Inlägg från: Anonym (Gick inte) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Gick inte)

    Att komma över omöjlig kärlek

    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-04 20:59:00 följande:

    Våran sits är väldigt jobbig, då vi alla fyra är vänner och umgås ofta... Vi båda tycker det är otroligt jobbigt att umgås allihopa, men ändå så står vi ut...min älskare har sagt vid flertal tillfällen att detta känns som vardag nu...vi pussas hej då och så hörs vi senare... Och när man kliver in i hemmet sitt så sätts en mask på. Det är jätte hemskt, jag vet. Och när vi umgås alla så försöker man göra sitt bästa för att ingen ska märka nåt, men det är skit svårt, då vi bara vill vara nära varandra hela tiden, vi gillar varandras närhet. Ingen av oss vill mista det. För två veckor sen pratade vi lite, kom fram till att vi ska ta det lite lugnt, en paus...det gick väl sådär...tog en vecka sen kunde vi inte låta varandra vara...det är så svårt, för vi ses nästan dagligen. Bor "grannar"...barn i samma skola. Jag har varit så nära två gånger under denna tid att sälja och flytta, men tanken på att inte få vara nära han, mista han gör mig panikslagen. Samtidigt så funkar det bra med min man hemma, vi är kärleksfulla, har jätte bra och underbart sex...vardagen flyter på så att säga...
    Jag säger det igen. Denna situation är en tickande bomb.Det är bara en tidsfråga innan era respektive märker tecknen som ju självklart finns där hela tiden.

    Du har bara två val: stanna kvar där du är och bara vänta på att bomben briserar (=du kan inte kontrollera skeendet alls) eller backa rejält från din älskare och försöka få lite distans till känslorna. Först då kan du ju (kanske) se lite klart.

    Du kan bryta om du VILL. Du är inget offer. Skärp dig, människa! Ta ansvar för din familj.

    Du skriver att det funkar bra med din man. Ni är kärleksfulla och har bra sex. Vad är egentligen problemet på hemmaplan? Vad är det som fattas eftersom du blivit förälskad i din vän?  Varför är du villig att riskera att förlora det du har, som ju är bra?

  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-04 22:03:50 följande:

    Klart jag inte vill se, jag älskar ju han..och det gör så ont att dela han med en annan, speciellt att dela han med min vän. Jag vet vad jag måste göra, och det gör så himla himla ont i mig, känns som mitt hjärta slits i tusen bitar.. Jag trodde aldrig att jag kunde få sånna hära känslor för någon annan än min man, men oj så lätt det var. Vi föll pladask, från första stund jag lärde känna honom kände jag att jag drogs till han...att jag trivdes så bra med han, vi är så lika...och desto längre detta gått, har jag insett att jag och min man är så olika, och att jag nog lever i ett instängt äktenskap. Känner mig så levande med min älskare. Men jag vet att jag måste lämna han, för min man och barnens skull...måste försöka...för deras skull.
    Men du, det är "bara" förälskelse än så länge. Det går över. Och då är det inte ett dugg roligt kan jag meddela. Jag var så urbota dum att jag var kvar i flera år. Jag dog lite inombords för varje dag, min självkänsla bröts ner sakta men säkert. Till slut trodde jag på fullt allvar att detta (att vara hans älskarinna) var det bästa jag kunde få. Och jag hatade det. Att dela honom med frun. Att bara träffas i hemlighet, aldrig få fira jul ihop, mysgosa på helgerna, planera semester ihop. Det är så förnedrande att vara älskarinna. Jag kände mig så billig.

    Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte hade inlett denna otrohetsaffär. Idag har jag bara djupa ärr och en stukad självkänsla kvar. Inget mer. Det var inte värt det ett dugg.

    Du ser bara rosa moln just nu, du idealiserar din älskare (det gör man i förälskelsefasen) men så småningom går förälskelsen över. Ska du vänta ut det och se, eller vad är planen?   
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-04 22:09:55 följande:

    Ingenting fattas, jag bara vart förälskad, vart kär..i en annan än min man...
    Men då så, då är det ju bara att gå på "avgiftning" så kan du jobba på relationen hemma sen. :)
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (lika) skrev 2013-11-04 22:35:15 följande:

    Precis. Bra skrivet. Man måste fundera på vad det är man vill ha egentligen. 

