Någon som stämmer in på karaktären "Mats" i boken "Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation"?

Hmm? =P

Ja verkligen!! Jag var väldigt skeptisk till boken innan jag läste den men det är nästan lite läskigt hur väl den beskriver mig som person! Vilken karaktär känner du igen dig i? :)

Det tycker jag verkligen att du ska göra!! Det finns några bra övningar däri (även fast jag själv uppenbarligen inte har lyckats "bota" mig själv, mkt pga att jag inte har gjort en ordentlig ansträngning att göra som boken säger). Kul (missförstå mig rätt) att få tankar från personer som är av de andra karaktärerna också - kanske kan vi hjälpa varann lite så att vi kan förstå hur vår dejt/partner/den vi suktar efter tänker och resonerar :)

Hoppas det går bra för dig i din nya relation! Köp boken bums så kanske du har hjälp av den :) Själv dejtade jag en kille i en vecka och en dag innan jag igår avbröt det hela eftersom jag kände för stor press från honom och dessutom hittade en massa "fel" på honom trots att det var en toppenkille. Så nu tänkte jag helt skippa allt vad nätdejting heter (på den lilla orten jag bor på finns inget pojkvänsmaterial alls) och bara slappna av ett tag och försöka komma underfund med mig själv så att jag inte gör om samma misstag när jag väl träffar en ny kille. Men det är samtidigt inte så lätt när man inte utsätter sig för situationer där man får "träna" på saken! =P   

Jag förstår faktiskt att du hellre vill vara på min "sida". För faktum är att det ÄR inte jobbigt! Visst - att behöva berätta för den andre personen tycker jag inte om, men så fort det är gjort så har jag glömt alltihopa och känner istället en stor lättnad att vara singel igen, jag känner mig fri liksom. Som jag tidigare har skrivit så har jag extremt svårt att bli kär, men man säger ju att undantagen bekräftar regeln och för några månader sedan träffade jag killen med stort K och blev störtförälskad. Det var en underbar känsla som jag aldrig känt förut! Men ta mig tusan så föll ju inte killen för MIG den här gången utan krossade mer eller mindre mitt hjärta. Så ja, jag förstår att man hellre vill vara den som lämnar :)

Jag tycker det känns jobbigt när personen ifråga visar att han tycker om mig och att han vill ha mig. Jag känner att jag själv inte hinner med rent känslomässigt och jag skulle aldrig kunna låtsas bry mig om honom lika mycket tillbaka. Men jag har rent generellt svårt för känslor. I min familj har vi aldrig pratat om djupa saker även fast mina föräldrar är väldigt kärleksfulla och underbara. Däremot så har jag växt upp med känslan att jag inte får vara till besvär - att jag inte fick gråta, skrika, säga emot utan bara vara till lags. Detta sitter i även idag och jag kväver ofta det jag känner. Faktum är att jag oftast inte VET vad jag känner eftersom det bara är mina tankar som styr vad jag gör. (Detta har jag lärt mig i boken haha..) Så för mig passar det nog bättre att "jaga" killen än att han ska "jaga" mig, hur klyschigt det än låter. Men egentligen handlar det om att jag nog måste ändra mitt beteendemönster. 

Hur känner du i din nya relation nu? Brukar du bli "klängig" väldigt snart eller hur brukar det te sig? 

Boken kostar 193 kr på Adlibris. Och visst, det kan kännas som en stor kostnad, men då brukar jag tänka att det bara handlar om prioriteringar. Jag kan tex skippa att gå ut på krogen en lördag och vips så är boken "intjänad". För vill du verkligen undvika att göra samma misstag igen så kan det ju vara en bra idé att få lite tips där! Enkelt översatt så kan du få livslång kärlek för 193 kr =P 

Härligt! Tror du kommer få en aha-upplevelse! :) Haha stackare där, det blir verkligen krock när två personer med våra beteendemönster möts!! Jag vill absolut ha en riktigt djup relation, faktum är att jag har längtat efter detta i så många år (jag är nu 26) men har ännu inte haft ett seriöst förhållande och känner att jag har missat mycket (jag får alltid höra att jag inte behöver ha bråttom för jag är ju så ung och jag kommer visst träffa den rätta mannen, men jag skulle gärna ha velat uppleva mer kärlek i livet innan dess! Nu är jag snart i ”bilda-familj-stadiet” och jag vill ha en underbar tid ensam med min man utan att känna stressen över att skaffa barn direkt). Som du kommer att läsa om i boken så har vi dock olika sätt att få närhet på och i min situation är det att dra mig undan. Jag vet, det låter helknäppt, men när du läser kommer du förstå. Vissa barn gråter hejdlöst när de är små för att få förälderns tröst/närhet medan andra, som jag, drog oss undan för att få samma uppmärksamhet/närhet/tröst. Tydligen fortsätter man med detta beteende även senare i livet.

 

Det låter jobbigt det du upplever! Kan du inte prata med din nuvarande och förklara hur du känner? Och inte på så vis kräva av honom att han måste ge dig mer uppmärksamhet utan mer beskriva hur du funkar som person..? Kanske får han en större förståelse för varför du gör som du gör och han får en chans att handskas med situationen på ett bättre sätt. Jag har själv gjort så det sista att jag har förklarat för min dejt i fråga lite hur jag är funtad (att jag har svårt med närhet osv och vill ta det lugnt). Fast ärligt talat så har jag gjort det lite för att inte chocka personen när jag väl gör tvärtom och springer för mitt liv, och även för att jag lättare ska kunna tacka nej till personen – kanske för att ha en lättare anledning att gå. (”Jo, du vet ju att jag har sagt att jag har svårt för känslor och närhet.. Nu funkar det inte längre. Ciao!” Jag känner mig grymt hjärtlös, det gör jag verkligen! Men samtidigt har jag varnat honom och då tycker jag ändå inte att jag har fört honom bakom ljuset. Jag menar nu inte att du ska prata med din nuvarande och på så sätt få en ursäkt för att fortsätta med ditt beteende utan jag menar att kommunikation är a och o i ett förhållande. Det är väldigt jobbigt när en massa frågetecken uppstår och ingen vet vad den andre menar.

