Att komma över omöjlig kärlek

Du beklagar dig men du beklagar dig inte helt.. Du säger att du har dig själv att skylla men hela tonen i ditt förvisso öppna och raka resonemang är urskuldande i botten. Lite som att du var ett offer för omständigheterna. Du säger att du beklagar att du inte kunde göra din älskarinna till nr. 1 - men du är givetvis helt medveten om att det var ett val. Det fanns hela tiden en tidsfaktor och man får tillräckligt många signaler, krav och förväntningar att man rimligen fattar att det är dags för ett beslut.
Att inte ta ett tydligt aktivt beslut och agera enligt sin önskan är också ett val - ett mycket tydligt val. Står man på perrongen tillräckligt länge så stängs dörrarna och tåget går. 
 
I det läget tar du dig rätten att ha åsikter om att hon gick vidare, att hennes hjärta var öppet och hon redo att bejaka livet. Det är beklämmande att höra och jag tror inte du är fullt så mogen som du vill övertyga andra (och dig själv?) om.

Missförstå mig inte nu. Jag är inte ute efter att döma dig men ber dig läsa dina egna inlägg med "andra" ögon. Du tycks inte riktigt vilja ta ansvar fullt ut, respektera och acceptera att du gjorde fel och skadade din älskarinna genom att hålla henne på halster. Du har inte känslomässigt - fullt ut - insett vad hon tvingades gå igenom då hon stod och väntade. ombord på tåget och tittade på dig genom öppna dörrar medan du stod på perrongen och väntade på... en ryggrad. 

Jag har en viss erfarenhet av denna process som stöd till en person som stod och står mig mycket nära. Min uppfattning är att det i slutändan är beslut och handling som betyder något, som speglar hjärtats mening. Många romantiserar i detta - såväl älskarinnan som väntar men i än högre grad den "stackars förvirrade" äkta mannen som slits mellan två hötappar men inte har integritet eller omtanke nog att offra sig själv och sina behov av ständig bekräftelse.
Han ser sig själv som omtänksam, kärleksfull och utsatt för en situation som han inte kan hjälpa men i själva verket är han egoistisk, konflikträdd och ryggradslös. Han ser inte att han mal ner älskarinnans hjärta och självkänsla i smulor, han ser inte heller att han urvattnar och urholkar sitt äktenskap. Han ser bara sitt eget behov av bekräftelse och gråter över att "omständigheterna" tvingar honom att ljuga och bedra.

Allra värst är att han inte förstår att hans egen bild av sig själv som kärleksfull i verkligheten är bilden av en liten, känslomässigt omogen pojke som tankar bekräftelse hos den han säger sig älska.

Till TS:
Jag inser att det är lätt att säga och förstå intellektuellt - men mycket svårt att ta till sig känslomässigt men det hela är i grunden enkelt:
- Han är inte rätt för dig. Han älskar dig inte. Han utnyttjar dig för att stärka sitt eget ego.

Ju förr du inser detta innerst inne, desto snabbare kan du påbörja läkningen (som kommer att ta lång tid). Du behöver skapa dig själv ett antal motbilder och mantran, hitta olika sätt att se honom i ett mer realistiskt ljus.
Du behöver också förlåta dig själv och hitta en självrespekt för att inse att du förtjänar bättre. Oavsett vad du gjort och känt så är du värd att älskas av en man som väljer dig och är beredd att kämpa, slåss och göra de uppoffringar som krävs för att du ska bli lycklig.

Varför är han inte rätt för dig?
Enkelt, du har ju redan facit; det är bara att läsa "innehållsdeklarationen"
- Egoistisk man som söker bekräftelse  
- Beredd att binda upp en kvinna utan att ta ansvar och älska henne fullt ut
- Beredd att vara otrogen
- Saknar ryggrad och integritet.

