner är likadan. men det är ju antingen svart eller vitt utan gråzoner emellan, det går snabbt att läsa av vad som är ok och inte. men jag lär mig

jag försöker tänka på att inte kritisera. eller ja så är jag annars med, mkt pga mitt arbete med människor. det hjälper ej att hugga på vad de ej kan/klarar utan stärk det de gör bra och pusha i lärandet. tex vid situationer som uppstått med barnet som finns inblandad. så stärker jag hela tiden i min partner, säger att "det där gjorde/hantera du bra", och förklara varför. försöka stärka denne. blir det rätt lr gör jag "fel"? (om några fel nu finns...)
 
jag är verkligen öppen. när det varit saker min partner undrat över (svartsjukan är ju en del), är jag alltid lugn (är väldigt lugn och sansad som person annars med) och svarar rakt och ärligt. jag har inget att dölja oavsett vad det gäller.

ska försöka tänka på att omvända situationer ibland som du skrev. vi gör det med varandra båda två redan nu lite grann, men iaf.

när min partner varit uppriven av nån anledning har jag ibland sagt att "jag skulle så gärna vilja sitta och bara hålla om dig nu. hade det varit ok?" med respekt av att alla inte alltid vill det. svaret har hittills alltid blivit "ja, jag vill att du ska hålla om mig. jag visar det kanske ej först, men det är vad jag egentligen vill".

tack för svar  

jag har gjort detta förut, jag vet att jag klarar det. jag vill INTE ha några kommentarer om att inte klara av det tack. för jag vet att jag gör det. tråkigt för din del, men vi är helt olika som personer. det jag vill ha är konkreta tips och ideer som lyfter och hjälper mig inget annat. så var snäll och håll dig till det.

du skrev det på ett vad jag uppfattade som väldigt negativt sätt, som att det ej fanns nåt hopp. därav mitt påpekande *L* man kan formulera saker så väldigt olika... jag tror inte att nåt nånsin alltid bara är dåligt, men fick den känslan av ditt inlägg. jag förstår att det var så mkt, men knappast hela tiden. kul att höra båda sidorna

men tack för det du nu skrev!  

vi är väldigt intensiva och bekräftande båda två som personer, så där är vi perfekt i det ändamålet. pratar i tfn mkt, messar mkt. ses på helgerna nu. när jag flyttar kan vi ses när vi vill istället. jag vill ju skrika ut till allt och alla hur otroligt mkt jag älskar denna människa.

min partner har väldigt tydligt gällande vissa saker gjort klart vad som är ok och inte. så jag frågar/dubbelkollar alltid vad som är ok och inte. eller, jag försöker iaf göra det. just för att jag inte vill göra samma tabbe igen som andra redan gjort. hjälpa, inte stjälpa.

jag känner ju lite att "vad hjälper det att kritisera?" ingenting oftast... utan bättre att försöka lyfta någon. sen är man ej mer än människa och alla går över den gränsen ibland.

även om jag är lugn och sansad tolererar jag inte vad som helst heller. jag biter ifrån med, kan göra det väldigt hårt. men de runt mig vet oxå att även om jag gör det så kan de komma krypande när de behöver. en hårfin balansgång jag vet. men i många sitsar som folk stressar upp sig i, tex att inte hinna, när det blir kö i kassan, när någon skadar sig eller vad för vardagliga saker som helst så är jag väldigt lugn.

jag har märkt att min partner associerar till tidigare händelser ibland. att det var ju dåligt så så varför skulle det vara annorlunda nu? svårt att säga konkret hur jag bemöter det. ska inte säga att jag viftar bort det. ibland kan jag kontra med att "det var då, det här är nu" eller "det var den personen, det här är jag, jämför inte oss". men inte alltid. kommer kommentarer som "jag är ful och värdelös" blir mitt svar sonika "vacker och underbar" eller nåt liknande. 

min partner kan "ge upp" emellanåt, nedvärdera sig själv (än så länge aldrig mig), att denne ej är värd mig osv. men vänder det alltid till att denne lyfter mig lr liknande. men kan ibland även markera att "sluta!"

sen är det mkt upp och ner nu när det varit ganska stabilt ett helt år för min partner. sen klev jag in och denne föll direkt (precis som jag för denne) och naturligtvis blir det tusen tankar och känslor som far runt och som min partner ej riktigt vet hur denne ska hantera. men det finns en kurator som jag vet att min partner kan prata med.

