Att komma över omöjlig kärlek

Nu handlade tråden om omöjlig kärlek, inte hur mycket svin, patetisk och egoistisk jag är på en skala ett till tio. Jag lastar in allt jag har och kan i mitt nuvarande förhållande och försöker ta till vara på alla positiva saker som finns mellan oss, men när man får ytterst lite tillbaks då minskar orken och man behöver ny energi för att orka satsa igen. En otrohet förstör så mycket och då blir det väl lätt att sitta och fundera över en drömvärld som inte existerar. Där är väl därför så många förhållanden kraschar efter en otrohet. Vissa ger upp direkt och vissa håller ut längre. Sedan finns det också många exempel att det faktiskt går att ta sig igenom och komma vidare.

Bra skrivet... men jag blir lite funderam på en punkt... du skriver

" Vad det handlar är att du har valen att 1) ta tag i det som inte fungerar hemma på riktigt om det så kräver terapi mm. Din man måste inse att klockan är slagen och att det är nu eller aldrig...."

Innebär det då oxå att ALLA korten kommer upp på bordet , ink otroheten i sin helhet ? 
Om inte , hur ska man då kunna ta tag i relationen på riktigt om man döljer ganska viktigt information ? Känns som att den informationen är en ganska viktig pusselbit som borde vara synlig ? Och skulle inte vetskapen om det underlätta för TS man att "inse att klockan är slagen" ?

Det där är en svår fråga att svara på. Det kan tyckas självklart att allt måste upp för att inget senare skall komma upp och bita en i baken och så är man tillbaka på ruta ett igen när det gäller förlorad tillit. Även för att den som har bedragit visar ärlig vilja att vilja fortsätta med partnern och bara partner (läs: affären var fel och är avslutad).

Men det går även att argumentera för att allt inte kanske behöver dras upp. För hur mycket "smaskiga" detaljer behöver den drabbade höra? Hur långt skall den som har bedragit gå för att visa att den ångrar sig, att det var ett fruktansvärt misstag som orsakade oerhörda skador men nu verkligen helhjärtat vill satsa på sin partner och ingen annan? Finns det en tidsgräns för hur länge detta kan komma upp och spöka igen? Har den som bedragit öht något att säga till om eller måste den förvänta sig att för lång tid framöver (kanske för alltid?) få bära skammen och skulden? Är det konstruktivt och gynnar det förhållandet man försöker återuppbygga att fortsätta med att berätta det som var då men inte längre?

Det går att argumentera för båda sidor men jag tror att oavsett vilken sida man är på så måste man först gå genom "reningen" för att sedan fokusera på framtiden. Om man aldrig kommer ur det som var och hela tiden faller tillbaka i det så har man något som måste lösas och då med professionell tillsammans eller/och par var sitt håll.

Det är vad jag tror iaf

I så fall vet du vart vi kysstes för första gången

Som jag ser det så är det bara sorg som behöver komma ut, inte att jag trånar. Sorg över att sagan inte fick ett lyckligt slut. Sorg över att personer blev sårade. Sorg över att tidpunkten var fel. Sorg över att jag inte kunde göra henne till nr 1.

Min älskarinna hade garanterat resonerat precis som du. Alltså sagt, stå för ditt beslut rakt in i kaklet. Blev så överrumplad när hon bröt med sin man, då blev det helt plötsligt bara jag som bedrog min fru. Gjorde att jag kände mig ännu mer rutten. Först var vi två om att ljuga och bedra och helt plötsligt var det bara jag som gjorde det. Lättare sagt än gjort att sluta upp med att tänka på det som varit men det är att blicka framåt och reparera är det som gäller, men tyvärr kommer tankarna ikapp hela tiden.

Tack för alla svar - ger mig verkligen en hel del att fundera över!

Tom: Bortsett från att jag aldrig känt mig psykiskt misshandlad av min man känner jag igen mig väldigt väl i mycket av det du skriver.