Ja, han har några positiva sidor också.. givetvis.. men påminn dig ständigt om anledningarna till att han inte duger åt dig. Det finns bättre, tro mig. Det finns riktiga män som tar ställning och agerar osjälviskt i enlighet med sin övertygelse.     

vem har pratat om allmänheten? öppet för kärlek kanske? Livet?
sen en slags generell klyscha.. "kvinnor är som..". Jag utgick ifrån att du förstod att det fanns en deadline, mer eller mindre uttalad, och att du borde ha agerat om du ville något med henne.

Man måste inte lämna allt man har och "springa efter varje kvinna" men om man inte tänker lämna sin fru så får man vara omtänksam nog att inte fortsätta hålla fast älskarinnan. Då släpper man taget och låter henne leva sitt liv. Såra är ju precis det man gör annars..

Så ja, jag tror du lyckas träffa rätt lite här men alla dina tolkningar är fortfarande att du är ett slags "offer". Du säger att du inte vill såra men det är ju precis det du gör då du är konflikträdd, då du inte har ryggrad och integritet nog att bry dig om älskarinnans känslor.

Att du verkligen tycks ha så svårt att förstå det jag säger/skriver tar jag som en bekräftelse, vilket egentligen inte förvånar mig.

Du ser det hela fullständigt egocentriskt. Du är centrum av universum och allt detta "drabbar" dig. Allt du har gjort är att försökt vara en fin kille och göra alla nöjda och glada. Du har inte velat bryta med någon, varken frun eller älskarinnan, eftersom du vill så väl.
Jag tror förvisso inte att du har skadat eller sårat någon medvetet, du låter uppriktigt och genuint sårad och ledsen, men du lyckas verkligen inte förstå att det är du som varit den pådrivande och det är dina val, beslut och handlingar (eller brist på dessa) som skapat sorg, elände och sårat älskarinnan djupt.

Det mest omtänksamma och oegoistiska du kunde ha gjort hade varit att lämna henne, låta henne vara i fred, lida i ensamhet och sörja det som aldrig blev. Det hade rent av varit otroligt osjälviskt om du förmått dig att ljuga för älskarinnan och säga att du inte älskade henne längre och bara ville slippa henne. DET hade varit omtanke.
Då hade hon fått en möjlighet att släppa taget, läka och gå vidare med sitt liv.

En sån handling kräver dock storhet, integritet och omtanke långt bortom fattningsförmågan hos de flesta män (oftast) som övertygar sig själva om sin kärleksfullhet när de i själva verket jagar den bekräftelse som de inte längre får hemma (eller som inte räcker till).       

Ok. Gott så.

Nej, syftet var nog inte att försöka hjälpa dig egentligen. Det får du nog hitta lösningar på själv, kanske via terapi och ytterligare (djupa) insikter.

Däremot hoppas jag att TS och ev. andra i hennes situation kan hitta andra perspektiv. Hon och andra är nämligen inte hjälpta av vackra ord och romantisk bullshit från männen som aldrig räckte till, inte lyckades stå upp för sin (påstådda) kärlek och backa upp orden med handling.
Detta var egentligen enda anledningen till att jag skrev här, det sk. "perspektiv" som du bjuder på hjälper inte TS utan blir bara som bensin på lågorna.

Att hon ska släppa taget om drömmen som bara var en illusion kräver en nykter och realistisk syn på att mannen i fråga inte räckte till och inte var något för henne.

Den avgörande skillnaden mellan hennes omöjliga kärlek och din "omöjliga" kärlek var att du faktiskt hade ett val, du kunde valt att säga ja och agera. Din kärlek var inte omöjlig den var bara inte tillräckligt stark för att du skulle offra det som krävdes. Något annat var viktigare.
TS hade gjort allt som krävdes men fick inget gensvar.        

Ditt sista stycke är bra och precis det jag menar, hävdar och påstår. Felet och misstaget ligger i grunden hos mannen som inte valde dig. Att spekulera och romantisera om hur svårt och omöjligt det var trots att han ändå verkligen älskar dig innerst inne är både dumt och meningslöst.
Du är värd bättre och ord utan beslut och handling är inte värda något alls.

