Att komma över omöjlig kärlek

Jag tror inte att en äkta osjälvisk handling handlar om att man behöver få uppskattning. Inte heller att man ska frånta en människa ett beslut.

I såna här situationer finns dock ofta en massa osynliga trådar och magneter. Den som "håller kvar" en älskare använder ofta dessa trådar och magneter utan att ens vara helt medveten om det. Älskarinnan påverkas av detta utan att alltid förstå.. primitiva signaler som lockar, spelar på de allra finaste känslosträngar och bygger på ett beroende (förälskelse) som finns.

Nyckelordet är inte att ta beslutet från den andra men att vara lyhörd. Inte så sällan så säger älskarinnan med ord eller i handling: "jag orkar inte mer, ge mig allt eller inget."

Orden kan i praktiken säga: "jag tar vad jag kan få." men det är beroendet som talar.

Att vara omtänksam och verkligt kärleksfull i den här situationen kan då vara att säga: jag kan inte göra detta längre, jag ser och förstår att du inte mår bra i en relation där du aldrig kan bli nr. 1. Hoppas du förstår att det är för din skull. För mig vore det härligt att få allt detta också, bekräftelse och passion från dig - trygghet och historia med min fru. Men jag ser något som du inte ser eller känner.         

Tyvärr ligger det nog i sakens natur ibland (ofta?) att även den som drar i trådarna är mer eller mindre skadad. Kanske har hen en svag självkänsla och behöver bekräftelsen för att må bra. "Utnyttjandet" av den andra, den förälskade som står och väntar, är inte medvetet eller av illvilja.. Det sker intuitivt då man rationaliserar sitt beteende, romantiserar och intalar sig själv (och älskaren/-innan) att det är något fint och vackert.

Mitt i den faktiskt smutsiga otrohetsaffären ser man inte detta och det är sannolikt mycket få som har insikt och självbehärskning att sköta det snyggt. Det är lika svårt för den som drar i trådarna att sluta, bekräftelsen har blivit ett beroende. När det blir tyst och tomt för länge så smyger sig behovet på. Även när man försöker bryta och sluta, när medvetandet börjar klarna, är det svårt..
Det blir som en påse Polly; bara eeen till.. sen ska jag inte mer..

Kanske är detta anledningen till att man nog inte kommer hitta så jättemånga som lyckas sköta detta snyggt. De flesta bryter först när man kommer till en kris, blir upptäckt eller när balansen förändras drastiskt (exempelvis när den ena lämnar och börjar ställa krav på ett tydligare sätt).

Jag är full av beundran för er som lyckas förändra era liv och bryta upp. Att stå fast, mod att gå emot sina mest primitiva känslor och styra stadigt åt andra hållet. Det är verkligen inte lätt. Med den kunskap och förståelse jag har vet jag inte om jag skulle ha styrkan känslomässigt att lyckas. Vill gärna tro det men vet att jag bara är en liten kille innerst inne som vill bli sedd och älskad.   

Först och främst: Det tar tid att svälta ut känslor via en begränsad kontakt.. En del tror det räcker att inte höras på några dagar eller veckor men det handlar troligen om månader och i vissa fall år beroende på hur djupt rotad förälskelsen är.

Sedan är det så att det inte räcker med distans i tid och rum - man måste använda tiden till att hitta nya bilder, en ny längtan. Fylla tomrummet i sitt hjärta.

Min egen erfarenhet är att man lätt kan intala sig att man ska "försöka" bli fri från sin förälskelse, så sätter man upp en tidsgräns för sig själv.. låt säga några veckor eller nån månad då man verkligen ska kämpa för att undvika att ta kontakt..

Problemet är att man precis som dig (en till) egentligen inte vill, inte innerst inne. Det finns ingen äkta önskan, ingen riktig motivation och ingen beslutsamhet i grunden.

Det som händer då är att man "håller andan" i ett par veckor men inget mer. Undermedvetet längtar man inte efter att bli "fri", man hoppas inte ens att bli fri utan man hoppas på två saker.. 1) ett mirakel 2) att tiden ska gå så man kan få ta kontakt med sin älskade igen.

Därför: Beslutet och motivationen måste komma inifrån och vara förankrad i dig själv. Du måste komma till en punkt där du även känslomässigt inser att ditt liv blir bättre utan XX, Du måste hitta bilder av hur ditt liv blir rikt utan honom/henne. Kanske behöver du också väldigt aktivt plocka fram allt det negativa och smutsiga som är förknippat med otroheten.. Det är ett hårt arbete som kräver aktivitet och beslutsamhet.. att prata med människor du har förtroende för och som säger det du behöver höra - inte det du vill höra.. (normalt söker vi oss till dem som bekräftar vårt beroende och undviker sanningssägare).
Troligen behöver man även fatta en del riktigt obekväma beslut, inse att det inte längre finns några bra lösningar utan ett urval av dåliga - din uppgift nu är att välja den minst dåliga och acceptera dina förluster, medveten om att alternativen faktiskt innebär ännu större förluster.