Varför otrohet: Absolut borde man glömma sin fd älskare/älskarinna och göra allt för att få äktenskapet att fungera om man väljer att stanna. Men min ursprungsfråga handlar ju just om hur man ska kunna glömma.

Själv börjar jag fundera på om jag verkligen vill glömma min fd älskare. Igår träffades vi för första gången efter semestern och alla mina känslor kom genast tillbaka. Även om inget hände (inga kyssar etc) planerade vi för flera gemensamma projekt inkl. övernattningar, var definitivt inte fysiskt avvisande och dessutom sa han flera gånger hur vacker jag är. Känns alltså mer som en tidsfråga innan vi ramlar dit igen.

Inser att det enda rätta vore att skilja mig från min man men vill samtidigt inte fatta ett så livsavgörande beslut samtidigt som jag är helt galet förälskad i en annan (som jag dessutom vet att jag aldrig kan få). Känns dock som om jag lever i någon typ av limbo och måste fatta mitt beslut åt ena eller andra hållet.

Vad gäller sanningen vet jag att min man ser betydligt allvarligare på sexuell otrohet än på emotionell otrohet och skulle bli otroligt sårad om han fick veta att jag varit med någon annan (inte minst med tanke på att vi faktiskt gått i terapi och bl.a . diskuterat det faktum att det är många år sedan jag tände på honom). Om vi ska fortsätta tillsammans borde jag nog berätta mer om sanningen så han skälv får göra sina val men om vi separerar ser jag ingen mening med att såra honom mer än nödvändigt.      

Nu är det kört igen. Hann inte träffas mer än två veckor efter semestern innan vi återupptog vår relation. Nu är det separation från min man som gäller. Även om jag aldrig kommer bli nummer ett för min älskare kan jag inte fortsätta leva i mitt äktenskap.

Inte helt - Nej då har jag nog uttryckt mig otydligt för jag känner mig inte som ett offer för omständigheterna. Alla var jag har gjort har varit medvetna och jag kunde gott och väl undvikit hela situationen. Ändå drev jag på och var kanske onödigt flörtig och gav signaler som gjorde oss till slut förälskade. Min älskarinna ville hela tiden hävda att det var bara jag som tog alla steg, men jag vet inte jag. Tycker bara att det är onödigt att utse syndabockar för man är ju minst två i detta. Jag kan dock inte utpeka mig som oskyldig utan mer att det var skit att jag känner som jag känner. Bra med dina förslag till vad man säger när man bryter. Jag sa aldrig att jag älskar men heller inte uteslöt att det kunde bli vi två till slut. Tydligheten uteblev på grund av mitt inre kaos.

Varför otrohet - Visst så inser jag själv utan att behöva läsa mina egna inlägg vad min fd älskarinna betydde för mig, det är ingen tvekan om det. Eftersom tråden handlar om omöjlig kärlek så blir det väl lätt att man tar upp just det omöjliga. När min älskarinna försvann så kunde jag också satsa helhjärtat på mitt äktenskap precis som jag önskade utan utomstående inverkan och det har fungerat mycket bra. Jag får gehör på de känslor jag visar och min fru visar sidor som jag verkligen uppskattar. Vi har det bättre nu än på länge och då menar jag riktigt länge. Jag tror vi kan få ett riktigt bra liv tillsammans om vi ger det lite mer tid. Drivkraften att lämna har minskat då min älskarinna försvann och då har också arbetet med att återfå förtroende och tillit från min fru gått bättre. Jag kan aldrig jämföra glädjen som jag känner för att min fru ger mig en andra chans med det jag kände för älskarinnan för det blir som att jämföra äpplen och päron. Båda är fantastiska på sitt sätt och jag beundrar och håller av de båda för de är den de är.