För övrigt (InMyDreams) så tolkar du mig fel på ett par olika sätt men det kanske inte är så viktigt i slutändan.  Jag vet för lite om dig för att kunna uttala mig tvärsäkert över dina val och handlingar. Inte heller tycker jag du är något "kräk", det har jag aldrig påstått och ser ingen anledning att göra. Tvärtom uttryckte jag att du troligen har ett gott hjärta och inte menar något illa. Det samma gäller nog för ganska många män (och ev. kvinnor) som försatt sig i liknande situationer.

Min delvis starka reaktion grundar sig i att en del av dina formuleringar antyder att du betraktat dig som ett "offer" för omständigheterna, du tog dig rätten att döma din älskarinna för att hon valde bort dig och hittade en annan när du inte har någon annan än dig själv att skylla. Det visade sig sen att du nog (kanske?) insett detta och jag är inte helt klar på förutsättningarna runt din histiora - men det är inte viktigt.

Jag är fortfarande inte ute efter dig eller någon annan men anser att alla dessa kvinnor som hamnat i liknande situationer (dvs. som står och väntar/hoppas att en upptagen man ska lämna sin fru för deras skull) ska lära sig se och bedöma handling och beslutsamhet. Värdera vikten av en man som verkligen visar mod, ryggrad och tar ställning för kärleken. Allt annat är bara hobby och tidsfördriv. Vill man ska man givetvis fortsätta att ägna sig åt det men räkna inte med att det bär frukt, i värsta fall bryter det snarare ner dig.

I den mån jag kan ge män (eller kvinnor i samma läge) några råd i situationen att man blivit passionerat förälskad i någon trots att man är upptagen och upplever sig "sitta fast" i äktenskapet så handlar det om omtanke och en djupare förståelse, konsekvens och mod.
Våga satsa på en häst fullt ut - oavsett om det är äktenskapet som är viktigast eller om det är en ny kärlek som konkurrerat ut det gamla livet. Agera rakt, ärligt och tydligt mot alla inblandade - upp med korten på bordet, bryt med den som du bestämt dig för att inte leva med. Helt.

Om nödvändigt, ljug.. Det allra mest egoistiska du kan göra är att säga: Jag älskar dig så av hela mitt hjärta, du är den finaste, vackraste och viktigaste. Jag kommer aldrig glömma dig och kanske i en framtid.. vem vet..?  

- Säg i stället (nåt i stil med): Du är jättefin och fantastisk men det räcker inte för mig, mina känslor är inte riktigt så starka som de skulle behöva vara. Vi är inte menade för varandra men du kommer att träffa någon som verkligen kan ge dig allt. Farväl.  

Nu blir det kanske hårklyverier men för mig (och de flesta andra) så innebär begreppet Limbo att man velar och inte vet hur man ska ha det. I den bemärkelsen så är det ett jätteviktigt steg att ta konsekvensen av sina känslor och separera.

TS har då faktiskt tagit ställning till hur hon vill ha det med sitt liv och sin (tidigare) relation. Hon är inte längre en åsna mellan två hötappar och kommer att få möjlighet att ta ställning till nästa bekymmer på ett bättre sätt. Faktiskt.

Givetvis är det inte lyckat att vara älskarinna åt en man som aldrig kommer lämna sin fru (eller vilken man som helst för den delen) men det är ett annat typ av problem.

Min gissning är att balansen kommer att ändras nu när hon tar ställning och går ifrån sin man, hon kommer att börja betrakta älskaren i ett delvis annat sken, sakta men säkert. Har hört flera exempel på hur jämvikten förändrar relationen och skimret i otroheten. Det är inte lika lockande som singel att fortsätta ljuga för någon annans skull, man börjar uppskatta att kunna leva rakt, ärligt och öppet eftersom man själv sträckte på sig och slutade leva i en lögn.
Det är inte heller så mysigt och romantiskt att älskaren reser sig från sängen och går hem till sin mysiga lilla familj.

