Anställd som alltid är borta

Jag jobbade på ett litet företag för några år sedan, vi var 4 personer plus ägaren. 

När vi anställde den femte gjorde vi ett STORT misstag. Vi tog in en tjej som tillsammans med mig skulle jobba med själva verksamheten (de andra två höll på med telefoni och administration och liknande). Hon verkade perfekt, men var precis som TS anställda. 

Under några år blev hon gravid två gånger på kort tid, och allt var ett virrvarr av föräldraledighet, vabb, sjukdom, deltid och semester. Problemet var inte att hon blev gravid eller att barnen blev sjuka, utan att hon utnyttjade sina rättigheter till max. Nej, hon MÅSTE inte dela föräldraledighet och vabb med sin man, men när hon tar ALLT sådant och sedan sitter och skryter om sin mans suuuuperviktiga jobb som han inte kan vara ledig (hennes ordval....)  ifrån ville jag bara strypa henne. Det var inte möjligt att ta in vikarier för det jobbet om det inte handlade om flera månader, så under vabb-perioderna var det JAG som fick göra hennes jobb. Det sög, men jag förstod att om inte jag gör det dör företaget. 

Hade hon bara delat på vabben, varit beredd att jobba hemifrån när barnen var sjuka (det gick lika bra att jobba hemifrån som från kontoret) istället för att stänga av mobilen, och BERÄTTA vad hon planerade så vi kunde ha framförhållning så hade det varit lättare. Fortfarande tungt, men inte alls så tungt som när hon hävdade sina RÄTTIGHETER. 

Ägaren sa upp henne, sket i arbetsrätten resonerade att om han gör så så kanske det går åt skogen, behåller han henne går det garanterat åt skogen. Det var för sent och företaget konkade :(

Jag var arbetslös i nästan ett år. Kvinna runt 30, fast förhållande och inget barn. Jag vet att minst två av tjänsterna fick jag inte för att de var rädda att jag skulle göra som kvinnor som hon! Fy vad jag hatade henne. Nu har jag jobb, är gravid och har redan pratat med min chef om föräldraledighet och upplägg. Kommer att ta mera än min man men kommer att gå tillbaka till jobbet en månad mitt i, för att de behöver det och för att det är vettigt för alla att kunna kompromissa!
 
Hon fick skitdåligt betyg av min förra arbetsgivare, och fortfarande arbetslös. Hon har uppgett mig som referens istället, och jag sänker henne totalt varje gång någon ringer. Hämden är underbar :D 

Precis! Bara det att det inte är alla, utan att det är kvinnor i barnafödande ålder som ratas :(

Av vem? 

Verkligen? På grund av henne fick jobba nästan dubbelt under några års tid, jag har fortfarande fysiska besvär ifrån den stressen. På grund av henne blev jag av med jobbet när företaget gick under. På grund av idioter som henne valde två möjliga jobb bort mig, av rädsla att jag skulle vara likadan. 

Jag säger sanningen om hur hon var som anställd. Jag ljuger inte, förändrar inget, utan säger precis som det var. Det råkar vara samma sak som att sänka henne totalt. Hon gjorde sina val, och jag fick leva med dem. Nu får hon leva med dem. 

Några år till kanske? Iallafall tills jag har fött mitt andra barn, som skulle kommit mycket tidigare om det inte var för henne. 

Men jag kommer inte sluta säga som det var, inte så länge som nya arbetsgivare ringer. Bättre att någon som vill jobba får jobbet.  

Var det menat till mig? Jag hade inget arbetsledaransvar. 

Inte så självklart när du citerade någon annan än ts.

Kanske, men jag gör det ändå. Hade det varit mindre elakt att låta någon annan arbetsplats riskera att drabbas av henne? 

Jag har inte ett barn och ett till på väg. Jag har ett på väg, första. När jag fött barn två kommer jag iallafall att då vara ungefär där jag borde ha varit nu om det inte var för henne, bara några år senare. Som sagt, då kanske jag slutar, iallafall att göra det som hämnd. Hade det inte varit för henne hade jag haft det bättre än jag har det nu, för jag hade troligen haft tvåan på gång eller till och med född, jag hade sluppit restsymptomen av min stress, jag hade sluppit glappet i mitt cv, jag hade troligen inte bytt jobb än på ett tag och när jag gjort det hade jag kunnat leta upp det perfekta och varit mer aggressiv i löneförhandlingen. 

Men du har rätt i att jag har det bra, och det här är inget jag tänker på annat än när någon arbetsgivare ringer, och det är inte så ofta.

Du säger att hon nog vill jobba, att det inte fungerade "riktigt" för henne "just då" och att hon nog är redo nu. Känner du henne? Det gör jag, och jag kan säga att du har helt fel. I mitt första inlägg tycker jag det märks att det inte bara handlade om att det "inte riktigt fungerade". 
 

Den här diskussionen gör mig så arg!

Vi behöver företagen. Vi behöver folk som är galna nog att starta företag.

 Man måste inte slita sönder sig bara för att man är anställd på ett litet företag, men man måste fn anpassa sig. Det måste man förresten på ALLA arbetsplatser, bara på olika sätt. 

Företagare? Aldrig i livet, jag är inte beredd att jobba under såna förhållanden. 

Förutsätt inte saker du inte vet något om, så blir det inte lika pinsamt för dig.  

Jag är helt ärlig när de ringer, säger precis som det var.