Gick inte - Bra råd från experterna och det har fungerat bra för oss. Undviker kontakt så mycket som det går och det är ett råd till TS också. Känns motsträvigt och tungt, men det är ett måste.
ls
Älskarinnan - jag hoppas naturligtvis att hon känner samma sak för mig och använder en ny pojkvän för att bedöva känslorna, men i verkligheten är det säkert inte så. Hon behövde närhet och någon som kunde ge henne allt så jag är glad för hennes skull. Hon är värd någon som kan visa att hon är nummer ett och i den konkurrensen kommer känslorna för mig att svalna. Hon gav mig hundra chanser och jag valde att stå kvar på perrongen så att säga. Jag har inte gett upp hoppet med min fru så vi fortsätter att kämpa trots otroheten. Ibland orkar man inte längre och ibland får man ny kraft. Jakten på att tillfredsställa mina inre behov fortsätter men jag inser att mina krav för att vara nöjd har ökat. Tiden kommer utvisa om det blir jag och min fru eller om vi går skilda vägar.

Märkligt att när man försöker skriva precis som man känner så är det alltid flera som är snabba med att kritisera och fördöma. Men, men det är ändå väldigt intressant att få nya perspektiv.

 

Tack för alla kommentarer! Jag är fullt medveten om att det är destruktivt  (i alla fall för mig) att ha en älskare men jag kan helt enkelt inte stå emot. Om det bara vore sexuellt hade jag kanske fixat det men i vårt fall är vi också bästa vänner och har under lång tid anförtrott oss åt varandra och stöttat varandra när någon av oss haft det jobbigt (delar helt enkelt den mentala närhet som vi borde ha med våra respektive). Egentligen har vi faktiskt inte vart otrogna igen (efter brytningen innan sommaren) i fysisk bemärkelse men pratade till exempel i mobil i 5 timmar när vi båda övernattade på olika jobb förra veckan - och det som sas var allt annat än oskyldigt. 

Önskar naturligtvis fortfarande att jag var nummer 1 (och det är ju just det som är så destruktivt) men jag känner honom väldigt bra sedan många år tillbaka och vet som sagt att han aldrig kommer lämna sin familj (i alla fall inte medan barnen är små)  - så jag väntar väl egentligen fortfarande på att vakna upp en morgon och fråga mig själv vad jag sett hos honom. Fast jag tvivlar i dagsläget på att jag någonsin kommer så långt.

Förstår precis vad du talar om. Så trodde jag också. Och precis som du är nu har jag varit och även om jag säger det nu så kommer du nog inte att ta in det, för det hade inte jag gjort just då.

Älskarinnor är människor. Bedragna kvinnor är människor. Män är människor. OCH människor är olika. Du kan inte generalisera genom att säga att alla som blivit bedragna aldrig skulle kunna göra så mot någon annan människa, just för att hon vet hur ont det gör. Jaa, jag tyckte också så. Jag faktiskt hatade människor som bara ens kunde tänka sig tanken att vara otrogen.

Men vet du... tiden går och ibland kanske inte alla sår läker på samma sätt. Just åter därför att vi är olika. Endel vill hämnas och blir älskarinnor av det skälet, andra kanske inte vill leva  på något annat sätt än att vara den andra kvinnan. En tredje kanske bara råkade bli kär eller vad vet jag?

Jag har alltid i alla fall haft en vid syn och tolerans mot att vi är olika och vi lever våra liv efter det som händer oss och det som sker.

Att tappa tron på mänskligheten? Då tror jag inte riktigt att du någonsin har trott på den. Ursäkta jag säger så men var finns din respekt mot andra? Vad vet du om vad de har gått igenom? Vad vet du om vad jag har gått igenom, hur det gick till, hur jag kände? Visst det lilla jag skrivit här men det kan jag säga dig... och det tror jag nog du förstår också eftersom du är där just nu... det var ett helvete, rent ut sagt. Och nä, jag skulle aldrig drömma om att utsätta någon annan för detta. Men nu är jag påväg att lämna min man, jag försöker göra detta på så rätt sätt som möjligt, det är därför jag skriver och ber om råd.