    Problemet är väl att hon får det bästa av två världar på ett sätt. Plus en känsla av ett händelserikt dramatiskt liv. Det kan vara mer lockande än den vanliga vardagslunken som ligger där och väntar.

    Det är som att någon berättar att den åker tåg och det går fortare och fortare och är så himla kul, men det inte finns några bromsar. Det kan alltså, om man inte hoppar av i tid, bara sluta på ett sätt. Men det är ju så härligt med vinden i håret, så det tänker vi inte på nu.  

    Frustrerande, som Fool säger.      

    Precis, men då kan man ju vara ärlig med att man faktiskt väljer att både äta kakan och ha den kvar. Och att man får ta smällen när den kommer. För det gör den. Förr eller senare.

    Ja, sannerligen frustrerande. :) 
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-05 18:12:59 följande:

    En del av mig vill berätta, för jag hatar att ljuga. Men jag kan inte berätta sanningen. Min älskare vill inte detta kommer ut, inte jag heller. ..och de sista jag vill är att förstöra hans förhållande. Sen om vi en dag vill att detta ska komma ut, att vi känner att det är vi. Då är det en annan sak. Men jag tror inte det kommer bli så...
    Men du, det största bedrägeriet är det du och din älskare gör mot er själva. Inse faktum: ni kan INTE kontrollera denna situation, dvs det står inte i er makt att kontrollera om denna historia uppdagas eller inte. Troligtvis kommer det ske på ett alldeles oväntat sätt. Det finns så många små tecken som någon bara behöver lägga ihop för att se mönstret. Och denne någon kan vara era partners, en annan granne, någon vän. Ni vet inte vem som har ögon och öron.
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (en till) skrev 2013-11-06 00:51:24 följande:
    Jag lägger mig i lite. Självklart resonerar du och många andra klokt Fool . Det som fascinerar mig är varför man inte lyssnar på det du berättar. Jag har visserligen kommit till ett annat stadie då jag till slut var tvungen att berätta för att kunna gå vidare, men jag har varit där "Vilsen" är. Jag har varit otrogen och jag har varit nästintill "öppen" i min kärlek till min älskarinna. När jag var det så vet jag att allt var riskabelt. Tyckte det var otäckt att jag kunde förlora min fru, mina barn och min familj, men jag kunde inte sluta. De ord du skriver var just bara ord. Allt pekade på att det skulle bli en katastrof, alla tidigare erfarenheter, alla som varit med om något liknande och berättade vad som skulle komma, alla kloka människor, psykolger, terapeuter, precis alla. Men man lyssnar inte. Jag kan inte förklara mitt beteende, jag kan inte förstå hur jag hamnade där, men jag kan förstå hur svårt det är för "Vilsen" och många andra att vara förnuftig och fatta det beslut som borde vara det enda rätta.

    Visst är det så, jag har själv varit där Vilsen är. Och det är ju just precis därför som jag försöker få henne att stanna upp och fatta ett någorlunda klokt beslut. Trots att det är svårt. För vuxna människor som alldeles själva har satt sig i skiten måste också själva ta sig därifrån. Har man dessutom nära och kära som blir oerhört sårade av det man håller på med har man en skyldighet att tänka även på dem. Trots att det är det svåraste man kanske gör i hela sitt liv.

    Om nu denna nya förälskelse visar sig vara Den Stora Kärleken (det vet ingen ännu, det vet man först efter förälskelsen), då finns den väl kvar även om man försöker reda ut allt på hemmafronten först??  
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-05 21:40:09 följande:
    Vet inte ut eller in... Han vill inte sluta. Fan att detta är så svårt. Jag vill inte såra min man, mina barn. Men vill inte släppa min älskare. Jag har inte känt såhär på flera flera år, han har väckt upp känslor i mig jag inte trodde fanns. Jag är förälskad...men inte i min man...

