Hur uppfostrar man andras ungar är föräldrarna är oaktiva.

Du låter de bara vara, tycker jag. Trots att du egentligen har en god vilja, så är det faktiskt inte ditt barn. Så länge barnets föräldrar har satt gränsen mellan ditt styvföräldraskap och deras föräldraskap så har du ingenting att säga till om. De gör vad de tror är bäst för deras barn.

Det du kan göra är att sätta upp regler i ditt (ert) hem och se till att dessa efterlevs av både vuxna och barnet. Sen kan du visst belöna bra beteende utanför hemmet, t.ex. med roliga aktiviteter och sånt när barnet kommer hem med bra omdömen eller liknande. Utöver detta har du dock inget rätt att blanda i dig, utom att ge råd till pappan givetvis.  

Du skriver "älskad styvson". Är du ärlig eller ironisk?

Slutar vara en besserwisser är väl en bra början ..... om alla är överens om att du inte ska ha en föräldraroll innebär det att du inte ska göra något.

Ts, här inne skriver folk ofta att bonusar ska behandlas som ens eget barn...
Men i verkligheten är det så, både i ditt och mitt fall, att hade de varit våra hade det varit lite hårdare uppfostran.
Mina bonusar glider fram på en räkmacka i jämförelse med om de var mina. Vissa saker tycker jag att man som förälder ska lära sina barn tex. så inte barnet kommer till en kompis och uppfattas som ouppfostrat.
Men omöjligt utan föräldrarnas stöd eller att alla är på samma linje så jag har lagt ner. Trist dock, för ofta gör man barn en björntjänst genom att strunta i det.

Mitt råd, lägg ner, det är inte ditt barn och du kan inte kompensera för föräldrarnas brister.

Och Dixie, ibland kan människor bli hemmablinda, inte minst föräldrar som alla har "världens mest underbara barn".
Besserwisser för att man av välmening vill någon annans barn väl? Vad ska man göra? "Oh nej, jag säger inget som hade kunnat hjälpa detta barnet, även om jag vet, för jag vill ju inte att någon ska tro att jag tror att jag kan" ( ?! )
Jante kommer tydligen alltid finnas i alla sammanhang...

Inte det minsta ironisk! Han är min älskade bonus även om han beteer sig illa. Det är väl inte hans fel heller.
Jag är ingen besserwisse. Jag är bara väldigt intresserad av barn och har även jobbat med barn med beteende problematik och känner mina bonusar väldigt väldigt väl. Min tid med dom kan lixom inte suddas ut bara för att blodsband inte finns. Jag har oftast rätt när det gäller dem och hur de kommer att reagera i olika situationer.

Oj, oj vad jag känner igen mej. Jag tycker det är supersvårt det här, mina vänner och familj kan inte alls förstå att jag inte tar en mammaroll såmdet är svårt att prata av sig oxå och min familj tycker att jag ska uppfostra dem " det är väl bara att sägat dem och säga hur det ska vara" men det är ju inte så enkelt om deras mamma får panik när jag går in och gör saker med dem eller bara styr upp det.

Ja, man får bara förlika sig med att man, när det kommer till kritan, inte har någon juridisk rättighet att påverka och uppfostra och inte föräldrarna håller med.

Det är svårt att ta en föräldrarroll när man inte har alla rättigheter som kommer med de skyldigheter det innebär, men det är en annan sak att förlika sig med, människor som aldrig varit bonusförälder kommer aldrig någonsin kunna förstå :)
Där kan vi prata besserwissar, alla som vet hur det "ska" vara utan att vare sig veta vad de prata om eller ha förståelse för att alla familjer har olika individer och en mall som funkar för en sammansättning funkar jättedåligt för en annan. Man måste alltid utgå från de olika individerna och deras olika behov.
En människa som inte förstår det är i mina ögon inskränkt och arrogant och ingen att fästa någon större vikt vid ;)

varför gör inte pappan sin del?
fokusera på det istället för vad mamman säger och vad du borde göra i föräldrarnas ställe.

Även om du inte tar en föräldrarroll till barnet, så kan din roll göra stor skillnad ändå. Så fokurear på din roll till barnet och inte på uppfostrarrollen.

Du kan bli den härliga vuxna, som för alltid kommer stanna i barnets minne. Det som alltid lyssnade och bekräftade....den som byggde upp självkänslan......den som barnet skapade med och upptäckte nya saker med.....den som alltid fanns där när man behövde berätta något hemligt för.... osv osv

Jag minns min barndom......i den fanns ett konstärspar.....som bjöd in mig i deras liv.....där jag fick vara jag.....där jag alltid kunde slappna av.....de öppnade mina ögon för en massa spännande saker i världen.....konst.....målande.....drejande.....Där var dörren alltid öppen och jag kunde prata om precis vad jag kände för och jag blev alltid hörd... Och än idag....trots att jag nästan är 50....så fylls hela min insida med värme och många av deras lärdomar och ord finns fortfarande kvar.

Men de uppfostrade aldrig mig.....det skötte min pappa (har aldrig haft någon mamma)..han var den som lärde mig vad som var rätt och fel mm mm...men de gjorde något så innerligt värdefullt för mig......De fick mig att känna mig värdefull och viktig......ett värde jag bär med mig än idag

Så mitt råd till dig blir.....släpp allt det där med uppfostran och hur bra eller dåligt han presterar i skolan mm.......fokusera på er relation istället.......bli den där vuxna han aldrig kommer glömma. Den där vuxna som han alltid kommer fyllas av värme av att tänka på.....hur gammal än är             

Jag tror att man som bonusmamma ska vara väldigt försiktig med att komma med pekpinnar och "goda råd" till föräldrar som inte uttryckligen ber om det. Detsamma gäller kompisar och deras barn. Sen må man ha hur mycket kunskap som helst som bara skriker om att få släppas loss.

Jag är själv bonusmamma. Min man och jag har alltid varit överens om att var och en sköter sina barns uppfostran. Sen har man självklart rätt att säga till varandras barn om de kastar ägg på väggarna eller gör något annat som är oacceptabelt i det gemensamma hemmet.

Jag tänker samma sak, barnet har 2 föräldrar även om man tycker att den ena inte gör som man själv skulle gjort så har den andre ett ansvar under sina veckor, att det inte fungerar då kan man inte beskylla den andra föräldern för.

Sedan tror jag i många fall att det handlar om OLIKA uppfostran hos föräldrarna, inte att den ena promt måste göra fel eller vara en dålig förälder. Jag tror jag som biomamma hade blivit rätt less om pappans nya kommit med "föräldraguidning" till mig om det inte varit något som stämt till punkt och pricka eller vi haft en synnerligen god relation, men hade hon kommit och tyckt att hon hade lösningen på allt vilket det låter lite som TS tycker sig ha så Nej, där tror jag de flesta slagit bakut. Sålänge inte barnen far illa kan man väl betro i detta fallet biomamman med att hon gör det som hon tycker är rätt för sitt barn under sitt umgänge.

Överlag har jag svårt att förstå varför man som bonusförälder vill "lära upp" den förälder man inte är tillsammans med, där man ju faktiskt inte har full koll på vad som sker eller inte.  

I övrigt tycker jag Kenopeno gjorde ett klokt inlägg att satsa på relationen i första hand, inte uppfostran, jag tror dessutom att i en god relation så främjer man barnet vilja att lyssna och ta in andras tankar om hur man kan tänka kring saker och ting, och i det tror jag man kan få med minst lika mycket "hyffs" som någon som aktivt går in och uppfostrar och sätter regler.