Borderline

Är det mitt ex du träffat?

Kämpade i två år med en person där jag faktiskt inte vet om diagnosen borderline är fastställd eller inte. det nämndes aldrig även om personen var iväg på terapi ibland, jag trodde det rörde något annat. Men alla signaler och beteenden tyder på borderline nu när jag i efterhand har läst på och pratat med folk som har borderline.

Jag lät som du i början men relationen blev värre och värre för varje vecka som gick. jag trodde det skulle gå att prata, resonera och komma överens. Jobba tillsammans. Men det blev till slut omöjligt och vi gick isär.

Jag kommer aldrig ge mig in i en relation med en sådan person igen. Det är inte värt det. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde under den relationen.

Ber om ursäkt då men du bad om följande:

Det jag nu funderar över är ni andra som dels har diagnosen Borderline, men även ni som lever med någon som  har diagnosen. Hur är det/kan det vara att leva med någon som har diagnosen? 

Jag beskrev hur det var är att leva med en person som har den diagnosen.

Här kommer de hjälpande tipsen. 
Se till att alltid vara tillgänglig Säg inte emot i frågor som är viktiga för din partner Fatta inga egna beslut utan att kontrollera om det är ok först  Ring och bekräfta personen flera gånger om dagen Acceptera att det är olika spelregler som gäller för dig än för din partner

Detta är sanningen. Orkar man hela vägen? Jag gjorde det inte. Man vill så gärna kunna hjälpa personen ur problemen, men vill finna lösningar och inte se problemen.

Till slut riskerar man att sitta där och vara totalt kontrollerad av en annan persons sjukdom. Du ringer ofta för det gör ingenting och det är toppen men när din partner längre fram ringer dig 2 timmar efter att ni pratat och ömsom gråter, ömsom skäller ut dig för att vara en okänslig knöl som inte bryr sig om ert förhållande och att du förväntas ringa så ofta. Ska du gå ut och äta en bit mat med vänner och komma hem klockan tio så får du utstå ett korsförhör om otrohet och hur du skulle reagera i olika situationer. När du sedan kommer hem så åfr du veta att du varit otrogen, ingenting i världen kan ändra på det faktumet. Sätter du hårt mot hårt och inte vill diskutera din kommande otrohet ingående en gång i veckan. Istället vägrar och ignorerar du då eskalerar det först till om du inte svarar så ljuger/döljer du nåt sen till skrik och gråt, vägrar du fortfarande så finns det stor risk för sönderslagna saker och även våld mot dig som person.

Visst i början gick det bra, vissa signaler fanns där men i stort sett så var det inte så farligt. Men ju mer du bejakar sjukdomen och accepterar den desto större utrymme tar den i relationen. Till slut kunde jag knappt gå till jobbet utan att bli anklagad för att ligga med mina kollegor. Julfest var uteslutet att gå på.

Jag hoppas verkligen att din partner inte kommer bete sig så och jag hoppas verkligen att du klarar det bättre än vad jag till slut gjorde. Men det är viktigt att du har en klar bild av hur en relation med en sådan person kan se ut.

Tillägg: Det finns en stor risk att sjukdomen till slut dominerar hela er relation.

Det är svårt att lösa det för antingen tillåter man det och vem vet var det leder. För mig ledde det till att jag var fullständigt kontrollerad i relationen.

Eller så säger man ifrån tidigt och försöker ha kontroll över relationen och hålla sjukdomen lite i schack så den inte tar alltför stor plats. Men då löper man en risk att ligga i ständig konflikt som inte är av arten att man är lite sur på varandra utan det är långt mycket värre.

Det är som att ta den sista fixen från en missbrukare, det urartar komplett.

men som sagt jag hoppas det är annorlunda för dig.

Jag har inte dömt ut någonting. Jag önskar TS lycka till och hoppas det blir annorlunda. men det känns som att vissa inte förstår hur illa det kan bli. TS beter sig på exakt samma sätt som jag själv gjorde. man vill se lösningar och inte problem är ord jag själv använt.

Jag vet vad jag gick igenom och var jag står nu. Med ett barn med en person som jag inte litar en sekund på, jag är orolig för mitt barn då hatet helt tagit överhanden och inga knep är för små eller stora för att ta till för att hämnas på mig. Trots att jag alltid stod vid min fd partners sida och ansträngde mig till tusen. Jag la mig platt, jag ställde upp, jag sa ifrån, jag uppskattade och bekräftade mitt ex 10 gånger om dagen men lik förbaskat står jag där jag står idag.

Vad är det att bli arg över? 

Du känns lite verklighetsfrånvänd i frågan. Det är en sjukdom, du kommer inte kunna bota den. Du kan däremot lära dig leva med den i varierande grad. Vi känner inte dig eller din partner men vi känner till sjukdomen.