Allt detta kommer förhoppningsvis naturligt men jag vill hävda att TS kommer ur sin ambivalens när hon verkligen lämnar sin man. Det är absolut ett steg i rätt riktning, sen får man ta nästa.. det kommer att bli lättare.        

det är väl en väsentlig förändring att ta ställning, avsluta ett dött äktenskap och sluta leva i en relation där man ljuger dagligen för den man bor ihop med?

Sen handlar begreppt Limbo om ambivalens och oförmögen att ta ställning till vad man vill. Man är en åsna mellan två hötappar. Tar man bort den ena hötappen så är har man ett helt annat utgångsläge, det är svårt att bortse ifrån.

Sen innebär detta inte att det är ok att vara älskare/-inna åt någon annan, det finns en massa problem med detta men det är en annan diskussion än att leva i ambivalens/limbo.

Säger inte emot och har inte gjort det tidigare heller. Att leva som älskarinna åt en man som sitter fast är ingen bra situation.

Skillnaden i synsätt är mest semantisk. dvs. begreppet "limbo" och ambivalens.  

Jag påstår alltså fortfarande att hon gjort en viktig förändring och att den är åt rätt håll. I det ögonblick hon konstaterade att hon inte älskar mannen, inte kan/vill fortsätta leva med honom, så gör hon både honom och sig själv en tjänst genom att separera. Hon frigör massor av oro och energi som låg bunden i lögner och svek. Hon kan sträcka på ryggen lite och ta itu med nästa problem..

Tidigare hade hon två stora problem och brottades med dubbla samvetskval (antar jag).
När hon väljer att separera halverar hon (minst) sina problem. Dessutom tror jag att det blir lättare för henne att lösa problem nr. 2 nu när hon bestämt sig för att hon inte älskar sin man längre.. 

Detta är inte på något sätt en generell lösning för alla som är i TS situation, bara för dem som verkligen i hjärtat känner att äktenskapet är dött, att känslorna är slut och kärleken över. 

Där gör vi helt olika analyser och tycker olika, vilket är helt ok.

För det första så är hoppar hon inte från en krokodilkäft till en annan utan hon gör sig av med den ena krokodilen av två, som jag ser det. Hon brottas fortfarande med en krokodil men oddsen är bättre nu.

För det andra så är det många otrogna som i efterhand vittnat om (och jag har sett/upplevt det själv) hur balansen rubbas när en otrohetsaffär mellan två upptagna lögnare bryts/förändras. Dvs. den ena slutar ljuga och är fri..
Då är det väldigt ofta mycket mindre intressant att vara ihop med någon som är upptagen. Det är ofta början på ett avslut då man börjar ställa högre krav. Man upptäcker och känner att man är värd mer än att vara nr. 2.. Tidigare satt ju båda i samma båt, älskaren/-innan var en verklighetsflykt och underhållning. Någon att ägna sig åt då livet hemma var trist och pest..
Plötsligt öppnar sig alla möjligheter, man är ensam och definierar sitt liv på ett helt annat sätt.. I det läget är det många som ställer tydligare krav på älskaren - lämna eller så lämnar jag. Eftersom man själv tog sig ur sina lögner så förväntar man sig att älskaren gör samma val. Hans/hennes svaghet framstår mycket tydligare och blir riktigt oattraktiv ganska snart.

Det är min erfarenhet och något jag hört ganska många beskriva.
Jag tror alltså att TS är på god väg att även göra upp med sin otrohetsaffär...
Sen kan man ju alltid önska att hon dumpat älskaren först men det fixade hon ju inte, trots att hon försökt. Då får det bli det minst dåliga av två alternativ. 

Alternativet att hon skulle fortsätta vara otrogen medan hon kämpade vidare med att bryta från älskaren (med en usel prognos) skulle jag tycka var ett sämre val 100 ggr. av 100.. 

Vi kanske får enas om att vi tycker olika :) 

Mycket text för tre detaljer varav minst två är moraliserande, dvs. det är inte absoluta sanningar eller säkert att TS (och andra) håller med..