Har du fått boken? :) Vore skoj att höra vad dy tycker om den! Haha tack, jag hoppas iaf att jag är klok och insiktsfull. Dock inte lika intelligent när det kommer till förhållanden uppenbarligen.. :S Och visst är jag ung, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att jag har gått lite miste om de där ungdomsförälskelserna som "alla andra" tycks ha haft. I min ålder blir ändå syftet med ett förhållande (om båda är seriösa vill säga) att det ska hålla livet ut och man ska bilda familj osv - helt enkelt en helt annan nivå av allvar. Visserligen hoppas man säkert på det med varje förhållande, även fast man är ung (och dum..), men i mitt huvud så föreställer jag mig att första kärleken ska vara som i filmen "the Notebook" - sådär gränslös, passionerad, krånglig, absolut hopplös och alldeles, alldeles underbar... =P (Japp, här har vi en som har spenderat mer tid med romantiska filmer än med verkliga pojkar haha..)

Jag förstår ditt resonemang att du inte vill visa dina dåliga egenskaper. Samtidigt så hör det ju ett förhållande till att man känner till varandras styrkor och svagheter. Kanske känner du dig mer trygg i förhållandet när ni har pratat om det? Men som du redan har förstått så är jag ingen expert på temat eftersom jag själv har varit singel hela livet... :) Hur länge har ni träffats?

Nej i mitt fall handlar det inte om att jag inte vet vad jag vill ha. Jag har träffat alldeles underbara killar som egentligen har haft allt jag kan begära men jag hittar ändå fel på dem pga att jag har svårt för närheten. Tyvärr känner jag själv att jag har blivit väldigt ytlig genom åren just därför. Jag kan på förhand leta upp de här felen eftersom jag vet att jag kommer bete mig "som vanligt" mot killarna och därför välja att inte inleda något alls för att skona deras känslor så att säga. Sedan tycker jag inte heller om att måla upp en bild för hur min man måste vara, se ut eller göra. Det känns, om något, väldigt ytligt och jag tror inte att man kan styra över sådant när man väl blir kär.

Vad sa killen när du berättade hur du kände? Och tror du inte att den kan vara dina tidigare upplevelser och din  rädsla för att det ska ske igen som spökar för dig och får dig att må dåligt? När jag hissar upp mig över något (vilket händer ganska ofta gällande alla möjliga saker) så försöker jag se det ur en annan persons perspektiv som skulle ha sett mer sakligt på saker och ting (eller så pratar jag såklart med en vän som fyller samma funktion). Det hjälper mig att bli lugn eftersom jag ofta oroar mig alldeles för mycket i onödan och blåser upp saker helt ur proportion. 

Jag tycker inte du behöver må dåligt över att ni har träffats i 2 månader utan att han har kallat dig sin flickvän. Jag själv tycker inte att det är så lång tid och känslor utvecklas i olika takt för olika människor. Och även fast ni ligger på samma nivå känslomässigt så kanske han inte vill ha för bråttom med det hela. Kallar du honom för din pojkvän rent officiellt? Han kanske annars väntar på att du ska ta det initiativet. Försök hålla huvudet kallt är mitt råd och se hur det utvecklar sig :)

Kul att du uppskattar mina råd, då är det roligt att ge dem! :) Men det var väl ett jättepositivt svar du fick ifrån honom! Och då vet ni ju båda två hur den andre fungerar och det kanske blir lättare att anpassa sitt beteende till varandra så att ni kommer varandra närmare - han får försöka visa mer uppskattning och bekräftelse och du får vara lugn och låta saker och ting ta den tid det tar :) Och angående midsommar så kan du ju faktiskt fråga vad han ska hitta på. Och har han planer där du inte är med så tycker jag inte att du behöver bli orolig för det. Många firar tex med familjen och efter att ha träffats i två månader kanske han inte är redo att ta steget att introducera dig för sin närmaste familj. Speciellt inte om det är barn inblandat kan jag tänka mig. Jag vet bara hur jag själv fungerar och den enda gången jag blivit riktigt kär (jag nämnde det tidigare tror jag, och jag har inte kommit över killen än) så var jag inte heller redo att introducera honom förrän jag visste att det verkligen skulle hålla och bli något långvarigt - hur mycket jag än tyckte om killen.

Nu till något som du kanske kan hjälpa mig att förstå. Det visade sig att det inte höll med det här killen, han ville sluta träffas efter någon månad pga att han inte visste hur hans liv skulle se ut. Jag var helt förstörd och mådde fruktansvärt dåligt de två gångerna jag såg honom ute på krogen/puben. Ena gången hälsade jag men jag klarade inte av att prata med honom för att det gjorde för ont. Han tittade däremot väldigt mycket på mig utan att jag förstod varför. Så igår, 7 veckor efter att vi senast pratades vid, så smsar han mig! Han förklarade att han har tänkt en massa och att han gjorde som han gjorde för att han inte kunde ge mig den uppskattningen och uppmärksamheten som jag förtjänade just då. Sen kanske han ska flytta pga studier till hösten (1,5 h med tåg från min ort). Och så bestämde vi oss för att ta en fika denna veckan för han ville prata mer. Jag fick inte ur honom varför han hörde av sig eller vad han vill med det hela, men självklart har mitt hjärta och hjärna börjat spinna iväg och hoppas att han vill börja ses igen. Men är det att hoppas på för mycket..????? =S