Det finns inget övergripande positivt med borderline. Det är som att säga att man ska de både det positiva och negativa med cancer. Det är en sjukdom som skapar problem i personens liv och särskilt så i relationer.

Negativa inlägg är också vettiga. Förmågan att förstå sjukdomen är lite av en nyckel till att kunna hantera den.

Men vi är ganska många som har poängterat att du verkar se på det genom rosa glasögon och en aning naivt. När vi påtalar det för att hjälpa dig att förstå vad som generellt kommer krävas i en relation med en borderline-person så känns det som att du inte tar det på allvar. Istället svarar du något i stil med, jag vet att jag klarar det  utan att närmare förklara varför du tror att du gör det för. Vi tror att du inte riktigt förstår vad du ger dig in på och vi är visa av erfarenhet. Vi trodde också vi skulle klara det men gjorde det inte till slut.

Jag blir genuint ledsen av att läsa dina inlägg för du låter exakt som jag för två år sedan. Idag gråter jag över hur jag kunde vara så förbaskat dum, hur kunde jag tro att jag skulle kunna förändra en person som betedde sig så pga en kronisk sjukdom som är bland det värsta man kan ha i en relation. 

Jag kan skriva positivt om relationer men inte om borderline. Du skrämmer mig när du tror att det finns positiva sidor med det. Borderline är en sjukdom som äter upp relationer inifrån. Ju mer hon tycker om dig desto större inflytande får sjukdomen över hennes liv.

Du skriver att du kan sätta ner foten. Ja gör det och se vad det leder till. Är det något som är viktigt för henne så kan det sluta hur som helst. Ju längre in i relationen ni kommer desto fler saker kommer hon att betrakta som viktiga och desto mindre inflytande över relationen får du och hon.

Skälet till att jag låter negativ är för att du låter så förbaskat positiv. Hade du haft en nyktrare syn på det så hade jag haft lättare att beskriva de positiva saker som vi trots allt upplevde. Men de var trots sjukdomen inte tack vare sjukdomen. 

Du verkar tro att det är lite jobbigt ibland men det är lugnt, det går över och jag har stort tålamod. Det fungerar inte så. Ju längre in i relationen ni kommer desto mer plats kommer den att ta upp, desto mer saker kommer du behöva göra avkall på. Till slut lever du inte ditt liv du lever sjukdomens liv. Säger du ifrån eller önskar något annat så leder det till de värsta gräl du kommer uppleva i ditt liv. Du måste förstå att det är så sjukdomen yttrar sig och just nu känns det inte riktigt som att du vill förstå hur illa det faktiskt kan gå.

Nej jag har inte sagt att alla med Borderline ska leva ensamma. Jag har önskat TS lycka till och hoppas att det går bra. Men det är en sjukdom som är mycket destruktiv i relationer.

Jag står för det jag skrev, jag kan inte skriva något positivt om borderline, lika lite som jag kommer skriva något positivt om andra kroniska sjukdomar.

Hmm... beskriver det ganska bra utom punkt 1. Man kommer inte bli frisk men man kan lära sig att leva med det och då är första steget att lära sig om sjukdomen och förstå vad den kan göra och gör. TS verkar inte riktigt förstå vad borderline är och det gör mig lite orolig å hans vägnar.

Ja uppenbarligen.

Alla som kommer in och skriver i tråden som tycker borderline är en tillgång och inte alls är så farligt är uteslutande personer som har borderline eller anser att de haft det och blivit botade/bättre. 

Det är klart det går att bli bättre den dagen man inser att man har problem. Det är inte ens dans på rosor varken att ha borderline eller att leva med nån som har borderline.

men det är klart att folk som har borderline känner sig träffade av våra kommentarer och hamnar i försvarsställning om de känner att vi rackar ned på dem. Vilket jag faktiskt inte upplever att vi gör, vi belyser de bitar som är jobbiga på ett nyktert sätt och ger tips till TS om vad han kan förvänta sig.

De övriga verkar mest bistå med ivriga heja-rop utan en tillstymmelse till självinsikt och att det faktiskt finns problem med borderline som inte är lätta att tas med. 

Jag förstår hur du menar men jag håller inte med. Att känna empati är bra, men man behöver inte borderline för att känna empati. De flesta människor kan känna empati på ett normalt sätt. Borderline leder istället till ett överslag av empati som inte är normalt.

Jag förstår inte varför man måste se fördelarna med en kronisk sjukdom som är så destruktiv för ett förhållande.

 

Ja, ni är i en vänskapsrelation. I en kärleksrelation så blir det andra bullar.

Du får kalla det för vad du vill och du får ursäkta om jag svänger mig med uttrycket sjukdom lättvindigt eller enligt ditt tycke felaktigt.