Aldrig känt mig upphetsad - berätta för min man?

Jag kände så tills jag bytte partner han är den först som har fått mig riktigt upphetsad kåt osv.........nu kan jag längta efter tt han ska komma o ta mig.... Nu kan jag gå kåt hela dagar o känna hur det pulserar i klittan osv..... Enda skillnaden på han o dom andra är att han är en riktig man o känns som en man rätt utseende o utrustning......dom andra har varit som mesar i sängen som utanför..... Men ändå tar han ett nej o man vet ej vart man har han o spännande på så vis ändå har vi barn o förlovade o flera år ihop:)

Inte för att jag vet hur det hjälper dig men kanske hjälper lite i tankarna osv.........

O jag tycker att du ska berätta för honom.... Jag hade velat veta om min ej blev upph

Jag hade inte berättat såvidare du inte tycker det är väldigt jobbigt att bära på det själv. Men ha bara i åtanke att det kan bli konsekvenser.

Upphetsad på mig osv.....

Ja, som sagt, det är verkligen ingenting jag får illa av, mår inte dåligt eller något sånt. Däremot är det ingenting jag längtar efter, vare sig sexet eller orgasmen. Så någon form av upphetsning är det säkert, även fast jag tycker det är skönare att bara mysa och bli kittlad i nacken :)

Jag gick till 4 olika gynekologer för utredning när jag var i 20-årsåldern. Jag var jätteorolig och trodde det var något fel på mig eftersom jag inte kände "som man borde". En av gynekologerna tog mig på allvar och kunde efter massa blodprov och tester konstatera att samtliga av mina världen var lysande, både östrogen och testosteron låg där det skulle osv. Hon jag mig iaf östrogenpiller för att öka fuktigheten i slidan (gissar att hon hoppades på placebo). Jag fick remiss till en sexolog för att se om det låg något annat bakom. Sexologen försklarade för mig att vi människor helt enkelt är olika och upplever saker olika. Att det inte var något fel på mig och att jag skulle sluta jämföra mig med andra, min sexualitet var unik för just mig. Jag skulle inte haka upp mig på "hur det borde kännas" utan istället utgå från mig själv..att det inte fanns något fel eller rätt.

Nu är jag lite över 30 och kan konstatera att det inte har blivit så mycket annorlunda sen när jag var yngre, känner fortfarande inte upphetsning eller längtan efter sex. Däremot att jag stort behov av fysisk närhet. Jag hoppas att min man vill ha mig för den jag är och kan acceptera hur jag känner. Jag vill att han ska må bra och känna att han får utlopp för sin sexualitet, självklart. Han är ju inte på något sätt översexuell, utan har högst överkomliga behov.  

Jag har hittat en man jag verkligen kan leva med, den perfekta avelshanen ;) Det känns som högsta prio för mig, som det känns nu skulle jag aldrig byta bort honom för någonting. Jag är mest rädd för att på något sätt skada det fina vi har om jag berättar..

Egentligen inte. Både jag och min man mår väldigt bra i förhållanden som det är nu. Det som skrämmer mig lite är  att jag tycker det är skönt att ibland "slippa sex" och bara få mysa med min man. Jag tänker med familj och barn och bristande ork.. tänk om motivationen försvinner

Jo. Det sista där, om motivationen i framtiden, är nyckeln. Berätta NU. annars kommer han kanske att bli väldigt besviken och barnen får en helvetisk uppväxt med en förfärligt irritabel pappa som känner sig inlurad i relationen.

Åså får du se till att du orkar tillräckligt. Nån gång i veckan i alla fall. I gengäld får han killa dig på ryggen i ett par timnar... se ditt utbyte som att han blir glad.

Egentligen tycker jag att du ska lämna honom och hitta nån som har samma attityd som du till det kroppsliga.

Eller medvetet dela honom med nån som bara vill ha sex men ingen relation.

Det sista är inte så ofta stabilt.

En sån jävla otäck och objektifierande attityd till män.

Du kanske ska leva ensam och få barn genom insemination i stället.

Nä du. Då lever jag hellre med min man utan barn. Jag älskar honom och vill inte leva utan honom. 

Jag är i alla fall medveten om mina brister så förhoppningsvis kan vi hitta en lösning även fast motivationen tryter ibland. Som jag har skrivit tidigare, jag är väldigt mån om min man och vill att han ska må bra! Frågan är väl mest hur man förklarar för sin man att man fungerar annorlunda utan att blir besviken, sårad och börjar tro att problemet ligger hos honom.

Lämna min man är inte aktuellt. Vi har ett fantastiskt förhållande. Det tycker han med. Ännu har det inte uppstått några problem, det är bara mina tankar "tänk om" som spökar. Vem vet, allt kanske blir mycket bättre sen när vi fått barn och min oro varit helt obefogad.