    Kära Vilsen, jag vet hur svårt detta är. Jag kan riktigt känna din ångest och smärta mellan raderna. Men, trots att detta är svårt så måste du ta dig ur denna situation. Att stanna kvar är inget alternativ. Och det vet du också.

    Du vill inte såra din man. Det skriver du allra först. Bra, ta fasta på det. Att du har blivit förälskad i en annan händer lite då och då. Det i sig är ingen katastrof. Men nu har du agerat på dessa känslor och det komplicerar det hela. Att du dessutom gjort det bakom ryggen på din man är själva sveket. Ta dig i kragen och sluta bedra. Det är ett beslut som du har makt att fatta.

    Det här du upplever känslomässigt - att känslor du inte trodde fanns har uppväckts, att du känner dig hel osv. Det är helt normala känslor under förälskelsefasen. Men det är inte så den mogna kärleken känns. Och efter en tid så går förälskelsen över och man slutar idealisera. Då ser man äntligen den andre lite mer nyktert, med alla fel och brister. Inse att det rus du nu befinner dig i är högst tillfälligt. Fatta inga avgörande beslut som rör familjen påverkad av detta rus. Det är klart att de mer lågmälda, ömsinta känslor (kärlek) du kanske känner för din man inte alls kan jämföras med de hisnande, kittlande förälskelsekänslorna. Det är orättvist att ens jämföra.

    Det bästa du kan göra är ju att backa undan rejält från din älskare. Och du behöver förmodligen hjälp att bearbeta den förlusten. Terapeut? Sen när sorgen lagt sig lite så kan du kanske se vad du verkligen känner för din man.

    Men först av allt måste du fatta ett beslut, NU, medan tid är.        
  • Anonym (Gick inte)

    Det här med att din älskare inte vill sluta. Det kan du ganska lätt komma åt genom att då säga att då vill du att ni gör det öppet och ärligt. Att du hatar att ljuga och inte vill gå bakom ryggen på era partners. Ska det vara ni så ska det vara öppet. Då får du nog se att han drar öronen åt sig rejält. Du medverkar ju i att han bara har dig som nummer två. Om du vägrar det, så ser du hur mycket du egentligen betyder.

    För mig växte insikten att det absolut viktigaste för mig i en kärleksrelation var att kunna stå för den öppet och ärligt. Och det som inte tål att dras fram i ljuset är kanske inte Den Stora Kärleken?

    Man måste helt enkelt någon gång bestämma sig hur man vill leva sitt liv och vilken sorts person man vill vara. Det finns en väg ut ur detta och du har makten över ditt liv. Gör det som är rätt. Och stå för det ända in i kaklet.   

  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (en till) skrev 2013-11-08 10:14:46 följande:
    Har precis upptäckt att känslor på inget sätt svalnar om man har begränsad kontakt och inte träffas på ett tag. Jösses...ett överraskat möte och några blickar fick mig att bli ännu mer säker.

    Tänkte också lite på det som skrevs tidigare med avgiftning av kärlekskänslorna och att det kan liknas som en drog. Det finns en stor skillnad. Det fanns en anledning till att man blev kär och också var otrogen. Man ville bort från förhållandet och sedan mötte man en ny värld. Att slå undan den och komma tillbaka till det livet som man hade innan är absolut det sista man vill. Jag vill ha en stor förändring. Det är jobbigt och det tar tid. Det känns som "avgiftningen" är det sista som jag vill göra.
    Hej (en till)! Ja, det är svårt när känslorna svallar. Jag läser just nu Kärleksrelationen - en bok om parrelationen av Tomas Böhm. Kan verkligen rekommendera den. Den ger en djupare insikt i varför vi ibland trillar dit och blir förälskade och vad som kan ligga bakom de mekanismer som gör att vi "tillåter" oss att ha en otrohetsaffär.

    Förälskelsen handlar mycket mer om en själv än om föremålet för de ömma lågorna. Det är en djup och grundläggande långtan efter att helt gå upp i en annan människa, att bli sedd, att bli hel. Det som att vara bebis igen och inte skilja på sig eget jag och mammas jag. Ungefär så blir det i en förälskelse. Detta är inte alls fallet i en mogen kärleksrelation. 

