äppelskrutt01 skrev 2013-06-05 07:32:38 följande:
Det jag skrev är rätt och sant - kommer inte från någon psykolog utan från forskningen om borderline!
Du har fel!
Man har sett flera förändringar i hjärnan hos patienter med borderline, inte bara på magnetröntgen utan också i t ex serotoninnivåer. Det finns vad jag vet inte ett enda dokumenterat fall där man har kunnat visa att dessa avvikelser har försvunnit, som du säger att de kan göra.
Överhuvudtaget vet jag inte ens om det finns något dokumenterat fall där någon blivit frisk efter att ha haft borderline? Finns det? Det finns fall där patienten inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen borderline, men det betyder långt ifrån att man är frisk. Det har två långtidsstudier på borderline på ett stort antal patienter och i de rapporterna är forskarna noga med att påpeka att de inte kan säga att någon blev frisk. (Men många blev bättre, en del mycket bättre.)
Det som finns är borderline-personer som själva säger att de blivit friska. Problemet med det påståendet är dels att delar av sjukdomen ofta är väldigt svåra att se för den som själv har den och dels att sjukdomen för många är väldigt situationsberoende. Borderline är en dysfunktion i förmågan att reglera och dämpa känslor. Det är i perioder av känslomässig stress som sjukdomen blossar upp, speciellt i kärleksrelationer. Sjukdomen kan vara ganska osynlig i en lugn livssituation, men blossa upp vid ökad känslomässig stress.
Att man ser ökad aktivitet i amygdalan hos borderline-patienter är nästan självklart eftersom amygdalan är starkt inblandad i regleringen av rädsla och ilska. Det kan vara där som orsaken till borderline ligger, men det kan också vara så att amygdalan bara reagerar på problem i andra delar av hjärnan.
Du säger att borderline inte är en hjärnskada. Jag vet inte vad du grundar det på. Om man är psykiskt sjuk så har man per definition en hjärnskada, så jag antar att du menar att det inte är någon medfödd skada. Men hur förklarar du då att borderline har visats ha starka genetiska orsaker? Det kan hända att miljön kan avgöra om man utvecklar sjukdomen eller inte, det vet man inte, men oavsett det så är det bevisat att det är någon hjärnförändring man föds med som gör att man riskerar att få borderline.
Om man har borderline tycker jag man ska ställa in sig på att man resten av livet kommer få hantera sin sjukdom. Det är osannolikt att den bara en dag kommer försvinna. Om man tar livslångt ansvar för sitt handikapp, och lär sig hur sjukdomen ska hanteras, så går det att leva ett bra liv och komma ut ur det helvete som många med borderline lever i. Om man däremot springer runt och letar efter en snabb lösning så tror jag utsikterna att börja må bättre är mindre. Borderline är ett maratonlopp, inte ett sprinterlopp, men numera finns det metoder för borderlinare att bli bra maratonlöpare. Många människor har livslånga sjukdomsproblem, det är i sig inte något ovanligt.
En dag är det fullt möjligt att det kommer en medicin som botar borderline.
