Den perfekta föräldern

Vilket underbart inlägg! Du satte just ord på mina känslor! :)
Mycket bra skrivet!! :)

Ja man måste verkligen försonas med glappet mellan ens idealbild av föräldrarskapet och verkligheten annars känns det lätt som att man aldrig kan leva upp till alla krav som man själv och andra har. Bra skrivet, och behövligt inlägg!

Ja, jag vet inte om det alltid har varit så här, det kanske det har. 
Men jag har sedan jag blev förälder för åtta år sedan verkligen förundrats över dessa otroliga krav folk har både på sitt eget och andras föräldraskap.
Jag kan inte minnas att man själv växte upp med föräldrar som försökte göra allt perfekt, men vem vet, kanske var det likadant då. 
Folk behöver chilla lite och sluta försöka vara så perfekta. Hade man verkligen så dåligt samvete för allt förr?
 

Brukar tänka på det absolut starkaste minnet jag har från min egen barndom, den stunden jag minns som den absolut bästa och finaste, då jag kände mig så oerhört älskad och lyckligt lottad och tyckte mina föräldrar var de bästa i heeeeela världen!!! Jag var väl ungefär åtta år gammal och BÅDE mamma och pappa snurrade hoprepet en eftermiddag när jag och mina kompisar hoppade har ingen aaaaning om hur välstädat det var i huset just då eller om jag hade helt nytvättade och välstrukna kläder, inte heller om det var rätt märken på kläderna eller om mamma hade nyfärgat och trendigt stylat hår.

Då känner jag att det bästa jag kan ge mina barn är väl en barndom de själva kan minnas som ljus och kärleksfull och det sitter inte i hur fin inredning de hade omkring sig tex...

Jag måste säga att jag aldrig upplevt någon press eller stress.

Jag är inte perfekt men tycker själv att jag (vi) gör det riktigt bra. Sen är huset oftast en röra, ungarna har kläder med fläckar ibland och två av barnen är fenomenala på att skita ner sig och se ut som riktiga rövarungar.

Jag vet att många tänker som det du skriver men för mig är ju bara det ett problem om jag bryr mig om vad andra tycker och det gör jag faktiskt inte. De som är brydda om att hålla upp en fasad är jag ändå inte brydda om att umgås med så de får tycka vad tusan de vill, faktiskt.

Dagis har jag en underbar relation till, är skitslarvig med att båda märka kläder och skriva in tiderna för barnen i tid och en av dagisfröknarna älskar att reta mig för det men alltid med glimten i ögat och det bjuder jag på. Efterlyste ett par sockar förra veckan som jag inte hittade och beskrev hur de såg ut och sa att "ja och de var ju då inte namnade" och fick till svar "nämen är nååååååågon förvånad" och så ett stort hjärtligt leende.

Vi umgås mycket med våra barn, vi är ute mycket för att vi själva älskar att vara i rörelse och vill gärna att våra barn ska få samma glädje för idrott, rörelse och att vara ute. Men fasaden, den struntar jag faktiskt i.

Jag har aldrig heller känt någon press. Men så vet jag att jag gör vad jag tycker är rätt. Att andra är hysteriska är inte mitt problem.

Det är skönt att läsa att ni har det bra :D för min del hade jag själv ganska dåliga föräldrar med mycket personliga problem och det kan vara svårt att veta vilka krav man ska ställa på sig själv som förälder när man saknat förebilder. Då börjar man se sig omkring efter förebilder och tänka på det här med fasad och hur andra föräldrar är. Hur är man en bra förälder osv och blir eventuellt lite överspänd och överambitiös för att man så gärna vill vara en bättre förälder än vad ens egna var. Har börjat slappna av lite mer nu efter andra barnet och känner mig som en mycket bättre förälder. Hellre avslappnad och närvarande med skit i hörnen liksom

Bra skrivet TS.

De gånger jag känner mest press är när jag hämtar på förskolan. Men det kanske är för att min älskade unge alltid förvandlas tillfälligt till ett MONSTER. Det här med att vara en perfekt förälder rämnar liksom lite då. Bära en gallskrikande snart 4 årig unge som man inte fått på skorna på samtidigt som man drar lillebror i vagnen framför. Men jag brukar tänka att jag säkert glädjer andra föräldrar som då tänker "Phu, vi är inte ensamma om att ha det besvärligt ibland".

 

Jag brukar tänka som såhär: Jag är en förebild för mina barn. När dom växer upp och får egna barn så kommer dom kanske att ha mig som en av sina förebilder i sitt eget föräldraskap.

Så hur vill jag att mina barn ska vara som föräldrar? Vill jag att dom ska vara ihjälstressade perfektionister med blänkande rent hem, fläckfria barn på rad, hembakta sockerfria fullkornsbullar och hemlagad mat, som springer och jagar och upprätthåller fasad hela dan?

Näe, det vill jag faktiskt inte. Så då kanske jag inte ska vara sån heller, utan låta dem se mig som jag är, med både styrkor och svagheter.