    Att bryta en relation när man är mitt i en förälskelse är ju oerhört smärtsamt. Men, om man förstår att känslorna som finns för den andre egentligen handlar om mina egna ouppfyllda behov, så kan man ju försöka jobba med de egna behoven och på så sätt hantera förälskelsekänslorna. Det är en väg ut, vare sig det blir något av relationen eller inte.

    För så mycket jag har ändå lärt mig om livet att jag insett att ingen annan människa kan göra mig lycklig. Min lycka och välbefinnande är mitt eget ansvar. Och det som känns så fruktansvärt smärtsamt NU (att inte få leva med den man är förälskad i) och det känns som att det är den ENDA vägen till sann lycka. Men det är helt enkelt inte sant. Man kan bli riktigt lycklig på så många sätt. 

    Mitt råd till dig, och alla andra olyckligt kära i tråden, är att jobba med att försöka förstå vilka behov som ännu inte är tillfredsställda och som kan utgöra bakgrunden till er förälskelse. Jobba med dem, och bygg lyckan i ditt eget liv. Det är vägen framåt. Kärlek kommer och går i livet, men man kan vara lycklig oavsett.        
  • Anonym (Gick inte)
    pratglad och passionerad skrev 2013-11-08 10:59:05 följande:
    Först och främst: Det tar tid att svälta ut känslor via en begränsad kontakt.. En del tror det räcker att inte höras på några dagar eller veckor men det handlar troligen om månader och i vissa fall år beroende på hur djupt rotad förälskelsen är.

    Sedan är det så att det inte räcker med distans i tid och rum - man måste använda tiden till att hitta nya bilder, en ny längtan. Fylla tomrummet i sitt hjärta.

    Min egen erfarenhet är att man lätt kan intala sig att man ska "försöka" bli fri från sin förälskelse, så sätter man upp en tidsgräns för sig själv.. låt säga några veckor eller nån månad då man verkligen ska kämpa för att undvika att ta kontakt..

    Problemet är att man precis som dig (en till) egentligen inte vill, inte innerst inne. Det finns ingen äkta önskan, ingen riktig motivation och ingen beslutsamhet i grunden.

    Det som händer då är att man "håller andan" i ett par veckor men inget mer. Undermedvetet längtar man inte efter att bli "fri", man hoppas inte ens att bli fri utan man hoppas på två saker.. 1) ett mirakel 2) att tiden ska gå så man kan få ta kontakt med sin älskade igen.

    Därför: Beslutet och motivationen måste komma inifrån och vara förankrad i dig själv. Du måste komma till en punkt där du även känslomässigt inser att ditt liv blir bättre utan XX, Du måste hitta bilder av hur ditt liv blir rikt utan honom/henne. Kanske behöver du också väldigt aktivt plocka fram allt det negativa och smutsiga som är förknippat med otroheten.. Det är ett hårt arbete som kräver aktivitet och beslutsamhet.. att prata med människor du har förtroende för och som säger det du behöver höra - inte det du vill höra.. (normalt söker vi oss till dem som bekräftar vårt beroende och undviker sanningssägare).
    Troligen behöver man även fatta en del riktigt obekväma beslut, inse att det inte längre finns några bra lösningar utan ett urval av dåliga - din uppgift nu är att välja den minst dåliga och acceptera dina förluster, medveten om att alternativen faktiskt innebär ännu större förluster.

    Att bara "hålla andan" några veckor/månader kommer inte  hjälpa dig om du inte har en plan och jobbar hårt för att gå vidare.

    Har du bestämt dig?
    Är du beredd att göra vad som krävs?
    Har du accepterat att ditt beslut innebär en stor förlust?
    Har du hittat strategier och verktyg för att hantera sorgen, ångesten, frustrationen och begäret?

    Samtliga dessa bitar måste du ha svar på för att ha en rimlig chans att lyckas.           
     
