Att komma över omöjlig kärlek

Jo, det går nog att reparera med frun även om allt är rejält skadat. Vi går i terapi sedan lång tid tillbaka och det ger faktiskt väldigt mycket. Nu kommer jag bli påhoppad igen av moraltanterna, men det är så mycket som jag saknar med älskarinnan som jag aldrig kommer uppleva med min fru även om hon har hundra andra bra egenskaper. Min fru vill aldrig ligga nära mig i sängen. I soffan går det bra men så fort vi hamnar i sängen så vänder hon ryggen till eller bara ligger helt stel på sin sida. Så har det alltid varit och hon har inte alls samma behov av sexuell kontakt. Efter otroheten blev sexet bättre en period och vi låg med varandra nästan en gång i veckan vilket är rekordmycket mot normalt tillstånd. Jag har mycket större behov av det än henne och det gör mig frustrerad att alltid bli avvisad och inte känna sig attraktiv. Nu har det vänt tillbaka igen och man får vara nöjd med en gång i månaden om man har tur. Älskarinnan var däremot härligt porrig och drog alltid sexuella anspelningar. Hon levde för sex på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag saknar den biten så jävla mycket. Men det var inte bara sexbiten utan vi kunde prata på ett sätt som jag heller inte kan med frun. Fast efter uppbrottet och lång tid av kämpande med att försöka återfå lite förtroende från min fru så har det blivit mycket bättre på flera fronter. Men jag tror jag håller på att bli knasig av hennes låga sexlust och tro mig jag har provat allt enligt en massa andra trådar här på forumet. Hon har inte helt enkelt alls samma lust och behov som jag och det är väl samma problem som TS har. Hon klarar sig bra utan sex säger hon periodvis Jag sitter inte ensam i den båten verkar det som med det känns som ett olösligt problem och det ända som kan lösa det är att bryta upp familjen och försöka hitta en ny. 

Vilken bra inställning du har och det är nog det jag behöver just nu d.v.s en knuff framåt. Det var ganska lång tid sedan uppbrottet med älskarinnan, men jag har väl inte kommit över henne ännu helt enkelt. Jag börjar också inse att jag aldrig kommer få en riktig kärleksrelation med frun. Däremot har jag och frun mycket annat som är bra, men det är nog mer som en riktigt bra vän. Jag kommer aldrig kunna känna att hon ger mig den kärlek och omtänksamhet som jag egentligen behöver innerst inne. Hon är alldeles för upptagen av sig själv så att säga för att kunna ge till mig. Jag känner alltid att det är jag som ger och ger och trånar efter hennes riktiga uppmärksamhet och naturligtvis att känna att jag tänder henne på riktigt. Känns ofta bara som hon har mig för praktiska skäl och någon hon kan lasta av alla sina laster på. Man kan verkligen undra varför jag inte lämnat för länge sedan, men det var någon som skev att det blir som en misshandelsrelation. Den som blir misshandlar klarar inte att bryta sig loss. När hon känslomässigt trubbar av mig på det sätt hon gör så gör hon det nästa omöjligt för mig att lämna henne. Misshandlaren har sina goda stunder som gör att den misshandlade stannar kvar. Nu pratar jag inte om fysisk misshandel utan psykisk misshandel. För den som inte vet vad detta handlar om så finns det en bra sida där man kan läsa mer: http://www.varningstecken.n.nu/ 
Har upptäckt att en stor anledning att jag stannar är att jag vill sköta om henne och se till att hon har det så bra som hon kan. Min närmaste omgivning är ganska förvånade att jag orkar, men det gör man ju inte egentligen. Otroheten var väl ett levande bevis på att man inte orkar och när otroheten kom fram så ökade misshandeln för att nu ha klingat av igen, men den finns där så den får jag leva med om jag väljer att kämpa på. Man vill ha mer av de bra sidorna med frun men inser också att man aldrig kommer komma dit. Jag håller med om fullständigt att det inte är läge för att hänga läpp över älskarinnan men hon lämnade en stor tomhet efter sig och det är väl det jag försöker visa här. Håller tummarna för min fd älskarinna att hon hittar kärleken igen och det är jag säker på att hon gör. Hon visade mig tydligt att det är en kärleksrelation som jag behöver och vill leva i.

Vill tillägga att det är flera personer i min närmaste omgivning som har reflekterat över verbal misshandel så det är inget jag har fantiserat ihop själv och det har pågått under lång tid även innan otroheten. Jag skyller inte ifrån mitt ansvar över det jag gjort utan försöker hitta svar för mitt eget välbefinnande.

Jag är i exakt samma sits som TS, det är så jävla svårt att komma vidare. Det känns tomt och man har svårt att känna glädje. Jag borde vara överlycklig för att fru väljer att ge mig en andra chans och jag känner mig genomrutten för att jag inte bara kan glädjas i det och satsa framåt istället. Sedan känner jag mig också genomrutten när jag ser fd. älskarinnan som jag valde att inte följa med när hon räckte ut handen. När jag ser min fru så vill jag bara ha henne och när jag ser min fd älskarinna så smälter jag in i hennes ögon. Får kämpa för allt jag har för att hålla tillbaka. Vad är det för fel på mig egentligen? Jag har två underbara kvinnor i mitt liv, men jag schabblar bort båda två genom att inte ha styr på mina känslor och kan inte lita på mig själv. Kan inte någon hjälpa mig att tänka. Jag har provat allt känns det som. Vi går regelbundet hos familjerådgivningen, jag skriver dagbok hur jag mår dag för dag, jag pratar med en egen terapeut, skriver av mig på forum o.s.v.. Det har ju gått så många år så jag borde fått klarhet i hur jag känner. Ska jag lämna eller fortsätta kämpa?

