Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Hallå!

Lever sedan 6 år tillbaka med en man som aldrig tar initiativ till sex, aldrig visar att han vill "ha mig", aldrig vill ligga nära och gosa. Min kropp skriker efter kärlek, ömhet och bekräftelse. Jag är en väl objektivt sätt en söt tjej men känner just nu bara avsmak inför mig själv och min kropp, känner mig äcklig och ful. Självförtroendet är nere på noll. Vilket också gör att jag själv sällan tar initiativet, trots att jag måste göra det för att det ska bli något av alls.
Vi har sex  några gånger per år!

Är det fler är ute som har det som jag? Dela med er! Känner mig så ensam i det här. Känns som alla andra har det så mysigt och passionerat. 

Vi har tre barn ihop, så det är alltså inte bara att gå. Annars hade jag förmodligen slängt in handduken för länge sedan. 

Fler? Hur överlever man saknaden efter riktig närhet, och känslan av att vara åtrådd. Hur?

Har du pratat med din partner om hur du känner dig? Vad säger han/hon då?

Jag har visat att jag till ha sex på olika sätt. Han vet att jag vill ha sex.
Jag finns här för honom om han vill.

Att vara tillgiven som en hund, att alltid vara den som vill, bli tagen för given tror jag får effekten att motparten inte tänder lika mycket, man blir ospännande och osexig. Jag kan bara gå till mig själv. Man ska inte spela spel, man ska vara ärlig och allt det där. Men när det kommer till sex räcker inte det. Det är det som är så frustrerande. Man kan inte prata någon till just att vilja. Det är bara att vänta in... Hemskt nedbrytande.

Sex år som sagt mycket mer än bara fysiskt. Därför går jag inte heller inte bara med på att han "ställer upp". Jag behöver känna att han vill vara med mig. Känner lust till mig.

Hur fasen hamnade jag i den här situationen? Hade jag aldrig trott.

Men visst spiller den här känslan över på andra delar av förhållandet? Att känna sig ratad gör iaf för mig att jag fått ett enormt bekräftelsebehov och lätt blir svartsjuk. Känner mig otrygg och vet inte var jag har min partner.

Vad händer om du bara låter henne vara? Tar hon initiativ till sex eller åtminstone pussar och kramar? Eller är det helt dött då?

Det du skriver, plus din avatar, det känns som att det skulle kunnna vara jag :)

För mig är sexet en stor del av det som skiljer vänskap från en djupare relation. Som person behöver jag intimitet som en bekräftelse på min kärlek och som kraft i vardagen.

Under cirka åtta långa år har sexlivet gått på sparlåga och för cirka två - tre år sedan gick jag i väggen. När jag började få ihop alla bitarna igen och må bra i vardagen kom jag fram till ett par viktiga saker; för att fungera i vardagen och känna mig älskad behöver jag intimitet, sex och kvalitetstid med den jag älskar för att fungera.

För cirka tre månader släppte jag helt taget om mig själv och började villkorslöst ställa upp för min fru och vara ärlig med hur mycket hon betyder för mitt liv. Man skulle kunna likna det hela vid att en blind person plötsligt fått förmågan till att se, ungefär så kändes det. Efter cirka en månad med förklaring av hur viktigt de sakerna jag ville säga var för mig och i slutänden oss som par, började jag känna hur även min fru började se med klarare ögon och inte låta komplimanger dunsta bort som vattendroppar en het dag.

Det hela har resulterat i en väldigt rak och ärlig relation, vilket vi alltid har haft, men inte så som nu. Det viktigaste jag kan säga är att även om det drog mycket energi i början så är den raka ärligheten och att villkorslöst vara där en dunderkur. Man märker ganska fort i vilken kondition relationen befinner sig i och vilka avsikter ens partner har när man ställer allt till sin spets och oavvisligt ger uttryck för sin kärlek och ställer upp i vardagen. 

Där måste klart finnas dagar där livet inte är på topp, men de dagarna älskar jag inte min fru mindre. De dagarna är minst lika viktiga i relationen och vårdandet av relationen. Försök se på det med samma ögon som den tiden när ni var kära, ni hade säkert bra och dåliga dagar även då men man gav ändå uttryck för sin kärlek även på de dåliga dagarna.

Hur gick det med sexlivet då?  Tackar som undrar, det har gått djävligt bra. Nu känner jag att vi har ett sexliv värt namnet. Jag är lyckligare än någonsin och känner att min fru är där för mig på samma vis som jag är där för henne.