Blir lessen över att du tycker jag är grymm... Jadu, önskar du kände mig på riktigt, du hade ändrat uppfattning. Jag lovar. Vill att du ska förstå att det du läser här är bara en bråkdel av vad man kan få fram om vad som hänt.

Åter igen: du ska vara försiktig med att döma någon innan du själv gått i hans/hennes skor en mil el så. Ok?             

man 
Varför vara otrogen alls är väl snarare frågan i så fall.

Jag har varit otrogen pga dåligt sexliv, inte för att jag blivit kär i någon. Blir man förälskad i någon och det är besvarat och man ser att man har en framtid ihop anser jag att man avslutar sin gamla relation. 

Däremot så kan det uppstå känslor även om det inte var avsikten. Man har bra sex, trivs ihop och kommer varandra nära, vad är skillnaden mot en traditionell förälskelse egentligen? Däremot måste det ju vara besvarat för att ta det till nästa nivå. Jag kan vara sån att jag kan hysa varma känslor gränsande till kärlek, men inte av typen "nu skall vi flytta ihop" typen. Men som inte blir mer förrän man får gensvar. Först då kan man känna efter på riktigt och tillåta att känslorna växer (låter kanske väldigt sterilt och kontrollerat, är inte riktigt så enkelt givetvis; men det går att hantera)

Tack igen för en intressant diskussion. Dock måste jag faktiskt opponera mig mot alla som tycker att min älskare är en skit/loverboy som bara låtsas vara min vän för att få sex. Hur i hela fridens dar kan ni göra en så ingående analys av en människa som ni aldrig har träffat?! Visst, han bedrar sin fru men jag bedrar min man - hur kommer det sig då att ni är bergsäkra på att han bara är ute efter sex medan jag blir utnyttjad?? Upprepar att vi varit mycket nära vänner i många år - långt innan vi inledde ett intimt förhållande. Och jag är helt övertygad om att han har mer än rent sexuella känslor för mig även om de i inte är starka nog för att få honom att bryta upp från sin familj.n 

Mmm... man vet aldrig vad som kommer att hända i sitt liv och ibland så rår vi faktiskt inte över det som händer. Det är ju jättebra att du vet att du aldrig skulle försätta dig i en sådan situation som jag hamnat i... hur du nu kan veta det av det lilla jag skrivit här...

Men om en relation är bra är man inte otrogen. Jag var trogen i 25 år!!! Dock hade jag inte självinsikt hur dåligt det var förrän jag hittade min älskade. Om han överger mig har jag ändå vunnit något. Känslan att veta vad kärlek är och komma ihåg känslan hur det är att vara berörd och åtrådd. Den är oslagbar.  

Håller med Gick inte här ovan.

"Hur kan ni då säga vad som är rätt eller fel? Hur kan ni sätta er på så höga hästar och utgå från att du minsann ALDRIG skulle försätta dig i en sådan situation? För att ni har ett val? " - instämmer helt i detta.

Vet man inte hela sanningen så kan man inte döma. Det finns lägen när otrohet är ett sätt att lösa ett svårt problem. Det kan vara vägen ut.....jag har sett det på nära håll en gång. Ingen blev påkommen men det innebar början till ett nytt liv för det ena paret. Andra parten var single och klarade sig utmärkt.
 

Jag menade inte hur du kan veta att DU aldrig kommer att komma i en sån situation. Jag menade hur DU kan veta hur DU skulle hantera en sådan situation som JAG har hamnat och är i, när du vet så lite om den? Tvivlar inte det minsta på att du skulle hantera den exakt efter din egen regelbok men är du säker på att det är rätt för mig?

Det är farligt att döma andra människor när man vet så lite om dem.. 

Riktat till "Varför otrohet?"

Jag förstår vad du skriver MEN jag anser att var och en är ansvariga för sina handlingar och sina egna relationer.

