Att komma över omöjlig kärlek

Hamnade i samma sits fast inte alls lika lång tid. Rannsakade mig själv efter min otrohet (som jag lustigt nog inte såg som en otrohet) och sa till maken att vi måste skiljas. Han tyckte det var konstigt och att det kom från ingenstans. Berättade aldrig om otroheten. Papprena skickades in, skilsmässan blev ett faktum. Visst hade jag mina funderingar. Ville glömma, ville rädda, hade allt bekvämt på plats men levde med en man som jag inte kunde dela de finaste tankarna med. De tankarna hade jag med min älskare. Allt ifrån promenader, kyssar, händer, kärlek, smek och att älska. Jag längtade varje timme efter honom. 

Inte kort efteråt träffade min make också en kvinna. Så oumbärlig var jag. Han blev förälskad och lyckligare med henne. Mitt liv blev kaos då jag upptäckte att min "älskare" inte ville skilja sig.

Men till slut kom han till mig. Vi hade inte bara rätt timing. Ingen av oss har ångrat oss och nu i efterhand kan jag inte se hur man i hela fridens namn skulle kunnat få till en reparation av äktenskapet. Har hjärtat flyttat ut och man har älskat någon annan och inlett en relation med någon är det oerhört svårt att gå tillbaka till sin "ordinarie" på-papper-partner. Inte om det handlar om år och månader. Kärlek är en så stark drivkraft att den inte går att förneka.

Självklart är det nog så att vi inte hoppar ur en lång relation direkt, med barn och allt. Först kanske man behöver veta hur stark den nya relationen är. Men är den stark så behöver man ju inte vara rädd för att ta steget.

Är det spänning man söker så är kanske fri öppen relation det som är receptet. Alla relationer är unika.

För oss handlade det om kärlek och attraktion. 

Låt kärleken blomstra och lev inte i unka relationer. Min man tackar mig för att jag bröt (för visst blev vi avslöjade min älskare och jag...). Han tyckte jag gjorde rätt som inte berättade, och att jag avbröt vårt äktenskap. Det gav honom rum att hitta kärleken också. Varför skulle bara jag få ha den förmånen?

Och jag blev inte svartsjuk på att maken hittat en ny. Det om något är väl tecken på att vi var färdiga. Och han blev inte arg på mig att jag haft en älskare vid sidan av. Det blev så skönt att inte vara oärlig och vi båda var överens om att vi var färdiga med vårt äktenskap. Vems normer var det att vi skulle hålla ihop? Våra egna eller andras? 

Barnen blev förstås ledsna. Men det är INTE ATT man skiljer sig som är problemet utan HUR man skiljer sig. Det var skitjobbigt, men det blev bättre än det lidandet att försöka reparera något som var färdigt.

Jo, du har säkert rätt, men i mitt fall var det inte så. Jag letade absolut inte efter en älskarinna även om mitt behov av fysisk tillfredsställelse var enorm på grund av total avsaknad av sex under långa perioder. Hon stod där helt plötsligt och var sugen på just mig. Hon visade mig att kvinnor kan visst ha en stor sexlust. Börjar inse att många har en älskarinna vid sidan av bara för tillfredsställelse, men det är ett vanskligt spel med skyhöga insatser. Det började fel för hon letade nog efter en ny livskamrat och jag behövde sexuell närhet. Behoven var olika men växte ihop med tiden. Var inte helt lätt att se det från början. Sedan blev kom ju tankarna även för mig att hon kanske är min nya livskamrat.