För att göra en lång historia kort, jag var spikrak och sa inte bara; "jag behöver mer sex i min vardag för att fungera". Jag gav upp mig själv helt och vände fokus för att prova få fram vilka bitar min respektive saknade. Efter det började arbetet med att fylla i bitarna efter förmåga. Vissa människor behöver bekräftelse i form av ord, andra tjänande handlingar där handlingarna säger mer än ord. Det finns de som en gåva betyder mer än både ord och handlingar för. Andra kan behöva odelad uppmärksamhet som den största gåvan och för någon kan det vara beröring som säger att man verkligen är där. Oftast är det inte bara en bit utan flera bitar som saknas. Dessa är kanske inte helt lätta att identifiera men när det väl är gjort, så börjar det villkorslösa arbetet med att fylla dem. Och inte bara det utan arbetet med att få sin partner att se vilka bitar som saknas, inte bara för egendel utan för en själv med.

Jäklar detta blev långt och svamligt. Jag har ingen fil kand i psykologi, hoppas ni hittar en röd tråd och lyckas inte bara får er partner till att se vilka bitar ni saknar utan även hittar eventuella bitar som de saknar.  

Precis! All power till dig. 

Det är precis vad jag ämnar göra. Just nu har vi det dock knapert ekonomiskt och småbarn som kräver en del varför att bryta upp ett förhållande för att jag är missnöjd med vårt sexliv vore tämligen korkat gjort av mig.

Men under andra premisser - blir det inte bättre så går jag. Jag resonerar som så, älskar han mig som han säger, borde han väl vilja ha mig? Annars lutar det nog mer åt att han älskar mig som en vän. Ja, så är det nog.  

Tycker det är sorgligt att läsa om alla som stannar för barnens skull. Skilde mig för 2 år sedan pga att jag var olycklig i mitt äktenskap. Jag insåg att jag var relativt ung fortfarande och kunde inte göra mig själv illa längre genom att leva i en relation som inte gjorde någon glad. Jag kände inte igen mig i den jag hade blivit, jag var bitter, besviken mm.
Jag anser mig såhär i efterhand ha gjort världens häftigaste mentala inre resa och nu när man är ute på andra sidan och alla inblandade mår bra ångrar jag mig inte en sekund. 

Hoppas att det kan inspirera någon att våga ta steget till ett rikare och lyckligare liv.

Visst ska man kämpa för det man har, absolut. Själv hade jag gjort precis allt som stod i min makt men när besvikelsen är för stor och bitterheten genomsyrar precis allt, känslorna är borta, tystnade kvävande och det fysiska känns mer som en stöt än som en beröring var det för vår del dags att gå skilda väger.
Glömmer aldrig när min dåvarande man sa att det kändes " som ett ton som lossnat från hans axlar" när vi bestämde oss, en otrolig lättnad för oss båda att veta att vi kommit fram till ett beslut och att vi kunde gå vidare. 

Lycka till! Tror i ditt fall att det handlar om dåligt självförtroende från din frus sida, inte minst sexuellt, i kombination med föreställningen att kvinnan inte ska vara den i förhållandet som tar sexuella initiativ. Hon väntar på dig helt enkelt men hennes lust är säkert lika stor för det. Förstår att det är frustrerade ändå men kanske du ändå kan vila i tanken att hon älskar dig och vill ha dig men självförtroendet inte riktigt räcker till.

Själv har jag tyvärr gått och blivit bitter och ser inget annat alternativ än att känslomässigt och fysiskt ta avstånd från min man. Det är en ond cirkel, för det får ju inte direkt honom att vilja mer.
Alla försök från min sida att prata om det har bara lett till en massa ursäkter från hans sida och jättelika bråk, och fått mig att gå därifrån och känna mig som en desperat översexuell varelse som bara tjatar på honom och vill hela tiden. Vilket inte alls är sant. Det enda jag vill är att leva med en partner som då och då vill ha mig, nån gång i månaden skulle räcka för mig. Än att leva med någon som hellre runkar. Tragiskt.

Och till de som försöker ragga på den här tråden- Kan inte ni gå någon annanstans? Detta är inte en raggningstråd. Herregud. Hur desperat får man bli egentligen.

"Lycka till" och berätta gärna hur det gick.

Att leva utan sex är att dö sakta. Jag och min fru har aldrig kunnat ha fullbordat samlag och det har gjort mig otroligt bitter vid vissa tidpunkter.

[...]

 Jag tycker ändå att man kan kräva att få sex i ett förhållande. Det är, som någon skrev, en av de största skillnaderna mellan vänskap och ett intimt förhållande.

Jag hoppas att detta kan hjälpa någon därute.

Åh, vad jag önskar att min partner hade den viljan och förmågan att ta tag i saker och ting. Analysera och reflektera. Och skönt att ni kunde nå nåt slags samförstånd. Härhemma är det tystnad som råder. Det är lönlöst ens att försöka prata om det, har blivit så infekterat. Jag har blivit den "jobbiga" parten som aldrig är nöjd.
Min taktik just nu är bara att försöka vara, tänka bort det sexuella och se oss som enbart vänner. När det praktiska löst sig lutar det nog mot ett avslut för oss två..