pappa UTAN barn

Nyfiken på vilken mekanism som ligger bakom. Trodde ni helhjärtat på er mammas ord eller hade ni tvivel. Eller trodde ni på henne för att göra henne nöjd?

Usch lider med dig. Har inga konkreta tips då du testat det mesta. Men om du skulle gå med i nån pappaorganisation. Dels för att få känslomässig stöttning från andra i samma situation. Dels för att få tips och råd från andra i samma situation som lyckats förbättra den.

Kan du inte göra en orosanmälan till socialtjänsten om att hon misshandlar barnen psykiskt genom att svartmåla dig som pappa? Har mamman förresten enskild vårdnad?

Ni har fastställt umgängesavtal eller hur? Går barnen i förskolan/skolan? Kan du inte bara hämta barnen i skolan inför umgänget. Mamman kan inget säga om du har papper på umgänge. Då får hon åka på sin resa eller vad det nu än är utan sina barn för en gångs skull.

Men vad är det mamman gör rent konkret förutom dikterar villkoren för umgänget? Mobbar hon dig under umhängena? Kränker dig verbalt? Ändrar hon på umgångestider med kort varsel? Har ni varit på samarbetssamtal hos familjerätten?

Sker umgänget hemma hos henne? Har hon en massa vänner och släktingar där samtidigt? Kan ni inte försöka komma överens om att det bara är ni under umgänget? Eller att ni båda får ha med er en vän/släkting som stöd, men bara en?

Man kan krasst se det som att du inte haft några rättigheter tidigare eftersom du officiellt inte varit barnets pappa. Samarbetssamtal låter bra. Låt inte din bitterhet ta överhanden utan håll dig alltid saklig, lugn och korrekt. Det kommer att gynna både dig och barnet i längden. Försök tänka positivt. Ju äldre barnet blir desto mindre beroende av mamman blir du för umgängets skull. Hur kommer det sig att ni har så svårt att samarbeta? Ligger det nåt gammalt groll från er relation och pyr i bakgrunden? Ett tips är ju i så fall att ni går på kommunens famikjeterapi och bearbetar er gamla relation och får ett bra avslut på det hela.

Försök hålla dig lugn och behandla henne alltid med respekt. Då kan du också kräva att hon gör det samma. Fråga på familjerätten om ni kan få med nån utomstående från socialtjänsten på umgängena om mamman inte klarar av att bete sig respektfullt annars.

Men gemensam vårdnad är inte att rekommendera vid grava samarbetsproblem. Vilket ni verkar ha (oavsett vem som bär skulden för det). Därför är det helt orealistiskt av dig att kräva det. Hur i hela fridens namn skulle ni klara av det hade du tänkt dig?? Du får väl stämma henne helt på vårdnaden om du anser att du skulle vara bättre vårdnadshavare. Men jag skulle tycka att det smartaste vore att ni kunde lära er att behandla varandra med respekt och hänsyn och börja samarbeta med barnets bästa i fokus. Det är därför jag föreslår familjeterapi. Ni kan säkert få hjälp med att reda ut allt gammalt, lära er att kommunicera och att inte bete er gränslöst mot varann. Många par genomgår sådan terapi även om de går skilda vägar. Men det kan göra det enklare att gå vidare utan en massa negativa känslor som spiller över på barnen. Det kvittar ju om det bara är hon som är svår. Faktum kvarstår att situationen är skit och du bör ta ansvar över det du kan vilket är över valet att skaffa barn med denna kvinna och göra det bästa av situationen.

Men hur hade du tänkt dig att ni skulle klara av att samarbeta som vårdnadshavare?

Problemet i ert fall verkar ju vara att bara den ena klarar av att göra det och bete sig vuxet. Och det krävs två för ett fungerande samarbete. Om det är på det sättet skulle du förmodligen vara en lämpligare vårdnadshavare. Men anta att du fick ensam vårdnad över barnet. Och mamman fortfarande bråkade och vägrade. Hur skulle du lösa problemen med boendet och umgänget då?

Men om du fick vårdnaden och därmed beslutanderätten skulle du bara rycka barnet från dess mamma och dess enda trygghet? Och skulle mamman vara välkommen hos dig när som helst när hon beter sig illa och kränker dig såpass mycket att du funderar på att lägga ner umgänget just nu för att du inte pallar?

Har mamman alltid varit knepig eller är det nytillkommet? För det innebär ju en rätt stor skillnad inför några spådomar om hur svårt samarbetet mellan er kommer att bli framåt i ett långt perspektiv.

Jag förstår det som att ni båda måste må dåligt i och med att ni nyligen separerat med en i princip nyförlöst bebis. Men jag skulle vilja påstå att det ändå är lite jobbigare för mamman. Det är hon som gravid gravid och genomgått en förlossning. Det är hon som ammar och i princip sitter fast ibar et. Och allt detta under massiva hormonsvängningar. Och eventuella förlossningsskador on top of all. Ditt ex bor ockdå hemma hos sina föräldrar vilket jag tolkar med att hon förmodligen blivit bostadslös i samband med er separation. Inget som gör det lätt för en nyförlöst ensamstående mamma. Förutom att hon förmodligen har det en smula jobbigare än du är hon också barnets primära vårdgivare och större krav på sig att fungera för främst barnets utan att gå ner sig. Bara det låter stressande. Om hon inte alltid varit knäpp och behandlat dig som skit borde du fundera på att vara lite mer förlåtande och behandla henne med silkeshandskar ett tag framåt. Om inte för din egen eller hennes skull. Men för barnets skull. Barnets välmående hänger ju trots allt med hur mamman mår. Så hur du behandlar mamman har direkta konsekvenser för ditt barn.

Hur kommer det sig att ni ens hamnade i en rättssal gällande barnen om pappan inte var ett dugg intresserad av dem??