TS älskare är otrogen ja. Kanske en skithög också, det är inte helt klarlagt än och något vi får gissa oss till. Jag skulle troligen också göra den bedömningen men antar att TS inte håller med eftersom hon är kär.
TS är inte nöjd med dealen? Kanske inte men betyder det att hon hellre är helt utan honom? Det kan man inte veta säkert.. Många tvåor resonerar att de tar det de kan få om de inte kan få hela sin älskade. Tragiskt och oklokt ja, men det är TS val och ingen annans.
Har TS nån skyldighet mot älskarens fru? Det är en klassisk vattendelare och ingen kan hävda en nån absolut sanning. Folk tycker olika, det är en filosofisk/moralisk fråga. Om TS anser att det är upp till mannen att vara trogen eller ej så kommer detta faktum inte att störa henne.

Den mest intressanta frågan enligt mitt synsätt att se det handlar om hur man väljer att leva sitt liv. Vill man leva i en lögn och bli indragen i lögner? Vill man ha någon att fira jul, nyår och midsommar med..? Kunna få vara stolt över och presentera för släkt och vänner.. Bilda familj? Resa? Uppleva livets stora milstolpar tillsammans?

Jag tycker det vore ett klokt beslut av TS att bryta med sin älskare och är övertygad om att hon kommer fram till ett sånt beslut ganska snart. Det kommer dock inte ske via omvärldens moraliska utifrån-perspektiv utan för att hon själv kommer till insikt utifrån sitt perspektiv. 
Ett steg i taget är oftast en bra strategi när man är i en kris. Jag tycker hon gör rätt som börjar där hon är övertygad och tar ett nytt beslut när hon landat.

Jag tror inte riktigt du läser eller förstår vad det är jag säger men det är ok.
Du verkar väldigt personligt färgad och det kanske är därför vi resonerar på olika sätt i den här situationen.

Nej jag påstår inte att jag inte har en personlig moral eller moraliska åsikter om saker och ting. Skillnaden är att jag uppfattar tråden som en väldigt personlig fråga och ett rop på hjälp.
TS vill ha råd och vägledning i första hand - inte en generell debatt om det moraliskt förkastliga i otrohet.

Med all respekt så tror jag inte du är riktigt förmögen att åsidosätta dina personliga erfarenheter och den starkt moraliserande eld som brinner i dig. Där har vi en skillnad och det må vara hänt.

Jag har också varit utsatt för otrohet men valt att lyssna och försöka förstå vad som faktiskt rör sig inuti huvudet och hjärtat på personer som sätter sig i en sån situation. Min erfarenhet är att man lättare kan hjälpa och bidra till ett klokt beslut/beteendeförändring om man har ett empatiskt förhållningssätt - dvs. i det här fallet försöker förstå TS snarare än att fördöma och hamra in en moralisk åsikt.

Det handlar inte om att jag inte har moraliska tankar men jag tror inte min personliga moral hjälper TS i det här fallet. Om jag skulle mässa och argumentera så går det rakt igenom huvudet. Jag tror faktiskt de flesta av oss funkar likadant, vi är beredda att lyssna och ta till oss om vi känner att motparnern lyssnar och förstår.

Att kalla TS älskare för "loverboy" lite nedlåtande är ingen bra början. Det är trots allt en person som hon är förälskad i och har svårt att släppa taget om. Att ge honom hånfulla öknamn kanske känns bra för mig men det är inget som öppnar TS öron och sinne för att tänka om...

Kanske är det bara så enkelt att empati och pedagogik inte är något självklart.
Förväntar mig ingen förståelse för detta inlägg (heller) utan räknar med nya arga argument för hur svinaktig "loverboy" är. Detta går säkert att leda i bevis på flera sätt, intellektuellt.. Det kommer dock inte att hjälpa TS en enda millimeter (men det kanske inte var det viktigaste för dig Fool?).