Om jag skulle vara på väg in i en otrohetshistoria som påverkar en kvinna i mitt nätverk - någon jag känner/vet vem det är så är svaret lätt. Min relation till kvinnan = mitt ansvar. Om ej så är det hans ansvar enbart.

Visst är det ingen som medvetet vill skada någon men älskarinnan har (oftast) en och endast en relation - den till mannen. Det hon känner till om hans fru/sambo är enbart färgar av vad han berättar. Då blir det svårt med lojaliteten systrar emellan. Även om etiken säger annat.

Visst är det sett från ovan helt rätt det du säger men ofta är det väldigt svårt när det gäller verkligheten.

Jag tror du blivit bedragen själv - jag är i så fall ledsen för din skull.

Bra skrivet! Precis så tycker jag, men du är bättre på att formulera dig. Jag har skrivit i den här tråden i egenskap av bedragen fru, för att skaka om och få älskarinnorna att inse att det finns en medmänniska som kommer må väldigt dåligt, väldigt länge när allt uppdagas. Just det här med empati för andra människor tycker jag är intressant. Älskarinnorna vill inte bli dömda, vi ska känna empati för dem och deras situation, ha förståelse för att otrohet uppstår av olika anledningar. Men var finns deras empati då för mannens fru? En del verkar förstå vilket svek det är och att det kan ta åratal för den bedragne att komma över en otrohet, ändå är man så kär att det inte går att ta in att man gör en annan människa illa. Om man nu behöver någon annan för att själv ta sig ur ett dött äktenskap, varför måste det då vara en annan gift person?

Min mans vänsterprassel hade en dålig relation som hon ville ifrån, men med vilken rätt har hon att lägga sig i mitt liv för det? Jag hakar upp mig på att hon är läkare också, trodde att man blev läkare för att man känner empati för andra människor. Ja, nu kanske jag "dömer" henne fast vi inte känner varandra, men faktum kvarstår, var finns hennes empati? Men hon kan säkert också rättfärdiga sitt handlande och försöka intala sig att hon behövde just honom just då. Att jag fanns hade ingen betydelse.

Den här tråden handlar om hur man ska komma över omöjlig kärlek. Att tänka sig in i andras situation och känslor, samt känna empati och respekt för andra människor är väl en bra början.

Jotack, det har jag blivit och ändå har jag en kärlek till människan som gör att jag inte dömer ngns handlingar.

Här håller jag faktiskt med er båda. Tråden skulle handla om hur vi kommer över omöjlig kärlek. Tycker vi ska hålla oss till det.

Jag är också en av dem fruarna som blev sviken av min man och hans otrohet. Vet precis hur du menar, hur dåligt och långt ned man som den partnern kommer. Ett sår som aldrig tyckt läka helt, känns det som. 

Hej alla igen... Jag har haft en jobbig helg, därför valt att inte läsa eller kommentera här. Men kunde inte slita mig från detta forum. Har inte sett min älskare nu på många dagar. Har inte hört av mig till han alls, men han hör av sig hela tiden...på olika sätt... Det är otroligt jobbigt, jag tänker på han varje sekund. Får höra från min man vad min älskare gör och så, försöker låta glad...fast jag bara vill grina och lägga mig ner och dö. Det känns som mitt hjärta gått i tusen bitar. Jag älskar han. Vill leva med han. Vill starta en framtid med han. Men just nu går det inte. Jag ska försöka få det bra med min man, jag har satt en tidpunkt, maj 2014. Känner jag då att det inte går att rädda mitt äktenskap, känner jag då att jag fortfarande älskar någon annan än min man, då kan jag inte stanna hos min man. Men jag ska INTE träffa min älskare under tiden. Ska försöka att inte ses så mycket allihopa, ska lösa det på något sätt, Är jag dum som satt en tidpunkt, maj2014.... Jag måste ju börja någonstans för att försöka rädda mitt äktenskap, försöka för barnens skull...