Borderline

Jag lever också med en person som har borderline.

Mitt absolut bästa tips är att ha tålamod och inte läsa mellan raderna när ni kommunicerar. Jag var väldigt känslig när vi träffades och tog åt mig en hel del av saker som min sambo sa, fast som hon inte menade något illa med. Jag upplevde en ganska stark spegelfas i början och det var också jobbigt när den avtog och hon började inse vem hon egentligen var.

Sen är det ju väldigt olika mellan olika individer hur de reagerar på stimuli, krav, sorg osv. Men för min del har det här varit de mest underbaraste tre år i mitt liv, men samtidigt de mest jobbigaste. Det har varit väldigt väldigt tufft emellanåt. Hon har försökt ta livet av sig, och det är väldigt ofta jag som får skulden för saker som sker medan hon inte behöver ta ansvar för mycket.

Sexlivet är också väldigt svängande.

Men som sagt, det kan yttra sig olika. Min sambo vägrar söka hjälp, och du ska vara lycklig som har en partner med insikt i sina problem.. det är värt en hel del.

En sak till. Du säger att du vägrar ge upp samtidigt som jag uppfattade det som att allt är nytt.

Jag var precis likadan. Men även den starkaste muren kan brytas ner och så blev det med mig. Ni är nykära och då klarar ni allt. Sen är det högst individuellt hur både du och din partner kommer fixa allt när vardagen tränger på. Det kanske kommer funka jätte bra. Jag hoppas det!

Jag såg inte detta innan jag skrev. Om du inte vill ha realistiska utan endast ryggdunkande svar bör du skriva detta i trådstarten. De flesta skriver ärliga svar, det är ett diskussionsforum och svaren du får är inte enbart för dina ögon utan för att övriga medlemmar som i framtiden hamnar i din sits och hittar tråden ska kunna läsa och lära sig vad som skrivs.

Låter vist, tycker jag.Det är jätte viktigt! Min sambo hade också en kurator, men fick inte längre gå hos denna och sen dess blev det mycket värre. Bollplank (som inte har någon relation till den anhörige) är nog bara bra!Jag har ingen erfarenhet av vårdkön för DBT, men rent spontant tycker jag det låter förjävligt långt. Det handlar ju om psykisk ohälsa som bara blir värre desto längre man går obehandlad, och det kan också orsaka medberoende och skada hos anhöriga. Skamligt!Fast du kan inte veta det. Du tror dig veta det. Jag har all respekt i världen för en människa som du som tänker såhär positivt och du låter som en hel-lylle person, men man får inte bli FÖR naiv.

Dina tidigare partners har haft problem, men alla är olika och ingen individ med borderline är precis som en annan. Detta är en ganska ny diagnos och man är inte helt överens om hur den ska utformas. Människor med borderline yttra sig på helt olika sätt.

Men var inte orolig. Det hjälper ingen. Jag tycker det är otroligt lovande att hon söker vård. Och de finns dem som blivit "friska" på sikt!

Ha're!

Det är BRA att du inte är orolig, menade jag förstås där i slutet på inlägget. :)

Du har inte en aning om hur du kommer känna om ett år, eller framförallt hur din partner kommer känna om ett år. Det spelar ingen roll hur formad du är, vilka du träffat förut eller hur mycket du tror dig veta. Du har inte träffat samma människa förut, och alla är olika.

Du kan ju t.ex. fundera på vad som skulle hända om din partner var otrogen, om och om igen. Skulle du bara skutta runt bland dina rosa moln och säga att allt ordnar sig? Bara man älskar varandra, eller hur!

Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om dig. Du verkar snäll, godtrogen och en smula naiv. Förmodligen är du inte särskilt gammal heller. Bara för att man försöker berätta jobbiga saker för dig så betyder det inte att man kritiserar dig eller vill dig illa. Allting är inte svart- eller vitt. Och hade du varit så stark så hade du inte blivit så förkrossad över de kommentarer du får.

Men för all del, sväva runt bland molnen du och ignorera de som försöker ge dig en nyanserad bild. Då blir uppvaknandet bara värre.