Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Jag kan tyvärr inte ge dig några bra svar då jag emellanåt känner precis som du. Kanske ska tillägga att vi har sex oftare än ni, men det är väldigt sällan det inte är jag som är initiativtagaren. Och det är inte bara sexet, det är är mycket annat också.

Så jag stöttar och peppar mer än gärna dig, om du gör detsamma för mig =) 

Jodå Elin, vi är många. Finns gott om gamla trådar men få lyckohistorier.

Jag har inte haft sex sedan julas, är 27 år gammal och min sambo några år yngre. I övrigt inte mycket närhet, och pussar/kramar har det varit gott om tills för 2 månader sedan då även de försvann.

Man känner ju sig bara som ett skal. Ett fult skal. Jag gräver ner mig i jobbet just nu och försöker hantera det på det sättet, men det fungerar ju inget vidare egentligen. Försök att ta upp problemet bemöts med enorm ilska, så det har jag också slutat att försöka prata om.

Så kan det vara!

Just det där du skriver, att den andre "ställer upp", det är en hemsk tanke som hemsökt mig alldeles för länge. Det förstör så jävla mycket. Det är nästan ironiskt hur våra situationer till så hög grad liknar varandra. Jag har haft många tankar på vad man skulle kunna göra åt det, och ibland lyckas jag intala mig att "bara acceptera läget", vi har ju så mycket annat som egentligen är bra, men den metoden funkar bara några enstaka veckor åt gången.

Ibland blir jag rädd för vad jag kan tänkas göra i framtiden om en för stark frestelse uppstår. Än så länge vet jag att jag är stark nog för att inte gå fel, men samtidigt bli ju situationen långsamt mer och mer besvärlig att hantera. Och det är så obehagligt att tänka på det. Det blir så fel, det var ju inte så här det skulle vara.

Jag tycker mig inte heller vara överdrivet sexuell av mig. Men jag vet inte, det är ju en definitionsfråga. Skulle lätt tycka det var okej med sex någon gång i veckan, och att man underhåller relationen och faktiskt visar varandra lite ömhet och närhet emellanåt.

Jag förstår ju att det måste kännas kasst om ens partner väljer porr över en själv. Annrs förstår jag inte heller varför det skulle vara så farligt att man tittar på porr. Naturligtvis är det inget man ska smyga med men samtidigt ska man ju inte behöva smyga med nåt sånt heller.

Tycker det är sorgligt att läsa om alla som stannar för barnens skull. Skilde mig för 2 år sedan pga att jag var olycklig i mitt äktenskap. Jag insåg att jag var relativt ung fortfarande och kunde inte göra mig själv illa längre genom att leva i en relation som inte gjorde någon glad. Jag kände inte igen mig i den jag hade blivit, jag var bitter, besviken mm.
Jag anser mig såhär i efterhand ha gjort världens häftigaste mentala inre resa och nu när man är ute på andra sidan och alla inblandade mår bra ångrar jag mig inte en sekund. 

För mig är sexet en stor del av det som skiljer vänskap från en djupare relation. Som person behöver jag intimitet som en bekräftelse på min kärlek och som kraft i vardagen.

Under cirka åtta långa år har sexlivet gått på sparlåga och för cirka två - tre år sedan gick jag i väggen. När jag började få ihop alla bitarna igen och må bra i vardagen kom jag fram till ett par viktiga saker; för att fungera i vardagen och känna mig älskad behöver jag intimitet, sex och kvalitetstid med den jag älskar för att fungera.

För cirka tre månader släppte jag helt taget om mig själv och började villkorslöst ställa upp för min fru och vara ärlig med hur mycket hon betyder för mitt liv. Man skulle kunna likna det hela vid att en blind person plötsligt fått förmågan till att se, ungefär så kändes det. Efter cirka en månad med förklaring av hur viktigt de sakerna jag ville säga var för mig och i slutänden oss som par, började jag känna hur även min fru började se med klarare ögon och inte låta komplimanger dunsta bort som vattendroppar en het dag.

Det hela har resulterat i en väldigt rak och ärlig relation, vilket vi alltid har haft, men inte så som nu. Det viktigaste jag kan säga är att även om det drog mycket energi i början så är den raka ärligheten och att villkorslöst vara där en dunderkur. Man märker ganska fort i vilken kondition relationen befinner sig i och vilka avsikter ens partner har när man ställer allt till sin spets och oavvisligt ger uttryck för sin kärlek och ställer upp i vardagen. 