Jo, det låter mest logiskt att göra det och jag håller nog på att vänja mig vid tanken, men det går långsamt. I mitt fall handlar det inte så mycket om dominans fast det är väl en typ av dominans. Det handlar mer om att man får aldrig höra när man gör något bra utan bara det dåliga hela tiden. Mycket svartsjuk och kontrollerande. Kan aldrig glädjas åt mig utan fokus är bara på henne och hur hon mår. Jag känner ingen stöttning när man behöver det utan snarare en som försöker motarbeta. Förslag förlöjligas och dumförklaras. Kritiserar mig gärna öppet inför vänner och bekanta. Svartsjukan gör att det blir näst intill omöjligt att åka bort och det går definitivt inte att gå ut och ta en öl med kompisar. Surar i flera dagar om man gör någonting som inte passar o.s.v. Det handlar inte så mycket om att hon ska styra och ställa och driva igenom sina förslag. Det är mer att man ska balansera på en lina så hon inte ska bli sur. Jag kan skriva hur mycket som helst om detta och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig för jag väljer ju själv att stanna och jag är ganska medveten om vad som händer. Tyvärr, tyvärr, tyvärr gick jag och var otrogen och det har ju inte direkt gjort saken bättre. Det handlar om att hon behöver min hjälp och stöd och jag är faktiskt orolig vad som skulle hända om jag bestämmer mig för att lämna. Det känns inte säkert. Men jag vet också att jag kan göra henne en björntjänst genom att tänka så, men det finns också så mycket som jag tycker om med vårt förhållande.

Nu till TS:
Väldigt förvånad att du sitter och planerar in resor och aktiviteter med honom! Hur tänker du där?? För min del så gör jag allt för att undvika min fd älskarinna. Det är när jag ser henne och pratar med henne som allt väcks till liv igen. Nu när hon också har träffat en ny så tänker jag, jaha då var man inte så viktig ändå eftersom hon sprang till en ny så fort hon kunde och lämnade mig. Inte kul att tänka så, men det hjälper faktiskt. Om hon kunde gå till en annan så fort efter mig då hade det aldrig ändå fungerat för oss så det var tur att jag inte kom när hon vinkade så jag får jobba med det som faktiskt är viktigt och det är att må bra i sin befintliga relation. I ditt fall TS borde det vara ännu enklare att tänka negativt om honom för han säger ju faktiskt rakt ut till dig att han inte vill ha dig. Du måste nog börja tänka mer på hans negativa sidor istället för att glorifiera honom. Han är ju trots allt en skitstövel som går bakom ryggen på sin fru. Vill du verkligen dela resten av livet med en person som kan ljuga och bedra så? Men tro mig jag vet hur svårt det är. När min fd älskarinna tittar på mig med sina stora fina ögon och ler så gör man inget annat än smälter totalt. Jag skulle vilja överösa henne med komplimanger hur vacker hon är och hur bra hon är som person, men det kan jag ju inte. Jag överöser min fru med komplimanger istället och talar om vad vacker hon är för det är hon verkligen också. Du måste nog TS börja och se din man istället, tvinga dig till det, för det är det ända som hjälper. Det hjälper dig att hålla avstånd med älskaren. Om du ger kärlek till din man så får du säkert lite tillbaka och då kommer samvetet sätta stopp för att svara på din älskares signaler.

Tycker faktiskt han är väldigt grisig mot dig som ger dig så mycket kärlek och säger i nästa mening att han inte vill ha dig. Han borde faktisk släppa taget om dig. Förvånad över att han inte fattar vilket skada han åsamkar dig genom att planera resor med dig och tala om för dig vad vacker du är för att sedan rata dig. Även om han tycker det så borde han hålla tyst och sluta träffa dig om han inte är beredd att lämna. Jag är beredd att lämna för min fd älskarinna men släpper henne ändå för att inte ge falska förhoppningar på något som kanske inte kommer ske. Min process är långdragen och jag kan ju inte tvinga henne att vänta på mig genom att föda henne med komplimanger och förhoppningar. Om jag väljer att lämna så ska det vara på grund av att mitt äktenskap inte fungerade, inte för att jag tror att gräset är grönare på andra sidan. Men jag är glad för att min älskarinna visade mig hur en kärleksrelation kan vara om den fungerar så nu vet jag vad jag strävar efter.

Du tänker väl inte bli en kaninkokerska TS?

Det är komplicerat. Nu när man distanserat sig från älskarinnan kan man få lite perspektiv på saker och ting. Karin Mannheimer sa att man väljer varandra varje dag. Alltså varje dag och en dag kanske man inte väljer sin partner för det är för mycket som inte fungerar.

Du är alltså i sorg och chock även efter 3 år!? Försökte du gå tillbaka till din man, eller kände du direkt att du inte vill eller kan gå tillbaka?

Har du stannat hos din man eller har ni gått skilda vägar?

Sorg stannar väl alltid upp livet en smula men det gäller väl att behålla styrfart. Man känner inte den riktiga glädjen och energin längre, men det går i perioder.

Tänk det tror jag faktiskt också att det är stor risk att det brakar om man för snabbt hoppar från en relation till en annan. Tiden måste vara rätt. 

Fint skrivet: "Min vän från paradiset". 

Om du är skiträdd nu så är det ingenting mot vad du kommer vara när du när otroheten är ett faktum och din man är på väg till din älskare för att slå ihjäl honom. Har du tur kanske det bara blir en gång. Otrohet kan väcka helt okontrollerbar ilska. Kanske du kan mildra det lite genom att berätta själv, jag vet inte.