vet att min partner försökt ta sitt liv och legat inlagd tidigare...

min partner verkar mest frustrerad över att det är så sjukt lång kö till dbt. men jag är glad och tacksam (vilket jag oxå berättat för min partner) att denne är öppen, ärlig och säger som det är. man måste ej förklara all i minsta detalj hela tiden, men att ge en enkel förklaring kan göra mkt, ge en helt annan förståelse.

att jag vägrar ge upp och att jag vet att jag klarar det beror dels på saker jag själv gått igenom och gått stark ur, men oxå det faktum att andra i min närhet har/har haft mkt liknande problematik kring mig (även tidigare partners där det ej tog slut pga ev diagnoser) och vet att jag klarar av det. jag vet, alla fall är inte likadana, men jag eg ett dugg orolig för att inte klara av det.

tack för dina uppmuntrande ord! lycka till själv!

det handlar inte om att vilja ha ryggdunkande svar och jag har som sagt redan undanbett mig diskussioner som ej hör hit, så lägg ner det tack. jag vill ha realistiska bilder. MEN jag vet oxå att allt ej bara är dåligt och jag påpekade att det hade varit intressant att se BÅDA sidor på saken, inte bara den ena. jag skrev tråden för min egen skull, vill nån dra nytta av den fine. har de andra frågor får de mer än gärna starta en egen tråd. kommer INTE att kommentera inlägg liknande dessa mer.

precis, tack! jag vet att det finns djupa dalar med och vill som sagt gärna höra båda sidor. men ej bara det negativa
 

min respektive har ej gått så mkt hos kuratorn på senare tid då det funkat så bra ändå. men min partner vet oxå att det bara är att ringa om det är så.

kön är två år för dbt, iaf där min partner bor. vilket är helt sjukt, jag håller med dig...

och jo, jag kan. sen får folk tro vad de vill. men alla vet ej heller vad jag varit med om, vilka jag träffat osv som format mig dit jag är idag. så nej, det är inget jag bara tror. sen tror jag absolut inte att det kommer vara guld och gröna skogar hela tiden utan är väl medveten om det kommer vara ett rent helvete periodvis.

jag har skrivit innan att jag vet att man inte kan jämföra personer, men får man veta hur flera personer haft det blir det lättare att hitta vägar/lösningar. jag jämför inte någon på något vis. jag skrev dessutom liknande problematik om jag inte minns helt fel. vill ej gå in på hur det varit med tidigare partners.

precis. oron tjänar inget till. så länge kurator och medicinering mot depression, samt vänner och andra närstående som finns vid sidan av. sen kommer den intensiva och krävande dbt:n.  

oxå därför jag ber om att få se båda sidor och inte bara den ena. men tack för att du delar med dig.

jag tolererar ej vad som helst och sätter ner foten om det är så

det handlar ej om att se lättvindigt på det, utan mer att se möjligheter och lösningar än problem och det handlar inte heller om medberoende, men tack iaf.

det vet jag. tack. 

du känner inte mig och kan därmed ej döma mig så lägg ner det tack. det är ff inte vad jag är ute efter så ta det pratet nån annan stans tack.

och nej jag är inget av det du skrev, du har bara råkat få en väldigt skev uppfattning.

jag blir inte förkrossad av de kommentarer jag får, absolut inte. och jag har flera ggr skrivit att jag vill höra båda sidorna. men däremot kanske ej att en person bara rabblar negativt. för inget är bara negativt. men snälla diskutera inte det här mera nu. jag vill ha tråden till det den var ämnad för.

jag vägrar som sagt svara på de svar som ej ger nånting. ni känner varken mig eller min partner och jag gjort en väldigt felaktig bedömning. jag svarar dock mer än gärna på vettiga inlägg som faktiskt ger nåt. om tex litteratur som är bra att läsa, klipp som är bra att se, bloggar som är bra att kolla upp eller där folk faktiskt pratar om BÅDE det positiva och negativa kring borderline. det var DET tråden var ämnad för.

det ger absolut ingenting med inlägg som är enbart negativa, för ingenting är enbart negativt, det finns alltid nåt positivt med allt. det handlar om hur man ser på saken. kan man ej ge det minsta positiva, skriv då hellre ingenting. men kan man skriva både positivt och negativt så varsågod

 jag förstår, slutdiskuterat. jag är mottaglig, men ingen har heller gett mig tips på litteratur eller bloggar. jag måste ju börja nånstans...