Där måste klart finnas dagar där livet inte är på topp, men de dagarna älskar jag inte min fru mindre. De dagarna är minst lika viktiga i relationen och vårdandet av relationen. Försök se på det med samma ögon som den tiden när ni var kära, ni hade säkert bra och dåliga dagar även då men man gav ändå uttryck för sin kärlek även på de dåliga dagarna.

Hur gick det med sexlivet då?  Tackar som undrar, det har gått djävligt bra. Nu känner jag att vi har ett sexliv värt namnet. Jag är lyckligare än någonsin och känner att min fru är där för mig på samma vis som jag är där för henne.

För att göra en lång historia kort, jag var spikrak och sa inte bara; "jag behöver mer sex i min vardag för att fungera". Jag gav upp mig själv helt och vände fokus för att prova få fram vilka bitar min respektive saknade. Efter det började arbetet med att fylla i bitarna efter förmåga. Vissa människor behöver bekräftelse i form av ord, andra tjänande handlingar där handlingarna säger mer än ord. Det finns de som en gåva betyder mer än både ord och handlingar för. Andra kan behöva odelad uppmärksamhet som den största gåvan och för någon kan det vara beröring som säger att man verkligen är där. Oftast är det inte bara en bit utan flera bitar som saknas. Dessa är kanske inte helt lätta att identifiera men när det väl är gjort, så börjar det villkorslösa arbetet med att fylla dem. Och inte bara det utan arbetet med att få sin partner att se vilka bitar som saknas, inte bara för egendel utan för en själv med.

Jäklar detta blev långt och svamligt. Jag har ingen fil kand i psykologi, hoppas ni hittar en röd tråd och lyckas inte bara får er partner till att se vilka bitar ni saknar utan även hittar eventuella bitar som de saknar.  

Du (och många andra här i tråden och på FL) har inspirerat mig till att i alla fall en gång för alla ta tag i problemen. Kommer dock ge det jag redan har en ordentlig chans till. Vi är trotts två i vårt förhållande, och de saker jag saknar hos henne kanske beror på saker jag misslyckats med. Jag kommer göra det jag kan för en framtid där jag trivs bättre, och just nu hoppas jag att min fru kan vara del av den framtiden. 

Tack. 

Bara tiden kan avgöra om det gick bra eller inte. Men det känns i alla fall jävligt skönt att äntligen ha öppnat dörrjäveln och angripit det på andra sidan istället för att tyst fortsätta vänta på att den plötsligt slås upp i ansiktet på oss av allt det hemska som bodde där.

Jag känner i alla fall att jag gjorde mina synpunkter och begär tydliga, och jag känner att jag nådde henne. Jag känner definitivt att jag klarade mig från att få diskussionen att bara kretsa kring vad jag vill ha i sexväg, även om jag givetvis klargjorde det också, för jag är helt övertygad om att ifall vi bara kan få henne att få bättre självförtroende och att börja bejaka sig själv, och bejaka mig med sig själv, även emotionellt, så kommer vårt sexliv bli något som vi båda kan trivas med. För jag älskar att ge, men jag tror att hon är för obekväm med sig själv för att fullt ut våga ta emot.

Men fy fan vad ont det kan göra att tillsammans inse att det perfekta vi en gång hade någonstans på vägen började krackelera i fogarna. Det blir så mycket mer påtagligt när man släpper fram det ur sitt eget huvud och på riktigt ger det utrymme mellan sig själv och sin partner. Men samtidigt är det något som måste göras, detta är något som kräver att bli angripet av oss båda för att kunna hanteras. Annars kommer min frustration och bitterhet tillsammans med hennes osäkerhet bara förstöra ännu mer för oss. Och dessutom är det inte längre bara för henne och för mig som vi kan förstöra om vi inte vattnar vårt förhållande och håller det sunt, vi har ju faktiskt en son, och så länge både min fru och jag tror att vi kan hitta till ett förhållande vi båda får ut det vi vill av så anser jag att vi är skyldiga honom att fortsätta försöka.

Får även be om ursäkt om mitt skrivande är lite väl otydligt och metaforiskt, men jag är lite emotionellt uppriven just nu, och dessutom delade vi på ett par glas rött för att kunna slappna av. Så tack för att ni läst mitt inlägg. Denna tråden kan mycket väl ha varit en avgörande faktor som i slutändan kommer att rädda vårt förhållande. Så tänk på det och sträck på er!