Min dotter - en blivnade mobbare?

Skolan verkar ha ett fungerande (åtminstone såpass att de faktiskt SER saker och pratar om det mm) antimobbingteam, så jag tror inte att jag tänker dra igång något med skolan om just detta. Det var ju trots allt de som kontaktade mig och inte tvärtom. Plus att alla fyra inblandade barn går i olika klasser. Men jag ska helt klart prata om vikten av att stå upp även för sådana man inte är kompis med. Och sen får man väl bli bättre på att föregå med gott exempel också - att man till exempel vågar säga ifrån om man ser att en okänd tant tränger sig före ett okänt barn i kassakön eller liknande.

Mitt personliga problem är väl snarast denna Anna. Jag vet att hon är ett barn och behöver mer stöd och hjälp (har aldrig träffat hennes föräldrar), men jag vill helst inte ha med ungen att göra. Någonting i henne lockar fram tioåringen i mig, och jag vill bara att hon ska försvinna, men hon hänger jämt hemma hos oss. Till och med storasyster verkar tycka att det går lite till överdrift.

Vågar man inte säga emot spelar det ingen roll hur mycket man vet att något är fel.
Kolla av med din flicka hur hon står,är det rädsla som gör att hon beter sig på detta sätt.
Eller ren och skär obetänksamhet.
Är det rädsla så kommer det att upprepas , hur mycket du än förbjuder och förmanar. Mobbare finns överallt och får med sig människor utan självkänsla och självförtroende.
Är det obetänksamhet är det empatisnack som gäller. Mycket.

Absolut. Men man kan inte heller blunda för att barn tar väldigt mycket intryck av andra barn, och att det inte bara är föräldrarnas inflytande som påverkar. Vi kommer att kontakta Annas föräldrar under helgen, och sen vill jag även ta kontakt med pojkens föräldrar, för att tala om att vi talat allvar med barnen.

Uj uj uj. Det här blev inte bra. Jag fick inte tillfälle att ta detta med min dotter förrän jag haffade henne och Anna tillsammans ute innan middagen. Mitt humör var då inte det bästa på grund av andra saker som hade retat upp mig, i samband med PMS, så det hela blev nog inte så genomtänkt. Jag började med att berätta för barnen att jag fått ett tråkigt samtal från skolan, och frågade om de kunde berätta mer om det som hänt. Men de himlade med ögonen och "visste ingenting" och förstod inte aaaalls vad jag menade. Och Anna stod mest och stirrade på min dotter och hånflinade. Jag tappade tålamodet och sa precis vad jag fått höra (vilket de inte förnekade) skällde ut dem båda efter noter och sa att det de pysslade med var ren och skär mobbing, och att det är lika mycket mobbing att stå och titta på utan att gå därifrån/säga ifrån/eller på annat sätt markera, som det är att utföra själva handlingen. Sen avslutade jag min tirad med att skicka hem Anna och säga att jag inte tyckte att de skulle umgås mer på ett tag. Varpå jag fick ett SMS från Annas mamma där hon tyckte att det ju var jättetråkigt om barnen inte skulle få leka mer med varandra, Anna blev ju så ledsen...

Sen har vi pratat mer om hur svårt det kan vara att sätta sig upp mot sina jämnåriga, men att man faktiskt måste. Man kanske inte törs/kan sätta stopp för det som händer, men man kan åtminstone gå därifrån och visa att man inte ställer upp på det hela. Jag ska få numret till pojkens föräldrar i eftermiddag, så att jag kan kontakta dem.

TACK! Där har vi en formulering som jag kan känna mig helt bekväm med!