    Kloka ord! :)
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (lika) skrev 2013-11-09 19:46:03 följande:
    Kan någon vänlig själ förklara för mig vad en mogen kärleksrelation är?

    Ibland verkar det som att det är en relation där man varken känner åtrå, generositet  eller lycka utan bara vanlig hederlig lojalitet. Och att jag i princip skulle kunna välja vilken person som helst att bygga upp en sådan med, eftersom jag tydligen inte ska gå efter om jag blivit förälskad i personen i fråga eller inte.  
    En mogen kärleksrelation är det som ev kommer efter förälskelsen, när man slutar idealisera sin partner och ser hens brister och förtjänster mer nyanserat. Man har ett "jag", ett "du" och ett "vi". Så är det inte riktigt under förälskelsen då man helt går upp i varandra och lever på lyckoruset.

    Den mogna kärleken inbegriper ömhet, värme, tillit, respekt, kärlek, intimitet och åtrå. Men det är mycket mer än känslor. Det är en vilja, en samhörighet, ett commitment.   

    Jag har läst någonstans (kommer inte ihåg var) att mogen kärlek som började med en rejäl förälskelse hade bättre förutsättningar när det krisade än en kärlek som inte hade dessa minnen att falla tillbaka på. Men jag vet inte om det stämmer. 
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (lika) skrev 2013-11-10 00:23:05 följande:
    Jag är lite kluven inför det där begreppet "mogen kärlek". Ordet mogen gör att jag associerar till under hur lång tid den funnits, men jag tycker att tidsaspekten är sekundär . Ibland så verkar det som om allt det där du räknar upp bara förutsätts finnas ju längre tid man varit tillsammans.. Man tittar inte på vad som egentligen finns i relationen utan tar tiden som ett mått på kvalitet.     .

    Jag tror att för att kunna ha en relation med det innehållet  så krävs det en personlig mognad och en ödmjukhet inför förändringar. Det är förmågan att kunna ta in att den andra också utvecklas i livet och att intressera sig för det som gör en kärlek djupare. För det behövs inte flera år eller årtionden, för det behövs en förmåga att kunna se bortom sig själv.

    Man kan vara gift i 25 år och anse sig ha mogen kärlek utan att bry sig det minsta om vem den man lever med vill vara.  

    Och om du valt fel och levt i en relation under lång tid där kärleken inte var "mogen" och du blir kraftigt förälskad., Då kan du, om du är väl grundad i dig själv, ana att bortom den vilda förälskelsen i personen i fråga, så kommer något annat som du ännu hellre vill ha med just den människan och som gör att du väljer att lämna den relation du är i.  

    Jag håller med dig om att den mogna kärleken inte per automatik kommer med tiden. Den kräver ju att man faktiskt jobbar med sig själv och relationen. Och långt ifrån alla relationer når dit. Många gånger nöjer man sig kanske med den vänskap och värme och ett fungerande vardagsliv som man har byggt upp tillsammans. Tills förälskelsen drabbar en. Då ställs allt på sin spets.

    Och hur man resonerar i det läget kan ju variera. En del vänder tillbaka till partnern och jobbar på relationen, andra inser att det redan är slut och går vidare. Och en del lever i parallella relationer. Oavsett hur man väljer att hantera situationen måste man avstå något.

    "Mogen" kärlek eller vad man ska kalla det behöver vårdas för att frodas. Och det är inte alltid enkelt.    
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-11 07:33:04 följande:
    Hej alla igen... Jag har haft en jobbig helg, därför valt att inte läsa eller kommentera här. Men kunde inte slita mig från detta forum. Har inte sett min älskare nu på många dagar. Har inte hört av mig till han alls, men han hör av sig hela tiden...på olika sätt... Det är otroligt jobbigt, jag tänker på han varje sekund. Får höra från min man vad min älskare gör och så, försöker låta glad...fast jag bara vill grina och lägga mig ner och dö. Det känns som mitt hjärta gått i tusen bitar. Jag älskar han. Vill leva med han. Vill starta en framtid med han. Men just nu går det inte. Jag ska försöka få det bra med min man, jag har satt en tidpunkt, maj 2014. Känner jag då att det inte går att rädda mitt äktenskap, känner jag då att jag fortfarande älskar någon annan än min man, då kan jag inte stanna hos min man. Men jag ska INTE träffa min älskare under tiden. Ska försöka att inte ses så mycket allihopa, ska lösa det på något sätt, Är jag dum som satt en tidpunkt, maj2014.... Jag måste ju börja någonstans för att försöka rädda mitt äktenskap, försöka för barnens skull...
    Starkt av dig att inte ta kontakt. Jag vet precis hur svårt det är. Men jag vet också att det är den ENDA vägen ut ur situationen.