Att bara "hålla andan" några veckor/månader kommer inte  hjälpa dig om du inte har en plan och jobbar hårt för att gå vidare.

Har du bestämt dig?
Är du beredd att göra vad som krävs?
Har du accepterat att ditt beslut innebär en stor förlust?
Har du hittat strategier och verktyg för att hantera sorgen, ångesten, frustrationen och begäret?

Samtliga dessa bitar måste du ha svar på för att ha en rimlig chans att lyckas.           
 

Det låter som att ni har förhållandevis goda möjligheter eftersom vinsterna är så stora om ni lyckas, dessutom kostar det inte särskilt mycket alls med avhållsamhet under en tid framåt.

Kostnaden för er båda ligger i att ni skiljer er och förlorar gemenskapen med era respektive (blivande) ex. och familjelivet sådant det är just nu. Dvs. samma pris som alla betalar när man skiljer sig.

Att ni är överens om att bibehålla vänskapen, kanske försöka skapa ett gemensamt liv på sikt när ni är fria låter som en fantastisk morot och möjlighet. Det är detta ni borde ta fasta på som bränsle och motivation.

Om förälskelsen och kärleken er emellan verkligen är äkta och stark bör det inte vara några problem att bryta kontakten under ett halvår eller så. Fokusera på att avsluta era respektive relationer och kunna gå vidare med rent samvete.

Det kan mycket väl bli så att en sån hantering av situationen, dvs. att ni sköter det snyggt, visar sig vara helt avgörande för hur ni lyckas skapa ett gemensamt liv efter uppbrottet. Detta borde vara en väldigt starkt motiverande faktor.

Risken om ni fortsätter som nu är att ni bygger en relation utifrån en massa elände, lögner, otrohet och får se för mycket av varandras mörka sidor. Även om det troligen inte känns så ny kommer en dag då du är helt fri och vill börja på nytt.
Din älskare kommer då att vara helt förknippad med din kanske mörkaste tid i livet, lögner, uppbrott, separation etc. Han kommer att ha en koppling till hela den processen (även om det är som "lyssnare"). Risken finns att den relationen inte längre känns helt "fräsch" när du vill börja på ett nytt liv.

kan ni kapa nu, sluta umgås och ge varandra tid att städa, separera och bryta upp - så kan det finnas en möjlighet till nystart tillsammans.

Mitt tips skulle vara att jobba med dessa bilder och låta framtiden bli bränsle för beslutsamheten nu.
OM det visar sig att ni inte hittar varandra efter ett längre uppehåll så var det helt enkelt inte tillräckligt viktigt och då kommer ingen av er sörja.

I eftertankens kranka blekhet...

ber om ursäkt för att jag inte har bättre koll.. bara skummat lite i tråden då och då så en del av berättelserna (berättarna) flyter ihop lite för mig.   I princip är det ingen större skillnad på läge, val och beslut.

Din situation är fruktansvärd och du gör rätt som bryter dig loss. Barnen kommer att landa, de kommer inte att må sämre än de troligen redan gör även om ni kanske inte ser det. Om du tar ställning för lycka och livet är det ett budskap du skickar med dem. Det är värt att kämpa för lycka och livet. Ditt liv är värt att leva för dig - inte bara för andra. Hittills har de lärt sig att man "står ut" och undertrycker sina egna behov av lycka, det arvet tror jag ingen vill skicka med sina barn.

Vad som händer med deras mor är dessvärre inget du kan ta ansvar för, du kan sköta separationen så snyggt som du förmår - även om jag inser att det är ganska hopplöst - och därefter är hon själv ansvarig för att skapa sig sitt eget liv, finna lyckan och göra något vettigt av sitt liv. Hårt men sant.

Att du inte kan välja vad du ska känna för din älskade tror jag du förstår också. Man kan inte med vilja styra hjärtats slag, varken hur ofta det slår eller för vem...
Däremot tror jag det går att förändra sina känslor över tid, hitta andra bilder och filter vilka sakta men säkert kan förvandla förälskelse till ömhet och en annan typ av kärlek. Exakt hur det går till kan jag tyvärr inte svara på eftersom det är olika från person till person. I vissa fall kan man behöva hitta någon fantastisk person som helst enkelt fyller upp en del av tomrummet i hjärtat.

Var inte så rädd, livet är ett fantastiskt äventyr och även de lite skakiga bitarna av resan leder mot målet!

Lycka till!