    Jag tror också det är bra att ha en tidpunkt när man gör en "utvärdering" över situationen. Men det kan ju ta mycket längre tid att komma över din älskare, så att allt just är kristallklart i maj nästa år är kanske inte rimligt. För min egen del så har det nu gått 1,5 år sedan jag sist såg min fd älskare, och fortfarande vill jag inte träffa honom pga att det skulle riva upp alla sår. Det tar tid att läka. Och det måste få ta den tid det tar. It aint over until it's over, som en klok vän sa till mig i helgen.

    Ang detta att dra gränser. Du behöver vara spiktydlig mot din älskare om att du inte vill att han kontaktar dig. Om han verkligen älskar dig så sätter han din önskan om att vara ifred före sin egen önskan om att ha kontakt. Det gjorde ju inte min fd älskare. Senast idag faktiskt mailade han ett "oskyldigt" mail. Men numera vet jag ju hur det brukar bli så jag tänker inte svara. Alls. 

    Stå på dig! Kräv rätten att få vara ifred. Det är det allra bästa du kan göra i nuläget.      
  • Anonym (Gick inte)
    Tittisöt skrev 2013-11-30 13:38:15 följande:

    Haj


    Jag läste både historier och framförallt kloka råd. Jag befinner mig i en omöjlig situation...Levde länge i ett äktenskap som inte var bra, träffade en man som hade det likadant! Starka band och känslor föddes och otrohet kom som ett brev på posten.Jag/ vi betraktade inte det som otrohet egentligen eftersom i vår värld var skilsmässan det som fördröjdes bara för att våra respektive inte ville. Mitt i förälskelsen när vi försökte reda ut hur vi ska gå vidare berättar han att han är alkoholist och har missbrukat i många, många år. Numera är han nykter i 5 år och känner starka skuldkänslor gentemot sina barn och är rädd att skilsmässa blir att de känner sig svikna ännu en gång! Jag chockad ,har aldrig haft med missbruk att göra, kär och besluten at vi ska genomgå allt stegvis och fint och klara det! Jag skilde mig...han började hitta på anledningar att förhala allt...Mer än ett år gick...vi började  plågas av osämja och varje gång vi bestämde oss att avsluta föll vi tillbaka till varandra. Oftast var det jag som tog kontakt med honom! Vårt förhållande uppdagades och då beslöt han sig att försöka reparera sitt äktenskap som det så fint heter...smärtsamt för mig men jag bet ihop och inte hade ngn som helst kontakt med honom. När vi efter två månader träffades så kändes det som om vi aldrig gick ifrån varandra ...Under dessa två månader försökte han ge sitt äktenskap en chans men även träffade en tjej på AA och vad det var för relation de emellan är jag inte säker på. Den upphörde dock när vi två åter tog kontakt. Vi fortsatte träffas men snabbt hamnade vi på ruta 1, han med sina rädslor och övertygelser att han inte vill skiljas trots allt han känner för mig och jag med min konstiga,helt hemska sätt att stå ut och plåga mig i relation med honom! Till slut gick det inte vi slutade träffas den 7 november...sedan dess har vi skrivit mycket både kärleksfullt och riktigt elakt till varandra men inte träffats alls. Jag har tillgång till till information om honom och vet att han tog kontakt med en kvinna men vet inte vad det är för relation det är de emellan. Plågar mig med att veta att han skriver, pratar och träffar henne då när vi träffades innan. Han förnekade men jag kom på honom att han ringde på de tiderna man inte brukar prata med bekanta. 


    Jag skrev ett brev till henne och frågade men fick aldrig ett svar. Det är fruktansvärt jobbigt att jag uppför mig så här impulsivt, oberäkneligt och jobbigt och att jag inte kan stoppa mig innan jag gör så pinsamma saker som att skriva till hans ev älskarinna.


    Jag vill egentligen sätta punkt på det hela och gå vidare men blev så svag vissa stunder att jag helt enkelt faller tillbaka. Nu drivs jag även av hatiska, hämndlystna tankar att skriva även till hans fru och meddela henne om allt. Har någon snälla rara människor ngn mirakel bok, tips, råd...Jag är 40 + och detta skrämmer mig att jag inte fixar detta på egen hand. 


     


    tusen tack för hjälpen


    Titti
    Oj, vilken röra!
    Din älskares oförmåga att fatta beslut som han står för och hans undanglidande gentemot dig i kombination med ett mångårigt missbruk bakom sig gör att jag får lite varningsvibbar här. Jag skulle definitivt dra öronen åt mig i en liknande situation.

    Nu är du upp över öronen förälskad, men detta "rus" kommer med tiden att försvinna och vad finns då kvar?? Försök se hans beteende lite nyktert och fundera på om du verkligen vill leva med en sådan man. om jag vore du skulle jag gå till en psykolog/terapeut och prata av mig och försöka få lite perspektiv från en oberoende människa.

    Lycka till!
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (Vilsen) skrev 2014-02-20 16:42:46 följande:

    Vi har verkligen försökt sluta. Jag har gjort slut med han säkert 6 till 8 gånger. Men mina känslor för han gick inte över. Saknade han så otroligt mycket. Jag kunde prata med han, älskade hans närhet. Han var även min bästa vän. Jag mådde så bra av han. Och han kände samma sak. Hade inte vi alla varit så bra vänner, då vet jag det hade blivit vi. Men vi vet att det vi gjorde, så gör man bara inte. Man blir inte kär i sin kompis partner. Speciellt inte inleder ett förhållande. Och nu i efterhand är jag glad att vi stod på oss där. Det hade aldrig slutat lyckligt. Vi har varit vänner i ca 4 år. Han och jag fann varandra ganska tidigt. Vi har alltid dragits till varandra. Jag kunde prata mer med han än hans sambo. Kan erkänna att jag var mer vän med han än henne. Nu i helgen har jag och mannen bokat rum inne i gamla stan, vi ska ta pendeln in och bara strosa runt i gamla stan. Rå om varandra. Det behöver vi. Och jag ser fram emot denna helg. Jag måste lägga det gamla bakom mig. Gå vidare med min man. För våra barns skull. Och för oss. Och jag har inte ljugit nåt, min man vet om vad den andra och jag gjort. Att vi haft sex. Sen är det han som valt att inte vilja veta detaljer. Frågar han om nåt. Då svarar jag ärligt.
    Bra att du brutit med älskaren. Det är enda vägen framåt. Tro mig, jag vet. Det är nu drygt ett och ett halvt år sedan vi bröt upp definitivt. Jag vill absolut inte ha tillbaka honom. Jag tycker inte ens om honom, tror jag, efter hur han behandlade mig på slutet.

    Men det finns, tyvärr, fortfarande dagar då han spökar. Då jag känner en saknad och sorg över att det blev som det blev. Missförstå mig rätt, jag vill absolut inte ha tillbaka det vi hade. Nej, jag sörjer snarare att jag överhuvudtaget gav mig in i den relation som blev så destruktiv och nästan krossade min självkänsla totalt. Det var inte värt det. Att bli så krossad för några skärvor av stulen lycka. Även om jag just då, när vi träffades, var galen av intensiv lycka.

    Om du och din man ska ha en chans måste den andre flytta ut ur ditt hjärta och du sluta längta efter det som inte blev.

    Lycka till!
Svar på tråden Att komma över omöjlig kärlek